Adriana i Ukraina vill inte längre tala ryska: "Jag lever med skräck varenda sekund"

Adriana och hennes små barn vet inte var pappan i familjen finns. De vet bara att han är ute i kriget och försvarar sitt fosterland Ukraina. Inget är sig likt sedan kriget kom.

Mitt liv förändrades i ett slag då kriget började, säger Adriana Nagy i den lilla staden Solotvyno alldeles intill gränsen mellan Ukraina och Rumänien. Hennes man, som är officer, kallades nämligen genast in och sändes ut för att försvara sitt land. Adriana blev kvar hemma med familjens tre barn, 10, 4 och 2,5 år gamla.

Hon vet inte exakt var hennes man finns. De som är i krigstjänst får av säkerhetsskäl inte berätta det för någon. Adrinana vet att han är någonstans i trakten av Zaporozjzjia i sydöstra Ukraina. Det vet hon för att han vid ett tillfälle var sjuk och hon fick skicka ett paket till honom.

– Jag lever med skräck varenda sekund och bara väntar på att han ska höra av sig. Det brukar han göra på morgonen och på kvällen.

Barnens rädsla är svår att bära

Också barnen är oroliga. Särskilt den äldsta sonen. Han förstår redan vad krig betyder och är rädd för vad som kan hända. Han väntar hela tiden på att pappa ska höra av sig och sprätter till då han hör telefonen ringa.

Det är hemskt för Adriana att se barnens rädsla och känna sig helt hjälplös inför den. Barnen har ännu inte vant sig vid flyglarmet som allt oftare ljuder över staden.

– På natten gråter de då de väcks av larmet. På dagen tar de vant sina leksaker och vattenflaskor innan vi går ned i skyddsrummet.

I skolan där Adriana arbetar har de nu mellan 35 och 40 nya elever. Undervisningen lider av att ortens daghem inte fungerar och de mindre barnen måste följa med mamma till jobbet.

På gatorna ser man helt nya, från tidigare obekanta ansikten. Adriana känner medlidande med dem som har varit tvungna att lämna sina hem och sina vanliga liv.

Själv har hon inte en tanke på att lämna landet.

– Jag stannar här och väntar på min man. Och sedan ska vi fortsätta vårt liv här.

Vill inte längre tala ryska

Kriget har fått familjen att förhålla sig på ett helt nytt sätt till ryskan. Under de tolv år som Adriana och hennes man har varit tillsammans har ryskan varit deras gemensamma språk. Adriana är ungerskspråkig och hennes mans modersmål är ukrainska. Nu vill Adriana överhuvudtaget inte använda ryska längre.

Hon hör till dem som är besvikna över de ukrainska språklagarna som gör ukrainskan till landets enda officiella språk. Hon kan inte förstå hur det ska kunna fungera med ukrainska skolor för barn som tillhör någon av de många språkminoriteterna på orten. Här talas bland annat rumänska, polska, ungerska, ukrainska och ryska.

Adriana säger att hon själv tänker på ungerska och översätter sina tankar i huvudet. Familjens barn har det lättare eftersom de talar både ungerska och ukrainska.

– Men det är med språklagen som med kriget, de som har makten tänker inte på folket utan bara på politik, säger Adriana.

Här i Solotvyno är det många som känner sig ganska trygga tack vare närheten till den rumänska gränsen. Det är bara en kilometer dit, och på andra sidan gränsen finns Nato. Därför tror många att Ryssland inte ska slå till mot dem.

– Men vi har ju sett att inget tycks stoppa dem, de beter sig inte som mänskliga varelser utan som odjur, säger Adriana Nagy och torkar en tår.

Det enda hon önskar är att striderna ska upphöra och hennes man ska komma hem.