"Jag trodde bomberna var fyrverkerier" – över 40 ukrainska öden på Karisbussen till Finland
I den polska staden Przemysl jobbar volontärer från hela världen för att hjälpa de hundratals ukrainska flyktingar som kommer varje dag. Bussar med frivilliga kör sedan flyktingarna till andra länder. En av dem åkte från Karis i fredags (25.3).
Klockan halv fem på morgonen sätter jag mig i bilen och kör mot Karis för att påbörja en tre dygn lång resa ner till ukrainska gränsen i Przemysl i Polen. När jag svänger ner från uppfarten vet jag att min familj ligger tryggt nerbäddade och sover i sina sängar.
Samtidigt påbörjar en annan familj en flykt för sina liv drygt två tusen kilometer bort. Ett dygn senare sitter vi på samma buss.
När sirenerna började ljuda förstod inte barnen i lekparkerna att gömma sig
Oleg, ukrainsk flykting
Paret Iryna och Bashim har efter två veckors övervägande beslutat att fly med sonen Demyd, 1 år, och Irynas föräldrar Natalia och Oleg. Hunden Josephine är också med.
De är de första som stiger på när vår buss anländer i Przemysl tidigt på lördagseftermiddagen.
Lille Demyd ger mig ett stort leende och nappar nyfiket åt sig mikrofonmuffen medan jag pratar med dem. Föräldrarna ser betydligt tröttare ut men Bashim orkar leverera några fraser på finska han övat på inför resan.
– Är du från Yle? Jag har läst era artiklar, berättar han.
De beslöt sig för att fly då ryska fartyg började beskjuta hemstaden.
– Det var länge lugnt i Odessa. När sirenerna började ljuda förstod inte barnen i lekparkerna att gömma sig, de fortsatte leka, berättar morfar Oleg.
– Det är tungt att lämna allt som vi jobbat för hela våra liv, konstaterar han.
Som en dystopisk festival
Vi har redan en dygnslång bussresa i bagaget när vi kör in på parkeringen till mottagningscentralen i Przemysl. Tappert har våra chaufförer Juha och Benjamin Launokorpi, far och son, tagit oss fram till vårt färdmål.
Med trötta ögon ser jag ut över ett gräsfält där barn springer och leker. På samma fält står en rad tält för volontärer och sjukvård.
När vi svänger in på parkeringen ser det precis ut som om vi kommit till en sommarfestival. “En dystopisk festival” tänker jag när jag betraktar flaggorna, tälten, frivilliga som står och delar ut mat och leksaker, poliser som vandrar omkring och en rad gula västar som flimrar förbi med olika språk skrivna på ryggen.
En man rusar fram till mig och börjar ställa frågor på ett främmande språk. Mitt språköra kan inte skilja på ukrainska och ryska. Efter en stunds förvirring ser jag ner på min pressväst som jag klätt på mig för att klargöra vem jag är.
Västen visar sig ha precis motsatt effekt då den ger intrycket att jag är en av volontärerna. Jag hjälper mannen hitta någon som kan svara på hans frågor och skyndar skamset vidare mot ett tält där de riktiga volontärerna köar.
Där står Bob Eiess från San Fransisco i USA. Han är i Polen för första gången och ska stanna i en månad. Han är en pensionerad amerikansk soldat, berättar han.
Det jobbigaste är att se barnen som är rädda och som inte vet vart de är på väg
Bob Eiess, volontär i Przemysl
– Jag har inte mycket tidigare erfarenhet av humanitärt arbete, bara från Puerto Rico efter orkanen berättar han.
Under den vecka han hunnit vara i Przemysl har han bland annat kört flyktingar vidare till Warszawa, tagit folk till läkaren och fört medicinska förnödenheter till gränsen.
Han berättar att han ser hundratals flyende människor varje dag.
– Det jobbigaste är att se barnen som är rädda och som inte vet vart de är på väg. Jag har själv två barn, så det är tungt, konstaterar han.
Som utomstående har jag inte tillträde till mottagningscentralen, det vill säga en stor affärslokal, där de som flyr övernattar. Eiess berättar att där finns plats för omkring tusen personer.
Snart hittar den andra familjen som anmält sig fram till vår buss. Det är syskonen Lilia, 23 år, och Kostia, 17 år. Deras mamma lämnar av dem vid bussen och tar farväl.
Kostia har inget intresse av att tala med mig men Lilia svarar på några frågor samtidigt som hon tröstande stryker sin brors hand.
– Våra föräldrar körde oss hit, de vill att vi ska vara säkra. Det är väldigt tungt, säger hon.
Utanför bussen står ett gäng och delar ut frukt och korv. De vinkar glatt till mig och frågar om jag vill ha något att äta. Jag tackar nej men undrar om någon kan ställa upp på en intervju istället.
Joao Macedo berättar att de är från Brasilien men jobbar för en kyrka i London. I Przemysl har de byggt upp en liten lekplats med ballonger och leksaker för barn.
– På gräset här bakom spelar vi fotboll i flera timmar varje dag, berättar Macedo.
Medan barnen leker erbjuder de sedan samtalsstöd för mammorna.
– Vi har omkring 70 personer här varje dag, säger han.
Snart är det dags att ge oss av vidare till Warszawa efter resten av människorna som anmält sig till bussen.
Det är Karis Rotaryklubb som arrangerat bussen på initiativ av deras tidigare president Nile Höglund. Raseborgs tidigare invandrarkoordinator Börje Mattsson är också med som arrangör.
Sedan vår avfärd på fredag har Mattsson försökt få en rätsida på vem vi sist och slutligen ska ha på bussen, men listan visar sig leva hela tiden. Han är i kontakt med organisationen RefuFin som jobbar outtröttligt dygnet runt med att koordinera flyktingar med trygga bussar till Finland.
Lång väntan i kylan
När vi kommer fram till Warszawa stiger 36 personer på vilket betyder att vi åker till Finland med en full buss.
De har väntat i timmar i kylan och är trötta. Det slår mig hur det är alldeles tyst i bussen. Jag tänker tillbaka på ljudnivån under tidigare bussresor och den uppsluppna stämning som brukar råda när bänkarna är fulla.
Jag inser att jag fram tills nu lyckats hålla ett visst avstånd till kriget. Rubrikerna och bilderna har brutit ner mig, men de här människornas håglösa blickar slår rakt in i själen.
Jag gör några tafatta försök att skapa ögonkontakt för att de ska känna sig välkomna men inser snabbt att mina ömkande blickar inte hjälper någon. Istället sjunker jag ner i sätet och ser ut över det pulserande storstadslivet utanför bussfönstret.
Jag trodde det var fyrverkerier när jag vaknade
Alina, 26 år, om när hon hörde ljudet av bomber den 24 februari
På platsen bredvid mig sitter Alina, en 26 årig kvinna från Charkiv.
Det här är hennes första utlandsresa. På onsdagen den 23 mars steg hon på tåget och tre dagar senare stiger hon på bussen i Warszawa.
– Jag har haft tur. Tågen är inte lika fulla längre så jag fick en sittplats. Jag har också en studieplats i Finland så jag har ett mål med min resa, så jag är lyckligt lottad, förklarar hon.
Alina vaknade den 24 februari till vad hon trodde var fyrverkerier.
– Vi har ett gäng killar i min byggnad som brukar skjuta fyrverkerier under festligheter. När jag insåg att det inte var någon högtid så jag försökte få kontakt med vänner men nätet fungerade inte. Efter en stund såg jag ändå Putins tal och insåg att det var bomber, berättar hon.
Vågar inte sova ensam
Sedan den natten har Alina inte vågat sova ensam så hon flyttade in med sin mamma och 1,5 år gamla syster.
– De bodde på femte våningen men efter att min systers gudmor flyttade ut ur en lägenhet på andra våningen flyttade vi dit. Skulle vår byggnad bombas har vi inte en chans att överleva på femte våningen, förklarar hon.
Med flera katter och den unga systern kunde de inte ta sig till något bomskydd.
– Det skulle ha varit för farligt så vi satt i trapphuset mellan två lägenheter i skydd. Jag fick höra att det är det säkraste stället.
Min gammelmorfar som upplevde andra världskriget sade alltid att allt han önskar är en klar himmel. Det är först nu jag förstått vad han menade
Alina 26 år
Saknaden efter systern är oerhörd och Alina visar en lång rad bilder på den glada flickan som tydligen är ett riktigt busfrö.
– Allt jag kan göra är att be att de är trygga. Min mormors grav bombades så den finns inte mera. Min gammelmorfar som upplevde andra världskriget sade alltid att allt han önskar är en klar himmel. Det är först nu jag förstått vad han menade, säger Alina med blanka ögon.
Efter en lång bussresa får vi äntligen sträcka på benen i Tallinn innan vi ska stiga på båten. För att fördriva tiden går vi in på en inomhusmarknad.
– En sådan här men mycket större har vi också… börjar Alina glatt men kommer av sig.
– En sådan här hade vi i Charkiv. Den finns inte mera, säger hon sedan.
På bänkraden bakom mig sitter Svitlana med sin son Denis, 13 år. De har flytt från Zhytomyr i nordvästra Ukraina.
– Det är väldigt skrämmande där efter att ryska soldater började skjuta mot oss, så vi flyr för att finna en säker plats. Det är oerhört skrämmande, berättar Svitlana medan Denis skakar på huvudet och blickar ut genom fönstret.
De hade hoppats stanna i Warszawa men insåg att det inte finns några jobbmöjligheter eftersom antalet ukrainska flyktingar är så stort.
– Våra vänner sa att vi skulle åka till Finland, att det är det bästa beslutet för oss, säger Svitlana.
Mina föräldrar kunde inte fly eftersom de var för gamla att ta sig längs med vägarna i det skick de är i nu
Tatyana, flykting från Ukraina
Med på bussen finns också Tatyana som reser med sin man från Poltava.
– Vi har inga barn, och jag är glada att vi inte har barn när situationen är den här, säger hon medan tårarna börjar strömma ner för ansiktet.
– Mina föräldrar kunde inte fly eftersom de var för gamla att ta sig längs med vägarna i det skick de är i nu. Jag är så otroligt orolig för dem.
Paret är bekanta med Finland från tidigare eftersom Tatyanas man arbetat här.
– I åtta år jobbade han för att vi skulle kunna köpa en ny lägenhet; en splitterny lägenhet, vår drömlägenhet. I en månad hann vi bo där tills… berättar hon tills rösten spricker.
På frågan vad hon känner just nu ger hon ett svar som bekräftar det jag tyckt mig utläsa i mångas ögon.
– Jag känner mig tom i själen.
När vi anländer i Helsingfors sent på söndagskvällen har vårvädret fått ge vika för en snöstorm. Mina ben värker efter den långa bussresan och huvudet bultar av sömnbrist.
Allt jag vill är att komma hem till min familj och min säng. Jag tänker på alla i bussen som är på väg i motsatt riktning – bort från allt som någonsin inneburit trygghet och hem för dem.
I den stunden känner också jag mig ganska tom inombords.