I USA går politik och tv-underhållning hand i hand – reality, drama och sitcom deltar alla i samhällsdebatten
Opinion och politik finns i alla tv-serier, de dyker även upp i reality och polisserier, dramaserier och situationskomedier. Och i vissa fall har även presidenter kommit från den världen.
Det är ingen nytt fenomen att det är via tv som olika politiker stiger fram. Donald Trump hade serien The Apprentice och Ronald Reagan jobbade både inom film och tv innan han blev USAs 40:e president.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj slog igenom som skådespelare och komiker och är känd bland annat genom serien Folkets tjänare.
För att inte tala om Arnold Schwarzenegger som startade sin karriär som kroppsbyggare och actionhjälte innan han blev guvernör för Kalifornien. Hans video om att stoppa kriget i Ukraina visar också att han fortfarande är bra på att använda sin popularitet för att sprida sitt budskap.
Underhållning och politik står jättenära varandra, säger historikern Oscar Winberg. Ända sedan tv som medium skapades har det varit en av politikernas favoritkanal att få ut sitt budskap.
Winberg har själv doktorerat på hur tv-underhållningen påverkade politiska kampanjer på 1970-talet i USA, med fokus på serien All in the family. Han ser sig också själv som en storkonsument av tv, allt från dramaserier till reality som till exempel Love is Blind.
Att film eller tv-stjärnor försöker sig på en politisk karriär menar Winberg sträcker sig tillbaka till 1960-talet och ännu tidigare.
– Trots att de liberala värderingarna varit starka inom filmindustrin och Hollywood så är det skäl att påpeka att här också finns väldigt starka högerkrafter. De facto så har de amerikanska presidenter som kommit via underhållnings-tv och film till Vita huset båda varit republikaner.
– Frågan är sedan hur mycket väljarna i framtiden kommer att lita på eller vilja ha tv-stjärnor eller mediepersonligheter utan politisk erfarenhet på topposter inom politiken, speciellt när man ser på hur det gått i USA.
– Fast sedan skall man också komma ihåg att Reagan konstaterade att han inte kan förstå hur någon som inte har varit skådespelare skulle kunna vara president i Förenta Staterna. Helt enkelt för att presidentjobbet och all politik blivit så pass medie- och underhållningsdriven att man måste kunna uppträda och vara medveten om vilken bild man ger av sig själv hela tiden.
Brett och opolitiskt eller nischat och hyperpolitiserat
Själva tv-industrin har också genomgått enorma förändringar. Från en tid där "alla" tittade på samma program till 2000-talet med kabelkanaler och strömningstjänster och ett allt mer nischat innehåll. Man kan helt enkelt tala om att man gått från "broadcasting" till "narrowcasting".
– Det betyder att man kan göra underhållning för till exempel välutbildade liberaler i storstäder och även där ytterligare hitta subgrupper och globalt räkna med miljontals tittare.
Det finns ändå fortfarande underhållning som vill nå en bred, global publik. Här nämner Winberg stora produktioner som till exempel Marvels superhjältefilmer. Eftersom de vill sälja sina filmer internationellt försöker de undvika politiska ställningstaganden samtidigt som de också reflekterar samhällsutvecklingen, speciellt i Kalifornien.
– Det har under de senaste 20 åren varit en snabb samhällsutveckling kring värderingar gällande ras, kön och sexualitet. Man ser att de stora produktionsbolagen försöker se till att marknadsandelarna nås och det finns situationer då man inte alltid lyckas med det.
Här syftar Winberg på till exempel filmen Eternals (2021) som stötte på patrull i Kina efter regissören Chloé Zhaos politiska uttalanden och i Mellanöstern på grund av skildringen av ett homosexuellt förhållande.
Men Winberg påminner om att det även blev ett ramaskri i USA då man i de senaste Star Wars-filmerna gav mer utrymme åt kvinnor, svarta och asiatiska karaktärer.
– Marvel och Disney gottar sig åt påståenden om att de är progressiva fast det sedan handlar om några väldigt korta scener. Man försöker alltså hänga med i tiden men samtidigt vara försiktiga och inte gå för långt. Och de här bolagen får nog också kritik för att man inte alltid tillräckligt modigt vågar ta ställning.
– Det finns ett intresse för till exempel Disney att ibland visa sig på styva linan, det ser ju bra ut att säga att vi inte kommer att klippa i filmen på grund av krav från till exempel Saudiarabien. Men sedan kan man i all tysthet editera filmer för Indonesien. Då kan man ju fråga sig om det finns någon ideologisk övertygelse eller handlar det ändå bara om marknaden.
I kontrast till den underhållning som försöker nå en bred publik finns sedan hyperpolitiserad underhållning som till exempel talkshowerna Last week tonight with John Oliver eller The Daily Show med Trevor Noah.
– De är talkshower som har en mycket medveten inriktning på politik och som också kan skapa engagemang och politisk aktivism bland den publik man riktar sig till.
Winberg nämner till exempel hur John Oliver tog upp frågan om internets neutralitet och lagstiftning och skapade ett enormt engagemang bland sin publik där folk bland annat tog kontakt med lagstiftare.
Vad du ser på kan vara ett ställningstagande
Winberg påminner om att i princip allt kan ses som politik.
– Avsaknaden av politik är också politik, om man väljer att inte behandla dom ämnena som berör befolkningen eller berör vissa delar av befolkningen mer än andra så är också det ett politiskt ställningstagande.
Till och med vilken tv-serie du ser på kan vara ett politiskt ställningstagande. Winberg påminner om republikanernas presidentkandidat Mitt Romney som 2012 fick kritik när han avslöjade att han ser på situationskomedin Modern Family (2009–2020).
– Från högerhåll såg man serien som propaganda, att här försöker man sprida liberala budskap. De som upplevde det så här tog inte endast avstånd från serien utan tog också avstånd från sina egna politiker som antydde att dom gillar serien.
– Så redan att välja vad du ser på eller vem du hyllar, vem du associeras med kan uppfattas som politiskt och för politikerna själva så blir det lite av ett minfält
Känslomässigt engagerade karaktärer viktiga
Helt fiktiva serier skapar också opinion och åsikter. Det är kanske inte fråga om att öppet vädja om politisk aktivism utan handlar mer om attityder.
– Joe Biden sade en gång att Will & Grace var den serie som kanske mer än någonting annat förändrade attityderna gällande samkönade äktenskap i USA. Och då är Will & Grace en traditionell situationskomedi om en homosexuell man och en heterosexuell kvinna som delar lägenhet.
– En annan är situationskomedin Black-ish som redan genom att ha en svart familj i fokus skapar ett ställningstagande. I den här serien har man till exempel diskuterat valet av Trump som president och polisbrutalitet mot den svarta befolkningen.
– Genom seriens karaktärer har sedan publiken kunnat engagera sig i de här frågorna. Och för att du känner och bryr dig om de här karaktärerna så har det de säger en större genomslagskraft, kanske mer än det gör om du tar del av en en talk show eller någon slags reklamkampanj där man uppmanar att värdera alla i samhället på samma villkor.
Att göra serier som utspelar sig i politikens värld är också tacksamt eftersom politik i sig innehåller motsättningar och det i sin tur blir bra drama. Men vilka spår har då serier som till exempel West Wing (1999–2006) lämnat?
– Jag tror att dom har en väldigt stor betydelse och det är också något man har sett bland annat i Washington DC. Det finns väldigt många, högt uppsatta tjänstemän som sagt att de sökte sig till politiken just på grund av West Wing. Via serien fick dom en insikt i en värld där man kämpar för viktiga frågor och serien fick det också att se coolt ut, som någonting som man vill ägna sig åt.
– Men samtidigt skulle jag också vilja varna för att det kan ha en effekt som kanske rentav skadar demokratin och politiken i landet och då tänker jag bland annat på den amerikanska versionen av serien House of Cards. I den serien drivs politiker inte av ideal utan det handlar uttryckligen om intriger, maktkamp och korruption.
– Det kan ha en sådan följd att tittarna vänder sig bort från politiker, att man får en cynisk inställning till politik och tänker att allt bara handlar om fusk, missbruk och makt, inte om sakfrågor. Så politiska serier kan inspirera men de kan också stöta bort människor från politiken.
Winberg är ändå försiktig med att dra snabba paralleller mellan fiktion och verklighet. Man kan inte direkt säga att på grund av en viss typ av underhållning går samhället i en viss riktning. För Winberg betonar att det också handlar om business.
– Man kan säga att det finns en tävlande kontrast mellan de som vill berätta en historia och de som vill göra pengar på de här historierna. Men visst kan man se att serier och filmer speglar verkligheten eller inspireras av det som sker i samhället.
Höger eller vänster reality?
Även realityserier kan ha en politisk innebörd, påminner Winberg, speciellt då man ser hur man i dem diskuterar ras, religion, sexualitet eller politik.
The Real World (1992) var den första realityserien som byggde på att människor som inte kände varandra flyttade ihop och så filmade man vad som hände.
Här lyfter Winberg speciellt fram aidsaktivisten Pedro Zamora som 1994 deltog i The Real World: San Francisco. Zamora var en av de första öppet homosexuella männen med aids på tv.
– Zamora gick medvetet med i serien för att få mer synlighet för sjukdomen. Han och hans pojkvän hade också en partnerskapsceremoni, på den tiden var äktenskap ännu inte lagliga i Kalifornien och det här var första gången man visade en sådan ritual på tv i USA.
– President Bill Clinton hyllade också Zamora för att publiken via honom första gången fick se en person som levde med sjukdomen och vad det innebar. Zamora själv dog kort efter att det sista avsnittet hade visats på tv.
– Det exakt motsatta exemplet är The Bachelor som startade 2002, en serie som väldigt länge präglades av avsaknaden av svarta deltagare och mer eller mindre öppet rasistiska uttalanden av vita deltagare antingen före eller under inspelningarna.
– Bachelor är en serie som i synnerhet tilltalar de konservativa delarna av USA då själva idén går ut på att man ska hitta någon att gifta sig med och den har också väldigt traditionella könsroller.
Det här hör också ihop med den starka trenden av så kallad "höger-reality" som lyfter upp vit arbetarklass och traditionella värderingar som till exempel Ice Road Truckers (som började 2007) eller Duck Dynasty (2012–2017).
– I Duck Dynasty blev delar av familjen politiska profiler och de uppträdde på kampanjmöten och gav republikanska politiker den arbetarklasstrovärdighet man kanske saknade. Republikanerna kunde visa på dem och säga – "titta, här stöds vi av de som är så arbetarklass att de representerar arbetarklassen på tv".
BLM förändrade synen på polisen och "copaganda"
En av de stora och synligaste förändringarna i dagens tv-värld är enligt Winberg en direkt följd av Black Lives Matter-rörelsen. Och då gäller det speciellt hur man skildrar polisens arbete i tv-serier.
– Tv har ju alltid gillat serier om poliser och ofta fokuserat på polisen som hjältar. Men nu måste tv-branschen också se sig själva i spegeln, för man har ofta samarbetat med polisen då man gjort serierna.
– I USA har man termen "copaganda" alltså propaganda med poliser (cops). Därför måste man nu på riktigt titta på hur den fiktiva skildringen av poliser har präglat vår förståelse av vad polisen gör, i synnerhet i USA där det här är mycket mer politiskt laddat än i Finland.
Två exempel är långköraren Law & Order som startade i början av 1990-talet och komediserien Brooklyn Nine-Nine som började 2013.
– I de nyare avsnitten av Law & Order har man börjat fråga sig vad det betyder att vi följer poliserna och ifall det kan finnas poliser som ägnar sig åt illegal aktivitet eller hur rasdiskriminering inom polisverksamheten ser ut?
– Brooklyn Nine-Nine har å andra sidan setts som en ganska progressiv komediserie med liberala värderingar. Bland huvudpersonerna finns två latinamerikaner, två svarta poliser och en homosexuell poliskapten. Det intressanta är hur det uppstått en diskussion mellan seriens skapare och fansen om hur de här liberala värderingarna krockar med att man gör en serie som på sätt och vis rättfärdigar polisens brutala agerande.
– Den här debatten har gjort att serien blivit mycket mer politiskt medveten och tagit upp till exempel rasprofilering bland poliser.
Vad delar vi för tv-upplevelser i dag?
Om tv tidigare jämfördes med en lägereld man samlades kring är program i dag mer ett socialt kitt. Vi ser på det som våra vänner ser på för att kunna hänga med i diskussionerna.
Winberg ser också en del problem i det att vi kanske inte längre delar samma upplevelser.
– Det här är en fråga som forskare tampats med länge. Om vi inte har en gemensam verklighetsuppfattning och det sträcker sig utöver underhållning även till nyhetsuppfattningen om världen så kan det bli svårt att samarbeta. Om vi helt enkelt tror helt olika saker om vad som hänt de senaste åren eller hur samhället ser ut eller vad som driver samhällsfrågor.
Enligt Winberg kan vi ändå hoppas på är att det fortfarande finns ett intresse att nå utöver de här nischerna.
– Det här är ett sätt att nå ut och kanske tvinga folk kanske att titta på sig själva med nya ögon. Det är klart att man inte kommer att nå alla och alla kommer inte att vara ense kring de här frågorna. Det finns alltid de som vill starta bojkotter eller svartmålar olika produktioner och producenter. Men jag tror att i synnerhet för en yngre generationer är det en självklarhet att se en mångfald representeras.
– Jag tror att vi alla kan vara tacksamma när vår underhållning representerar en större mångfald och är närmare det samhälle vi lever i.