NHL-kolumnen: Nedräkningen till en "best on best"-turnering är officiellt igång – är World Cup 2024 Finlands mest talangfulla generations sista chans?
NHL-bossarna möttes i början av veckan och levererade en pangnyhet: World Cup gör comeback i ett trovärdigt format. Inga jippolag är med och turneringen spelas antagligen i februari. Får Finlands ”gyllene generation” äntligen sin chans?
NHL-podden får tacka sina visionära lyssnare för att veckans avsnitt blev grymt aktuellt med snack om vilket europeisk NHL-landslag som skulle vara bäst. Utöver det förargar sig Mattias och Anders över respektlösa tacklingar mot Jesperi Kotkaniemi och Sebastian Aho
Carolina-finländarna retar tydligen gallfeber på sina motståndare och spekulationer om ett hypotetiskt hockey-EM
Ännu vet vi inte exakt tidpunkt eller turneringsformat. Det som ändå torde vara mer mindre klart efter NHL:s GM-möte under palmerna i Florida är att ishockeyns världscup återkommer och turneringen återgår till en renodlad landslagsturnering.
Det vill säga en landslagsturnering med världens åtta bästa landslag. Adjö till de konstgjorda Team Europa och U23 Team Nordamerika.
Dessutom har bland annat den vanligen mycket insatta NHL-bevakaren Elliotte Friedman upprepade gånger talat om att World Cup arrangeras mitt under säsongen – i februari. Alltså ingen sensommarturnering som alla tidigare versioner av turneringen har varit.
De bästa mot de bästa när formen ska vara på topp – precis som i OS.
Många av oss hockeyvänner pustar ut av lättnad: NHL-bossarna verkar ha dragit öronen till sig och uppfattat att hockeyvärlden behöver en seriös turnering mellan världens bästa landslag. Så såg det nödvändigtvis inte ut för bara några månader sedan.
Blir Ryssland knäckfrågan?
Fortfarande är allt som sagt bara ord, men knappast ändå tomma sådana. Bossarna i NHL, NHLPA (spelarfacket), det internationella förbundet IIHF och de nationella förbunden ska ännu träffas i Paris (hockeyns verkliga nervcentrum…) för diskussioner.
Preliminärt verkar det som om en kvalturnering arrangeras i Europa i augusti 2023 för att bestämma vilka två (?) lag som får vara med och spela mot de stora hockeynationerna. Sverige, Finland, Ryssland och Tjeckien är de självklara europeiska lagen i World Cup.
Eller är det så? Rysslands medverkan kommer säkert att debatteras.
World Cup är ändå NHL:s turnering. Eftersom ligan inte anser att Rysslands oprovocerade anfallskrig mot Ukraina påverkar ryssarnas chanser till spel i NHL lär inte heller ett ryskt landslag i World Cup vara något problem för Gary Bettman och NHL-ägarna.
Faktum är väl ändå det att ifall IIHF, eller en del nationella förbund inte vill ha att göra med en turnering där Ryssland medverkar, så kan World Cup rinna ut i sanden. Svårt nämligen att se NHL ordna en landslagsturnering utan Aleksandr Ovetjkin och de övriga ryska stjärnorna.
Väntar med intresse på formuleringen som öppnar dörren för Ryssland att delta i World Cup om knappa två år.
Sedan kan ju världens gång slå fullkomlig kullerbytta åt vilket håll som helst, så alla ställningstaganden och beslut från våren 2022 kan totalt tappa sin betydelse.
2024 är hela "gyllene generationen" på topp
Säkert är i alla fall att om World Cup blir av i februari 2024, så handlar det om den länge efterlängtade stora chansen för Finland. Alla årskullar i vår hittills genom tiderna mest talangfulla generation är fortfarande som bäst då.
Äldst i vinnargenerationen är de 1994 och 1995 födda spelarna som slog igenom ordentligt i och med JVM-guldet 2014. Till dem hör såklart också Aleksander Barkov och Olli Määttä som redan då höll till i NHL.
Teuvo Teräväinen, Esa Lindell, Artturi Lehkonen, Rasmus Ristolainen, Juuse Saros och Ville Husso var däremot med om att stjäla guldet av arrangörsnationen Sverige.
"Vem är Teuvo Teräväinen" var i sin tur kultkommentaren som SVT:s VM-studio levererade inför turneringen.
Sista årskullarna som är aktuella 2024 är killarna som bärgade hem det kanske dyrbaraste av alla blåvita världsmästerskap: JVM-guldet 2019 i hockeyns hemland Kanada, närmare bestämt Vancouver. Att vinna en titel i Kanada har inget övrigt blåvitt mästarlag mäktat med.
Kaapo Kakko, Anton Lundell, Ville Heinola, Eeli Tolvanen, Rasmus Kupari, Urho Vaakanainen, Ukko-Pekka Luukkonen och Aleksi Heponiemi hörde till guldhjältarna och är alla ännu på väg att utvecklas 2024.
Miro Heiskanen, som föddes 1999, och ett år yngre Jesperi Kotkaniemi har inget JVM-guld, men U18-världsmästare är båda två.
JVM-guldmedaljörerna från 2016 borde i sin tur nå den individuella utvecklingens zenit åren 2023 till 2025. Ett Lejonlag i World Cup 2024 kommer också att verkligen präglas av spelare från gänget som värmde hela nationen under det smällkalla årsskiftet.
Sebastian Aho, Patrik Laine, Jesse Puljujärvi, Mikko Rantanen, Roope Hintz, Kasperi Kapanen, Kaapo Kähkönen, Niko Mikkola, Juho Lammikko, Olli Juolevi – vem kan glömma gänget?
I Peking skulle bästa möjliga Lejonlag fortfarande ha inkluderat några äldre spelare, exempelvis Mikael Granlund, Jani Hakanpää, Erik Haula och Mikko Koskinen. I World Cup 2024 består laget däremot nästan uteslutande av de nämnda årskullarna.
Samtidigt kan det vara sista chansen att se hela den "gyllene generationen" vara som bäst samtidigt.
Bäst före-datumet närmar sig
Den vassaste toppen av "nittiofyrorna" och "nittiofemmorna" fyller antingen 29 eller 30 under World Cup-året 2024. Undantag finns det gott om, men generellt sett är utespelarna och speciellt forwardarna som bäst innan de fyller 29. Vid 30-strecket börjar nivån oftast sjunka.
Smarta spelare som Aleksander Barkov kan visserligen ofta hålla en hög nivå ännu som 35-åringar, men onekligen börjar rörligheten lida när det fjärde årtiondet nalkas. Ett ännu större problem är att kroppen börjar vara ganska sargad efter ett årtionde, eller mer, i NHL.
Dessutom är det första problemet ofta i stark beroenderelation till de andra. Inte många spelare som i trettioårsåldern har knäna i prima skick. Om till exempel Aleksander Barkov och Teuvo Teräväinen tappar en spark har det direkt inverkan på helhetsprestationen.
World Cup 2016 kom för tidigt, i OS 2018 med NHL-spelare kunde delar av Finlands nya generation redan ha varit på topp och i Peking hade NHL-Lejonen varit en trovärdig utmanare till Kanada. 2024 är ändå den ultimata chansen för den nuvarande generationen.
Två år senare i OS 2026 kan just den här generationens framgångsfönster redan vara lite mindre. Kurvan för några nyckelspelare spelare skulle kanske ha vänt.
Det är ändå värt att komma ihåg hur Sveriges gyllene generation med Mats Sundin, Nicklas Lidström och Peter Forsberg som ledstjärnor egentligen skulle vara som bäst i OS 1998. Först åtta år, och tre besvikelser (OS-98, OS-02 och World Cup-04), senare kom det eftertraktade guldet.
Men direkt förbluffande är det med vilken hastighet åren och säsongerna susar iväg. Och visst borde vi ens en gång få se ett finskt landslag där alla årskullar mellan 1994 är 2000 är inne i sina bästa år samtidigt.
Annars får vi aldrig veta om just det här gänget, med alla sina exceptionella vinnarskallar, kan vara bäst bland de bästa.
World Cup och Kanada Cup – ytterst kort läromängd
Blir det World Cup 2024 är det allt som allt tredje gången turneringen ordnas med det namnet. Premiären var 1996, åtta år senare återkom World Cup och 2016 spelades den hittills sista turneringen.
Åtta nationer deltog 1996 och 2004. Lagen var uppdelade i två grupper där alla mötte alla. Den ena gruppen spelades i Europa (Finland, Sverige, Tjeckien, Tyskland), den andra i Nordamerika (Kanada, USA, Ryssland, Slovakien). Slutspelet avgjordes i Nordamerika.
USA tog hem alla tiders första World Cup 1996 genom att slå Kanada i finalserien med 2–1 i matcher. Kanada vann titeln 2004. Lönnlöven slog Finland i finalmatchen med 3–2. Tuomo Ruutus 2–2-kvittering var turneringens snyggaste mål.
2016 deltog åtta lag, varav sex stycken var landslag. Turneringen avgjordes i sin helhet i Toronto. Kanada slog jippolaget Europa i finalserien med 2–0.
Tidigare hette turneringen Canada Cup. Sex nationer deltog i turneringen som spelades höstarna 1976, 1981, 1984, 1987 och 1991. Alla spelade först mot alla – slutspelet hade varierande format. Samtliga matcher spelades i Nordamerika.
Kanada, USA, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Sverige och Finland var de deltagande lagen i fyra av fem turneringar. Tyskland skuffade ut Finland ur turneringen 1984 på grund av Lejonens spritångande floppinsats i kvalturneringen, hockey-VM 1983.
I sina tre första Canada Cup-äventyr – 1976, 1981 och 1987 – vann Finland sammanlagt en match. Av femton. Den var desto viktigare med tanke på Finland, Sverige och ishockey: ett uträknat Lejonlag slog i premiärturneringen 1976 Tre Kronor. Segern fällde Sverige från finalen.
I övrigt blev det tretton förluster och en oavgjord match mot USA för "Team Terrible" till vilket de alerta kanadensarna passade på att döpa Lejonen.
1991 blev det andra bullar. Lejonen spelade i gruppspelet oavgjort mot Kanada och slog Tjeckoslovakien och Tre Kronor. Förlust blev det mot Sovjetunionen och USA.
Segern över Sverige gav Finland en tredjeplats i gruppspelet och i de slutliga resultaten. Både Finland och fyran Sverige åkte nämligen ut i semifinalerna – Lejonen mot USA, Tre Kronor mot Kanada. Svenska hockeyvänner medger ogärna att Finland blev trea.
Kanada vann sin egen cup 1976, 1984, 1987 och 1991. Sovjetunionen var bäst 1981 efter att ha utklassat Lönnlöven i finalen med 8–1.
Sex år senare besegrade Kanada, med Wayne Gretzky och Mario Lemieux i högform, Sovjets superlag i en finalserie som bjöd på hockeyhistoriens mest episka duell. Alla tre matcher slutade 6–5. De två första gick till förlängning, i den tredje sköt Lemieux segermålet när 58.34 var spelat.
Tack för att du läste.
Källor: Daily Faceoff, The World Cup Of Hockey (2003), TSN, Wikipedia.