Film: Armotonta menoa – brutalt träffsäkert och välsjunget om det sjuka i vården
Fråga: kan en dokumentär om problemen inom äldrevården bli annat än formmässigt tråkig och innehållsmässigt tröstlös? Svar: ja. Det bevisar regissören Susanna Helke. Med eftertryck.
Vi inleder med ett digitalt distansmöte. Ett möte av det slag som de senaste åren blivit välbekant för många av oss. Med allt vad det innebär av trasslig teknik, bristande kommunikation och taskiga bildvinklar.
Men det här är inte ett möte där arbetstagare ska fatta budgetbeslut eller dra upp riktlinjer för veckans uppgifter - nej, det här är ett vårdmöte.
Jo, du läste alldeles rätt. Detta är ett vårdmöte. Med en hälsovårdare som sittande på ett kontor förväntas kolla att de ensamboende seniorer som hör till hens ansvarsområde just denna dag har tagit sina mediciner, ätit sin mat och kommit ihåg att röra på sig.
Lite utmanande är det förstås att en av dem inte får ljudet att fungera medan en annan irrat ut ur bild. Och vem som egentligen tagit vilka mediciner förblir lite oklart för tittaren - som innerligt hoppas att hälsovårdaren har koll på den saken.
Där hen sitter - på distans.
Årets viktigaste dokumentär
Scenen ovan är bara början på en dokumentär som bjuder på den ena aha-upplevelsen efter den andra. Eller det ena slaget efter det andra - beroende på hur man väljer att hantera det.
Under resans gång möter vi två äldre herremän som kämpar för att deras dementa fruar ska få så bra vård som möjligt.
Vi besöker en kommun som kämpar för att få styr på bygget av ett nytt vårdhem.
Träffar en forskare som i efterdyningarna av 1990-talets “lama” kom med de första larmrapporterna om en hotande vårdkatastrof.
Ställs inför en robot som förväntas få rullstolsbundna äldre att både le och gymnastisera. På engelska.
Och genom detta kaos lotsas vi av en ledstjärna vid namn Tiina Mollberg - den tuffa vårdare som var först ut med att berätta om de oegentligheter hon dagligen bevittnade.
Det ökade trycket på allt färre vårdare. Steg som skulle mätas, kapacitet som skulle effektiveras. Ost- och korvskivor som skulle räknas.
När Tiina berättar om natten då hon och en annan vårdare på tumanhand sköter 66 patienter på en demensavdelning står tiden stilla.
Man kan se scenen framför sig. Hur det enda som låter sig göras i en villervalla av nakna och förvirrade äldre personer är att sätta på en låt med Olavi Virta och låta alla dansa sig matta - tills morgonpasset anländer klockan fyra.
Medge att den bilden förser låtar som Disco Inferno med nya dimensioner.
Säg det i toner - och i ord
I det här skedet är det dags att ta in musiken och sången. Den som fungerar som en sista minnesbro för många. Och som utgör dokumentärens kitt.
För här är sången inte något man smetar över scener för att förse dem med rätt känsloläge, nej, här utgör varje stycke ett betydelsebärande element i egen rätt.
När ett musiknummer bryter in stannar allt annat upp. Anna-Mari Kähäräs musik lyfter skickligt fram texter som har något viktigt att förmedla och budskapet understryks av talande närbilder på människorna det handlar om.
Visar att det här är ord och inga visor. På riktigt.
Och det är oerhört effektfullt. Med ord plockade ur brev som anonyma vårdare skickat in.
Brev fulla av berättelser som kunde får vem som helst att deppa ihop - om man inte samtidigt fick se den beslutsamhet och styrka som Tiina och hennes kolleger står för.
Det ingjuter hopp. Trots allt.
Se den!
Armotonta menoa-hoivatyön lauluja (Grymma tider - vårdarbetets sånger) har lyckats pricka in sin premiär med en precision som är skrämmande perfekt. Och detta inte bara en gång - utan två.
När filmen i februari invigde Docpoint-festivalen med en utomhusvisning i Helsingfors råkade denna sammanfalla med vinterns hårdaste snöstorm.
En talande bild för den snålblåst som viner kring äldreomsorgen.
Och nu landar biopremiären mitt i vårdstrejken - som ett slags soundtrack till all uppdämd ilska och frustration.
I bägge fallen ligger det nära till hands att som åskådare vilja stanna hemma i tv-soffan. För att man är rädd för att det ska bli för jobbigt med ännu en dos verklighet.
Men jag hoppas att du trotsar den egna rädslan och väljer att trots allt gå på bio. För annars går du miste om en unik snabblektion i kampen mellan mänsklighet och kortsiktig girighet. En unik dokumentär som är allt annat än jobbig.
Lyssna på Kulturpodden om hur vård och omsorg skildras i aktuella verk - bl.a. dokumentärfilmen Armotonta menoa - Grymma tider:
