Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Merete Mazzarella skriver om en syskonrelation präglad av avstånd och avståndstagande

Författaren Merete Mazzarella.
Bildtext I "Den violetta timmen" skriver Merete Mazzarella om sin bror Martin, som avled våren 2021.
Bild: Christoffer Westerlund

"Den violetta timmen" handlar om förlust och sorg, om förståelse och förlåtelse, om självrannsakan och ångerfullhet. Men också om vikten av att våga fråga - medan tid är.

Det finns ett fotografi på storasyster Merete och lillebror Martin där den 4-åriga storasystern kramar om sin två år yngre lillebror och ler mot kameran:

”(J)ag är redan självmedveten, jag verkar redan ha klart för mig vad som gör sig på bild, jag poserar, medan Martin snarast ser en smula vilsen ut. Och kramen? Gud vet om den hade kunnat övergå i ett strupgrepp.”

Det är mars 2021 och lillebror Martin har tagits in på sjukhus i Köpenhamn med akuta andningsproblem som en följd av den idiopatriska lungfibros han lider av.

Läget är synnerligen allvarligt och storasyster Merete inser snart att hon inte kommer att kunna åka till lillebroderns sjukhusbädd – det finns helt enkelt inte tid att fixa med coronaintyg eller att sitta i coronakarantän.

Skulle Martin ens vilja att Merete kom för att sitta hos honom? Frågan gräver och gnager i det ömma samvetet.

I stället håller Merete kontakt med sin bror med hjälp av ett gäng av hans närmaste vänner, Bekymmergruppen, som turas om att vara hos Martin under dygnets alla timmar.

Bekymmergruppen håller Merete uppdaterad om Martins mående, om hans tankar och funderingar inför den kommande döden.

Neutrala diskussionsämnen kring frukostbordet

I fjol våras gav Merete Mazzarella ut boken Från höst till höst som var ett slags anteckningsbok/dagbok från september 2019 till september 2020 där Mazzarella skrev om tiden före coronautbrottet och tiden under den första pandemitiden. Ett liv fyllt av föreläsningar och framträdanden, resor och planer för ett kommande födelsedagsfirande som med ens förvandlades till ett lugnt och stilla liv i isolering.

Våren 2020 befinner sig Meretes bror Martin i Finland för att tömma en lägenhet han ämnar sälja. När pandemin bryter ut blir det svårt för honom att återvända till hemmet i Danmark eller till Thailand där han vistas i perioder.

Martin flyttar in i gästlägenheten i Meretes och L:s hus i Ekenäs, och under tre och en halv månad träffas storasyster och lillebror dagligen – de äter tillsammans och de promenerar tillsammans, men känsliga diskussionsämnen undviker de att ta upp:

”Så mycket tid tillsammans har han och jag inte haft de senaste sextio åren. Jag tänker på att det har gått bra men jag tänker också på att vi båda varit försiktiga i vårt val av ämnen att ta upp. Är det möjligen trots allt synd att vi har varit försiktiga? Kunde vi ha kommit varandra närmare?”

Misstroende och svartsjuka

I Den violetta timmen ondgör sig Merete Mazzarella över att hon inte tog tillfället i akt att fråga sin bror om sådant som hon gått och funderat på, sådant som gjort henne både brydd och bekymrad, upprörd och plågad.

Som broderns nära relationer till några yngre män i Thailand. Män som kommit att spela en central roll i brodern Martins liv under de senaste tjugo åren, och som Martin gjort sitt bästa, sitt allt, för att hjälpa – inte minst ekonomiskt. Även om han varit väl medveten om att pengarna till stora delar finansierat männens sprit- och narkotikamissbruk.

Omslaget till Merete Mazzarellas bok "Den violetta timmen".
Bild: Schildts & Söderströms förlag

Mellan syskonen har det alltid funnits ett avstånd som bottnat i någon form av misstroende och svartsjuka.

Merete minns hur brodern en gång snäste av henne: ”Det här är mitt liv. Mitt liv är lika viktigt som ditt.” Lillebroderns revolt mot den beskäftiga, bättrevetande och allt bestämmande storasystern.

Han hade, tyckte jag, gjort det minsta möjliga med sin stora begåvning medan jag gjort det mesta möjliga med min långt mer medelmåttiga.

― ur Den violetta timmen

Sött och salt i brokig väv

I likhet med Från höst till höst består Den violetta timmen av redigerade dagboksanteckningar och tar vid där Från höst till höst slutade, dvs. hösten 2020.

Boken består av såväl kortare reflektioner och randanmärkningar om vardagliga praktikaliteter och bekymmer till längre resonemang om allt från stora världspolitiska händelser till Arvid Järnefelts Mina föräldrars roman – en bok som hon är betagen av eftersom den har så många beröringspunkter med hennes egen familjehistoria.

Stort och smått, sött och salt, vävs samman i en brokig väv där huvudfokus, kärnan och hjärtat i berättelsen, handlar om den rätt så ansträngda relationen mellan två syskon som mer sällan drog jämt.

I ett försök att skapa sig en bild av en bror som förblev fjär famlar Merete Mazzarella efter minnesbilder och fragment från syskonens gemensamma liv i en diplomatfamilj som under många år levde ett kringflackande liv med återkommande uppbrott och flyttningar till nya länder – något som satte sin prägel på såväl familjedynamiken som relationen mellan syskonen. Och inte minst på hur syskonen såg på sig själva:

”Jag var den självsäkrare av oss två, jag var också glatt förväntansfull inför var och en av familjens många flyttningar och tillitsfull inför möten med nya människor, Martin var ängsligare över uppbrotten och förhöll sig betydligt mer avvaktande till nya miljöer och människor.”

Med hjälp av gamla skolkompisar och ungdomsvänner skrapar Merete Mazzarella ihop skärvor av broderns liv som student med toppbetyg och som ung studentaktivist. Broderns nära vänner i Danmark liksom Meretes barn och barnbarn fyller på med sina minnen och hågkomster.

Merete Mazzarella vill veta och förstå vem brodern var, och i bokens mörkrum framkallar hon så en mångskiftande och komplex bild av en samvetsgrann lillebror som hade en stark pliktkänsla och som tidigt engagerade sig såväl i studentpolitiken som i kampen för de sexuella minoriteternas rättigheter – Martin var med om att grunda Seta, föreningen för sexuell jämställdhet år 1974.

I Meretes ögon framstod brodern ofta som kompromisslös och omedgörlig, en man mån om sin integritet. I andras ögon var han varm och vänlig, en intresserad och god lyssnare, en man med humor och självironi.

Merete Mazzarella sörjer över att relationen syskonen emellan var spänd och präglades av såväl avstånd som ett visst avståndstagande, men samtidigt gläds hon över att brodern hade en krets av nära, omtänksamma och kärleksfulla vänner som fanns där för honom.

Dagboksanteckningarna i Den violetta timmen växer till ett slags utvidgad nekrolog, en minnestext som till stor del handlar om förlust och sorg, men också om förståelse och förlåtelse, om självrannsakan och ångerfullhet. Och inte minst om vikten av vänskap och vikten av att våga fråga och tala ut medan tid är.