Premiäraktuella Eskil Vogt: "Det var väldigt roligt att bli Oscarsnominerad – men det ändrar inte mitt sätt att arbeta"
Nyligen satt regissören Eskil Vogt på Oscarsgalan och såg Will Smith stjäla showen och för ett ögonblick kastar Smiths käftsmäll sin skugga även över denna pressträff. Men bara tillfälligt - filmen "De oskyldiga" drabbar en nämligen på ett annat sätt.
De oskyldiga (The Innocents) har en inledning som kryper in under huden på åskådaren tills obehag och skräck sitter på huk i varje por och bara väntar på att explodera i kallsvett och ett akut behov av att blunda.
Kameran följer en familj som sitter i en bil - på väg mot sitt nya hem i en anonym förort med höga hus omgivna av hemlighetsfulla skogar.
Fokus ligger på de två systrar som sitter bak i bilen. Den äldre (Alva Brynsmo Ramstad) blickar frånvarande ut genom fönstret, den yngre (Rakel Lenora Fløttum) iakttar sin syster från sidan.
Och medan sommarsolen smeker sätet sträcker den lilla flickan ut handen och kniper sin syster i det bara benet. Hårt, länge, njutningsfullt.
Den äldre säger ingenting, ingen märker någonting.
Det är bara vi i publiken som inser att lilla Annas blick är intensiv på ett sätt som känns obekväm. Vilket bekräftas när hon en stund senare med välbehag krossar en daggmask under gummistöveln.
Och så kommer det att fortsätta. Med en liten illvilja som växer sig allt större tills destruktiviteten inte längre går att styra.
Föräldraskap födde idén
– Jag hade nog aldrig gjort den här filmen om jag inte själv blivit förälder och börjat tänka på barndomen, säger Eskil Vogt när vi träffas i Helsingfors.
– Från början funderade jag på bandomens magi, men slöt mig sedan ganska snabbt till att det inte skulle bli en nostalgisk film.
– Man romantiserar ofta barndomen. Hur fint det var med fantasin, känslorna som var så starka, färgerna som var så klara - allt som var så mycket mer.
– Och så glömmer man att det också kan vara något negativt, säger regissören som konstaterar att han aldrig varit så rädd i vuxen ålder som han var som barn.
Barndomen var tiden när fantasin jobbade emot honom. Gjorde främmande ljud skrämmande medan skuggor tedde sig hotfulla. Skapade ångest inför en gränslös värld som ett barn inte kan försvara sig mot.
Och både skrämmande element och gränslös ångest finns det gott om i De oskyldiga.
Hotfullhet, illvilja, ondska.
Barn som gör varandra illa, som skadar djur och vill hämnas på föräldrar som inte ser dem.
När jag undrar om det finns någon alls som är oskyldig i den här historien konstaterar Eskil Vogt att titeln även för honom är en fråga. Vad betraktar vi som oskyldigt?
– Glömmer vi kanske att barn bär på många av de negativa känslor vi inte vill befatta oss med? Känslor som man måste lära sig att kontrollera för att kunna bli en vuxen samhällsmedborgare.
Det säger regissören som har svårt för tanken på barn som oskuldsfulla änglar som varken tänker onda tankar eller har dåliga impulser.
Enligt honom är små barn snarare narcissistiska sociopater än änglalika varelser - detta eftersom empati är något man måste lära sig.
– Tänk dig känslan av att vara världens centrum! Det kräver mental övning att förstå att alla andra har samma känslor som du och att dessa känslor är lika mycket värda. Det måste man lära sig, träna sig till.
Barn leker - även när de jobbar
När man sitter i salongen och ser de unga stjärnskotten Fløttum, Ramstad, Sam Ashraf och Mina Yasmin Bremseth Asheim är det nästan obegripligt att förstå att de bara spelar.
De är så ett med sina roller och samtidigt så oerhört samstämmiga sinsemellan.
Men det är resultatet av en lång process. Rollbesättningen tog lång tid, förarbetet likaså. Det gällde att bygga upp ett förtroende, en trygghet, en tillit.
– Jag hade en regel om att aldrig överraska dem. Ibland tycker folk att det är en bra idé att överraska barn för att få en äkta reaktion, men jag kan inte låta bli att tänka på hur det blir när barnet kommer till inspelningsplatsen följande dag - hur det skulle vara att behöva vara rädd för vad som skall hända.
Och precis som när det gäller vuxna har barnskådespelare olika regibehov. Medan truppens yngsta ville veta vad som driver hennes rollkaraktär var de andra mera intresserade av fysiska instruktioner - om var de skulle stå, hur de skulle röra sig.
Det är uppenbart att Eskil Vogt känner ett stort ansvar för sina unga aktörer och det gör han även i övrigt när det gäller det egna skapandet. Han talar om ett moraliskt ansvar, men understryker att han ser film som konst, inte ett politiskt redskap.
– Film påverkar åskådaren starkt. Man måste tänka på vad man uttrycker. Min film handlar om det onda och det goda i människan och jag ville inte göra en "katolsk film" i den bemärkelsen att det finns goda och onda människor - jag vill säga att alla är både och.
Det konstaterar regissören som anser att det första steget för att råda bot på sin inneboende destruktivitet är att erkänna att den finns.
– Vi vill ha ett samhälle som är perfekt och då blir vi snabbt som byborna i Frankensteinfilmerna - som ger sig på monstret med högafflar för att vi inte vill erkänna att vi har monstret inom oss.
Och så var det den där käftsmällen…
Människan är inte perfekt och alla Oscarsgalor är inte heller perfekta… och galan 2022 går till historien som tillställningen då Will Smith stegade upp på scenen och gav prisutdelaren Chris Rock en snyting.
I publiken satt Eskil Vogt och hans regissörskollega Joachim Trier eftersom deras film Världens värsta människa var nominerad i kategorierna "bästa utländska film" och "bästa manus".
Det märks att jag inte är den första som frågar om händelsen, men Vogt svarar artigt att han inte har så mycket att tillägga. Det hela såg iscensatt ut och det tog en lång stund innan publiken i salen fattade att det var på allvar.
– Det sorgliga var att det hände just innan man skulle utlysa årets bästa dokumentär som var en av de starkaste kategorierna i år, säger regissören som faktiskt jobbat även med den danska filmen Flykt som var nominerad i just denna kategori.
– Men så överskuggades allt av den här dumma, brutala, vulgära handlingen.
– Detta som skulle vara det största ögonblicket i dessa filmskapares liv och samtidigt fira en genre som inte alltid lyfts fram så mycket, säger Vogt som i övrigt tyckte att det var förvånansvärt avslappnat att gå på världens största och mest formella ceremoni.
Jag för min del skulle inte bli överraskad om han får en ny chans i något skede. Antingen i sällskap med sin vän och kollega Joachim Trier eller på egen hand. Det här är nämligen en manusförfattare och regissör som har både orden och bilderna i sin makt.