Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 4: Ge aldrig upp!

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:23.

I gymnasiet fick jag för mig att allt inte stod rätt till. Jag var inte ens 18 år och jag hade inga drömmar eller förväntningar i livet. Jag sade eller visade inget till någon. Jag försökte bara vara mitt vanliga jag så att ingen skulle få veta.

Skammen var så stor för jag tänkte att något var fel med mig. Jag hade länge funderat på döden och allt vad det innebär. När det blev slut med min dåvarande pojkvän blev det alldeles för mycket. Jag tänkte mycket på mitt förflutna och undrade, precis som alla andra, "varför jag?".

Studentskrivningarna var på kommande och prestationsångesten blev skyhög, jag visste att jag MÅSTE klara skrivningarna, eftersom alla andra gjorde det.

Sedan kom hösten och jag orkade varken träffa kompisar eller bry mig om skolan. Jag vakade på nätterna och hade jag tur så sov jag några få timmar.

Jag pratade med någon enstaka kompis om hur jag kände mig och en av dem tog genast kontakt med skolans hälsovårdare. Jag gick motvilligt till hälsovårdaren och där konstaterades det att depressionen var ett faktum och jag fick sömnmedicin utskriven. Hälsovårdaren och skolläkaren funderade också på att terapi vore bra för mig så att jag kunde bearbeta min barndom som bestod av bland annat otrygghet, känslan av att inte räcka till och mobbning.

Till psykologen gick jag utan att föräldrarna visste, det var endast mina närmaste vänner som visste.

Efter några veckor kontaktade skolhälsovårdaren mina föräldrar angående mina besök hos psykologen. De förstod inte riktigt anledningen till psykologbesöken men jag lät det vara så. Känslan att de i alla fall visste var en lättnad, jag behövde inte dölja psykologbesöken längre.

Tiden gick och till sist blev jag så deprimerad att en sjukhusvistelse blev aktuell. Där var jag i många veckor och både familj, vänner och den övriga närmaste kretsen tog det ganska bra. Min börda som var att dölja mitt mående släppte och jag fick vara precis den jag var inför alla.

Tiden på sjukhuset var svår, lång och tung, men jag gav inte upp. Med hjälp av mina närmaste, speciellt vännerna, medicin och rutiner byggde jag upp en stadig grund att stå på och när jag skrevs ut från sjukhuset var det dags att ta itu med skolan igen.

Mina klasskompisar och lärarna var väldigt förstående och alla hjälptes åt så att jag kunde få ihop mina 75 kurser. Ett halvt år hade jag på mig att klara av studentskrivningarna och få ihop kurserna och jag blev slutligen student med de andra på årskursen. Vilken känsla det var att jag klarade det med alla andra!

Slutligen så fick jag veta att jag hade blivit antagen till utbildningen jag hade sökt till, jag träffade en ny pojkvän efter jag blev utskriven från sjukhuset och det kändes som alla pusselbitar föll på plats. Depressionen och allt vad det innebar låg bakom mig och jag fick sikta in mig på nya möjligheter och drömmar, såsom alla i ungdomsåren borde få. Jag var tillbaka, kanske inte som mitt gamla jag men som en ny, ung människa.

Nu är detta några år sedan men ännu idag har jag en del svackor, speciellt på hösten men jag kämpar mig igenom dem med hjälp av de närmaste och psykologen och försöker blicka framåt.

Kom ihåg att aldrig ge upp! Det finns ett ljus i tunneln.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle