Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga

Från 2015
Uppdaterad 05.12.2015 15:00.
kvinna på gatan
Bild: YLE/Petter Sandelin

Jag beskriver depression som dykande. Då ser man men inte noggrant. Man hör men inte tydligt. Om man skriker, hör ingen det. Slutligen tar krafterna slut och man orkar inte mer. Allt beror på hur alla andra kan se under vattnet. Inte hur bra man kan simma.

Först kändes det att jag hade bara dåliga dagar efter varandra. Men när jag grät på toan när alla andra hade gymnastik i skolan, skickade jag sms åt min mamma och frågade vad som är fel med mig. Mamma svarade att kanske du är deprimerad. Efter detta bokade jag tid hos en psykolog.

Först pratade jag med en psykolog om allt som skulle ha kunnat påverka att jag blev sjuk. Det hjälpte faktiskt – det var lindrande att få säga alla sakerna högt och psykologen reagerade på rätt sätt. Hon blev inte rädd trots att jag var det, utan hon övertygade mig om att det är helt okej att känna allt vad jag känner. Men ändå, allt blev värre.

Jag grät varje natt i mitt rum och önskade att jag skulle dö. Det var skrämmande. Jag bara låg i min säng och tänkte hur härligt det skulle vara om jag inte behövde vakna igen.

På morgnarna önskade jag att jag inte skulle ha vaknat alls. På dagarna levde jag som alla andra. På kvällarna grät jag. På nätterna såg jag mardrömmar. Allt vad jag kände var hemskt – inget spelade faktiskt någon roll mera.

Jag hade så mycker hat, besvikelse och ångest inne i min huvud. Jag ifrågasatte mitt värde och försökte att bygga en ny identitet. Det kändes som om allt skulle ha varit mitt fel. Bara en liten motgång och jag anklagade bara mig själv. Mitt liv var helt tilltrasslat. Men ändå var det mitt liv. Mitt tänkesätt var inte fel utan det var annorlunda.

Jag var sjuk.

Psykologen visste att något borde göras eftersom jag mådde sämre hela tiden. Jag sade nej åt alla förslag hon hittade på. Jag är glad nu, att hon fattade beslut fastän jag var emot dem. Vi hade möte med mina föräldrar – kanske de hemskaste stunderna i mitt liv. Men på något sätt önskade jag att det skulle bli bättre efter dessa diskussioner. Men det gjorde inte det.

Sen fick jag mediciner. Jag ville inte äta dem eftersom jag inte hade något hopp kvar. Alla andra omkring mig sade att jag ska prova. Och det gjorde jag. Efter par månader sade studiehandledaren som hade lyssnat på mig: Ser du, du ler fastän du inte vet varför. Då visste jag att jag skulle kunna bli frisk. Det var kanske den viktigaste saken under min läkning. Jag fick hopp att kanske jag skulle kunna vara frisk igen.

Jag blev glad och lycklig fastän jag var säker att jag aldrig kommer att le ärligt igen. När jag ser tillbaka tänker jag att det var väl mitt liv då och det är lika viktigt för mig som de andra tiderna. Det som inte dödar gör en starkare eller hur?

Jag känner mig nu bättre än någonsin tidigare. Jag har stora drömmar för framtiden och det som är det viktigaste: jag är inte mera livrädd utan jag njuter av allt det här – sorg och glädje. Jag skulle inte vara här just nu utan min mamma, mina bästa vänner, psykologen och studiehandledaren som har hjälpt mig otroligt mycket under dessa år.

Jag bestämde redan när jag var deprimerad att om jag någon dag skulle bli frisk, så jag ska hjälpa andra som upplever samma sak som jag gjorde.

Därför skriver jag nu en blogg anonymt som handlar om mitt liv då och nu. Jag har skrivit ett brev åt alla som är deprimerade. Du kan läsa det här.

Jag är bara en 18-årig tjej och jag vet att jag inte kan göra stora förändringar. Människorna mår dåligt men jag vet att man kan alltid göra något vilket spelar roll. Jag skriver just nu en likadan text men med rubriken "Hur ska man reagera om någon är deprimerad".

Syftet är inte att rädda alla deprimerade, utan ge dem lite hopp att det ska bli bättre. Jag vill prata om det, inte tiga.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle