En kärleksförklaring till RuPaul’s Drag Race: Under två år av pandemi har serien hållit mig på ytan
När pandemin började var vi många som fann tröst och eskapism i att binge-titta serier. Jag hittade RuPaul’s Drag Race och serien hjälpte mig under den här tiden. Nu fortsätter RuPauls expansion och Drag Race kommer till Norden.
Reality-tv är beroendeframkallande. Formatet har gått från nytt och spännande till trashy och pinsamt, till att det igen är socialt acceptabelt att kolla på reality.
I dag hör jag vänner skamlöst diskutera de senaste svängningarna i olika dejtingprogram och serier som Survivor och Paradise Hotel verkar ha genomgått en renässans.
I högstadiet tittade jag på Americas Next Top Model, en serie som inte åldrats väl, och sedan dess har reality mest känts unket. Tills jag äntligen fann RuPaul.
Shantay you stay
Drag Race hade jag hört om hur mycket som helst men tänkte att det väl är lika mycket psykologisk manipulation som Big Brother eller lika banalt som Bachelor. Jag hade både rätt och fel!
Dagen kom då det kändes som att jag kollat igenom alla tv-serier i världen. Jag klickade igång det första avsnittet av RuPaul’s Drag Race, säsong ett, från år 2009.
Och alltså! Säsong ett är funkar inte så bra. Eller den är inte så bra gjord – det är uppenbart att man testar hur långt programledaren RuPaul Charles karisma (uniqueness, nerve och talent) räcker och om konkurrerande dragqueens är intressanta att titta på.
Trots att den första säsongen verkar ha haft en budget på cirka 50 dollar och ett numera ökänt kamerafilter som suddade ut deltagarnas ansiktsdrag så funkar det verkligen.
Det har varit lättvindigt, sparka uppåt-humor, hemgjorda kläder och salongsodugliga skämt
Konceptet är en genial kombination av olika saker: en grupp dragqueens från olika delar av USA tävlar i diverse utmaningar och i slutet av varje avsnitt får de två som klarat sig sämst läppsynka till en låt emot varandra i en sista duell.
Den som vinner får stanna "shantay" och den som förlorar är tvungen att "sashay away" och åka hem.
Tävlingen blandar med glimten i ögat Americas Next Top Model-inspirerade “posera för kameran”-utmaningar med Project Runway-värdiga uppgifter att sy kläder av diverse skräp, samt dåligt skådespelande och standup eller roast. Efter utmaningen går deltagarna en modevisning enligt veckans tema och döms av en jury.
Allt detta är något dragqueens traditionellt varit skickliga i. Det har varit lättvindigt, sparka uppåt-humor, hemgjorda kläder och salongsodugliga skämt. Samtidigt ges tittaren en inblick i både queerkultur- och historia. Ordvitsarnas mästare RuPaul hänvisar ständigt till ballroom-kultur och olika HBTQI-landmärken.
Seriens starkaste komponent är ändå sättet de tävlande får uttrycka sig själva på, både på scen och bakom den.
Innan utmaningarna sminkar sig drottningarna tillsammans och kamerorna bakom speglarna fångar stunder som speciellt i reality-sammanhang känns ovanligt ärliga och blottande.
Berättelser om utanförskap delas, någon har fördrivits av sin familj, en annan kämpat sig fram i en konservativ stad som öppet homosexuell. Med lösögonfransar på bara ena ögat, utan peruk och stoppad behå får tittaren ta del av tårar och skratt, grova skämt och tröst.
Också historier om att lyckas, att bli accepterad och älskad ryms med, och de känns extra starka i kontrast till de tuffa livsöden som de flesta deltagare, framförallt i seriens början, hade.
Till slut är hela gruppen glittrande vacker, håren är långa och klänningarna skimrande. Det är den fula ankungen som blir svan i accelererat tempo i varje avsnitt.
Det får vara både banalt och manipulativt ibland för de här ärliga stunderna är underbara.
Lika härliga är de kreativa och ofta häpnadsväckande skapelserna man får beskåda på catwalken. En riktigt snygg klänning som slits av och avslöjar något helt annat. Ett par meterlånga vingar som viks fram, gnistor, eld och såpbubblor.
Eller en peruk som till synes lossnar under en dans (ett riktigt nybörjarmisstag för dragqueens) men under den sitter … en annan peruk.
Förstår ni att också fjärde och femte gången jag tittar på avsnittet där det här först hände så skriker jag.
För så stark effekt har Drag Race att inte ens en cis-heteroman kan stå emot
Starka känslor i ett tryggt rum
Många har funnit tröst i de åtskilliga säsongerna av Drag Race under pandemin.
För mig är programmet som en trygg plats. Jag är kvinna, inbjuden till en bubbla av queer-skapare. Ingen behöver vara orolig för toxisk maskulinitet. När utomstående domare besöker jury-panelen är de oftast kvinnor, ickebinära, eller homosexuella män.
Och ibland är de Jeff Goldblum, som grät under lipsync for your life till en Katy Perry-låt (säsong 12). För så stark effekt har Drag Race att inte ens en cis-heteroman kan stå emot.
Drag Race suger en in i en värld med mycket känslor och lite vardag. Med andra ord får man uppleva känslor på ett tryggt sätt – de grundar sig inte i den egna vardagen. Det är glädje, det är fånigt.
Att vara ett RPDR-fan erbjuder också en gemenskap, framförallt online. Det här var skönt under de värsta covidbegränsningarna, då jag njöt av att kunna hålla med eller ha en totalt motsatt åsikt om vem som borde ha eliminerats från det senaste avsnittet. Twittertrådarna är oändliga, blogginläggen många.
Kvantitet och kvalitet
RuPaul’s Drag Race må vara en oas för HBTQI-personer, ett fyrverkeri av paljetter och parfym, men det har tidvis funnits oroande tendenser också i det programmet.
Att se tidigare säsonger påminner om hur det också inom dragscenen funnits fördomar mot till exempel transpersoner, trots att transkvinnor varit med och format hela genren.
Länge saknades dragqueens som var öppet trans i programmet och RuPaul spottade ut grodor om att transkvinnor skulle ha orättvisa fördelar i tävlingen. Detta inom drag där cismän som jobbar som dragqueens ofta förstorar både rumpa och läppar.
RuPaul har sedan dess bett om ursäkt och tävlingen har både välkomnat och krönt transpersoner. Numera har de flesta könsidentiteter representerats i serien.
Drag Race är på sin 14:e säsong av flaggskepps-serien, det vill säga den amerikanska. Men tävlingen har börjat ta över resten av världen.
Det finns tre säsonger av brittiska Drag Race UK, producerad av BBC (de finns på Yle Arenan), Thailand, Holland och Kanada har två säsonger var, Spaniens andra säsong är på gång just nu, Italien har en och Nya Zeeland tillsammans med Australien har en. Frankrikes och Filippinernas versioner är på gång.
Dessutom finns en säsong av Drag Race UK vs the World (där tidigare deltagare från Storbritannien, USA, Holland, Kanada och Thailand tävlar sinsemellan) och sex säsonger Drag Race All Stars.
Det är SÅ MYCKET Drag Race!
RuPaul har helt enkelt gjort drag mainstream.
Allt efter att säsongerna blir fler, pengarna väller in och franchisen växer är serien inte riktigt lika bra mera.
De som tävlar nu har vuxit upp med RPDR och vet vad som funkar i tv. Överraskningsmomenten, de råa och ärliga, är inte speciellt många längre.
I takt med att programmet blivit ännu mer inkluderande har det också blivit så pass slipat att det nästan är lätt att förutse. Avsnitten där två rivaliserande queens kastar drinkar på varandra och perukerna flyger är utbytta mot artiga diskussioner och kramar. Och bra så!
För samtidigt som underhållningsfaktorn i känslosamma bråk eller misslyckade klänningar inte går att komma ifrån finns det något väldigt fint i den mer öppna och positiva stämningen deltagarna numera skapar.
Att se en genuin vänskap växa fram på skärmen är ljuvligt, likaså när någon som är helt nedslagen blir peppad av sina kolleger.
I takt med att tiden går och de som tävlar är yngre märks också en annan utveckling: berättelserna om utanförskap och mobbning blir färre.
Fortfarande kan man nästan säga att majoriteten av deltagarna brukar dela med sig av svåra upplevelser som hänger ihop med deras sexuella- eller könsidentitet. Men allt oftare hörs också berättelser om kärlek och förståelse. Föräldrar som stöttat sitt barn då hen har berättat om sin läggning, historier om gemenskap och framsteg.
Det ger också tittaren en känsla av hopp, om att världen långsamt blir snällare.
Total eskapism och Drag Race Sweden
Varför känns reality- och tävlingsprogram som en tröst, så enkelt att se på?
Det är ljuvligt att få sjunka in i världens roligaste gäng färgglada personligheter och se dem på djupaste allvar göra jättemärkliga saker
Att just binge-titta har föga överraskande ökat under pandemin. Fler finländare prenumererar nu på en streamingtjänst jämfört med tiden innan covid19 och tv-tittandet ökade speciellt i början av pandemin.
Också vad vi tittat på har förändrats – allt fler verkar söka sig till mer positiva, snälla programkoncept. The Great British Bake Off och Masterchef Australia är program människor omkring mig konstant hänvisar till. Min bror pratade nyligen hänfört om en serie om glasblåsning.
Det har känts som en sådan lättnad att efter en lång dag av hemmajobb och scrollande av domedagsnyheter kunna klicka igång ett avsnitt Drag Race. Det är ljuvligt att få sjunka in i världens roligaste gäng färgglada personligheter och se dem på djupaste allvar göra jättemärkliga saker. I ett avsnitt poserar deltagarna sexigt samtidigt som RuPaul kastar tennisbollar på dem.
Pandemin må kanske vara på väg bort och vi rullar stadigt mot någon version av en postpandemisk-vardag. Men fortfarande när allt känns för mycket klickar jag in mig på Explore-sidan på min instagram, där har algoritmen valt ut ett smörgåsbord av Drag Race-innehåll åt mig.
Jag scrollar mig igenom drag-memes och otroliga outfits och hjärtat slår lite jämnare igen. Känns världen riktigt mörk kollar jag igenom några lipsync for your life-favoriter.
Nu kommer några spoilers från säsong 4 och 9!
Varje gång jag ser Sasha Velour ta av den där peruken fylld av rosenblad till Whitney Houstons So Emotional får jag kalla kårar och tårar i ögonen. Samma när den otroliga Latrice Royale förkroppsligar Natural Woman i en fejk-gravidmage.
När jag läser om de där meningarna känns Drag Race verkligen som ett annat universum. Men vi är ju rätt många här!
Drag Race har miljoner fans världen över och stjärnorna från showen turnerar land och rike runt.
Helsingfors hade precis besök av Sasha Velour och Charity Kase, och de uppträdde inte på några undergroundbarer utan på Kulturhuset och Savoy-teatern. I maj gör en av franschisens största stjärnor Trixie Mattel sin show på Kulturhuset.
Nu får dessutom Norden sitt eget Drag Race: i början av april kom nyheten om Drag Race Sweden. Programmet kommer att produceras av SVT och sannolikt därför visas också hos oss.
Många hade hoppats på en nordisk säsong med deltagare från alla de nordiska länderna men vi får nöja oss med Sverige. Med tanke på hur många fantastiska svenska låtar som kan bli legendariska läppsynk-nummer har vi nog mycket att se framemot! En riktigt dramatisk tolkning av Abbas Fernando eller en energisk Euphoria med volter och hjulningar, det pirrar!
Tack Drag Race för att detta långa undantagstillstånd av att vara ensam hemma blivit lite roligare.
Numera brukar jag läppsynka för mitt liv medan jag städar hemma. Jag har en spellista till det, samma som jag lyssnade på medan jag skrev det här.
Varsågod!
https://open.spotify.com/playlist/0ZEuJohJ4itHapcsFYQYeG?si=a453f4e2d67649f0
