Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

The Hellacopters tackar nej till många anbud – men då de gör något så gör de det ordentligt

Boba Fett och Robban från The Hellacopters med Lasse Grönroos i Tavastias sal.
Bildtext "Två minuter till!" Publiken vill bli insläppt men Lasse har ännu kvistiga frågor kvar till The Hellacopters.
Bild: Frida Lönnroos

Det är svårt att förbise vilken enorm betydelse det lilla svenska garagerockbandet skulle ha. De lånade av The MC5, The Stooges och Kiss men skapade en egen grej som fortfarande glöder.

Jag stegar obehindrat in på Tavastias backstage där Sveriges kändaste rockprofil pärklande hoppar omkring på ett ben med andra foten i paket. Jag frågar Dregen vad han gjort med sin fot och han muttrar besvärat någonting ohörbart, så jag får gissa att det varit en bisarr trädgårdsolycka.

Vi filmade en video med snubbarna – det här har de att säga om vinyl versus streaming

Lasse träffade The Hellacopters på samma klubb 1996. Nu har han följdfrågor. - Spela upp på Arenan

Den gode Dregen (gitarr) mötte jag på samma klubb, troligtvis år 1996, tillsammans med Nicke Andersson (sång & gitarr), Kenny Håkansson (bas) och Robert Eriksson (trummor) när The Hellacopters hade släppt sin debutskiva “Supershitty to the max!”

Den explosiva skitiga garagerockplattan där alla låtar har olika sound men disten är vriden till elva startade en hel revolution. Svallvågorna av “Scandinavian Action Rock” gick ända till USA men trots att soundet på bandets senare plattor blev litet mjukare så var det alltid käfträttegång och dansk skalle i musiken.

Två män sitter i tom konsertsal.
Bildtext Boba Fett och Robban säger att de är de minst kända musikerna i bandet.
Bild: Frida Lönnroos

Men vi tar det kort. Skivan “Rock is dead” som kom ut 2005 var i mina öron nästan usel. Sista skivan “Head off” med obskyra covers (2008) var dock betydligt bättre. Men bandet lade av.

Det är klart att det är ett jävla pusslande för många i bandet

― Boba Fett

Trummisen Robban Eriksson äger så gott som varenda skivutgåva och merchandisepryl som de har gett ut och det blir några kubikmeter med sjutumsvinyler, t-shirts och tygmärken, berättar han.

Robban och tamburinsmällande pianisten Anders “Boba Fett” Lindström har varit och käkat i nedre våningen och vi slår oss ner i salen för en lång pratstund som till sist avbryts av att personalen vill öppna dörrarna från baren och släppa in publiken i salen. Två slutsålda gig på klubben känns som den gamla goda tiden.

Se musikvideon till titelspåret på YouTube

Gigen är lika efterlängtade som färska comebackskivan “Eyes of oblivion”, en skiva som kruxar i alla de rätta rutorna för mig. Det låter som den bästa perioden i bandets historia, kring High visibility år 2000.

Lyssna på Grönroos garage specialavsnitt med The Hellacopters på Yle Arenan:

The Hellacopters: "Det är klart att det är ett jävla pusslande för många i bandet"

56:57

Det tog 2,5 år att få comebackplattan klar

Men sjutton år. Och sen ska man leverera en ny skiva som möter de kräsna fansens förväntningar. Hur stressigt är inte det?

– Jag vet inte om jag personligen upplevt det så stressigt. Men vi har ju hållit på med den länge, säger Robban.

Vi sade ju inte ens åt någon att vi höll på att spela in

― Robban

Boba förklarar att det inte fanns en plan att göra ett helt album.

– Vi började med tre låtar och konstaterade att det ju gick ganska bra. Sedan hade vi ett uppehåll och sedan spelade vi in tre låtar till. berättar Boba.

– Vi sade ju inte ens åt någon att vi höll på att spela in, inflikar Robban.

Därför räckte det hela två och ett halvt år att få skivan klar.

Sedan jag träffade dem första gången har bandit hunnit värma upp för giganter som The Rolling Stones, AC/DC och Kiss på stadion och arenor, de har varit husband i "På spåret" och de har blivit folkliga. Men som Robban poängterar, på sina egna premisser.

Han säger att Dregen är deras kändaste medlem, men Nicke är det nog också nuförtiden.

Hellacopters på Tuska 2019.
Bildtext The Hellacopters var huvudartist på Tuska-festivalen 2019.
Bild: Yle/Björn Karlsson

Nu är ju hellakoptrarna inga “spring chickens” längre, trots att de utstrålar samma coolhet som alltid. Så de möts inte längre spontant på puben därifrån de sedan via Systembolaget drar till replokalen för att skriva nya rockklassiker.

De erkänner att det är hopplöst svårt att få ihop bandträningar idag. De får så att säga träna under kontorstid ända tills någon måste rusa till dagiset och hämta barnen hem. Men då de reser iväg för att spela gigs eller låser in sig i en studio i en annan stad får de den arbetsro och koncentration som behövs.

– Men det är klart att det är ett jävla pusslande för många, konstaterar Boba.

De vill inte bli en nostalgiakt

Comebacken skedde 2016 på Sweden rock-festivalen och det har rullat på i maklig takt sedan dess med festivalspelningar och strögig men inga långa turnéer. Jag skulle vilja veta om de i något skede övervägt att antingen lägga av på nytt, eller göra en ny skiva?

Robban och Boba skakar på huvudet. Det gick inte till så. De hinner inte vara lika aktiva längre och gillar att varva klubbspelningar som Tavastia med att vara huvudakt på Tuska-festivalen. Men de gillar inte då veteranband lutar sig tillbaka mot gamla meriter och inte blickar framåt alls.

De har öppnat upp för tanken att anlita producenten Tomas Skogsberg som proddade de två första albumen i slutet av nittiotalet. Det vill säga albumen som Dregen var med på innan han lämnade bandet. De är i en klass för sig, mycket råare och hårdare och skränigare än vad som sedan skulle komma. De är alltså fantastiska.

– Det var väl bara att vi inte ska spela in på det här sättet igen, så vi har funderat att kanske vi borde spela in som vi gjorde med Tomas i tiderna. Nu är det inte säkert att det blir just Tomas bara för det. Men om vi bestämmer att nu får det ta tre veckor att spela in så då har vi järnfokus i tre veckor, säger Robban.

Varken nya bolaget Nuclear Blast eller något av de tidigare har haft möjlighet att påverka innehållet och musiken. Bandet bandar in en ny skiva själv och sedan överlåter de den till bolaget som får fortsätta därifrån med en färdig platta.

Lasse Grönroos utanför Tavastia.
Bildtext Efter att giget skjutits på ungefär sex gånger var Lasse glad över att äntligen få se The Hellacopters på klubb igen.
Bild: Frida Lönnroos

Finland vet hur man gör en måndagkväll

"Så här ser det inte ut i Sverige på en måndag kväll" skrattar The Hellacopters från Tavastias scen när en fullsatt sal sjunger med i låtarna, festar och dricker.

Dregen röjer han med fast han är tvungen att spela hela giget sittande. Inte så kul för honom men han fixar förståss biffen.

De ivrigaste crowdsurfar omkring i salen.

“Så här ser det inte ut på Nya Zeeland heller” säger basisten Dolph de Borst som är bekant från The Datsuns.

Svenskar kan inte gå ut och röja på en måndag för man måste stiga tidigt upp och gå på jobb i strykta skjortan som vi sett i LinkedIn-profilen. Finnar kan. Och vill.

Det har alltid varit ett ömsesidigt kärleksförhållande mellan Finland och The Hellacopters. Även en kväll som denna.

Diskussion om artikeln