Jonas Jungar: Nato och journalistiken – om att rapportera i korselden mellan folks förväntningar och rysk hybridpåverkan

Att Finland ansöker om Natomedlemskap verkar nu allt klarare. Samtidigt inleds en period av stor osäkerhet och ryktesspridning men också tvärsäkra påståenden. För nyhetsrapporteringens del gäller det att hålla huvudet kallt medan processen pågår.

Allt talar nu för att Finland om några veckor tar det största utrikes- och säkerhetspolitiska beslutet sedan EU-inträdet 1995. Det är förbluffande hur snabbt det gått.

På mindre än två månader har vi gått från det välbekanta säkerhetspolitiska mumlandet om en “Natooption” till ett nästan entusiastiskt vurmande för fullt medlemskap.

Också den här gången finns det en förväntan på vad medierna borde berätta och hur vi borde berätta. Vi tenderar alla att tolka informationsförmedlingen genom våra egna glasögon.

Det är i och för sig inget nytt, men det blir särskilt tydligt i frågor som engagerar känslomässigt.

Och det är ju känslor Rysslands anfallskrig respektive Natomedlemskapet till syvende och sist handlar om: om våra rädslor och framförallt om vårt behov av trygghet.

Det är känslor Rysslands anfallskrig respektive Natomedlemskapet till syvende och sist handlar om: om våra rädslor och om vårt behov av trygghet

Jag har t.ex. blivit kontaktad av folk som anser att vi i princip nu borde förespråka Nato (eller åtminstone inte ifrågasätta) eftersom det i det här allvarliga läget ingår i vårt “samhällsansvar”.

Den kritiken har en underton av att det rentav är ofosterländskt att ens problematisera medlemskapet. Nu ska det inte tjafsas längre, liksom.

Andra tycker att vi rapporterar alldeles för lite om de risker och problem som följer (eller kan följa) på ett Natomedlemskap.

Men journalistikens roll är inte att driva säkerhetspolitik. Journalistikens ambition är att dels försöka återge verkligheten så sanningsenligt som möjligt, dels ge folk verktyg och information så att de kan dra sina egna slutsatser och fatta sina egna beslut.

Journalistikens roll är inte att driva säkerhetspolitik utan att försöka ge folk information så att de kan dra sina egna slutsatser

Men svårigheterna kring Natorapporteringen i det här ytterst uppskruvade läget handlar inte bara om publikens förväntningar på vad som borde sägas eller inte sägas.

Experter har redan länge varnat för att Ryssland kan ta till en hel arsenal av så kallad hybridpåverkan för att motarbeta ett finländskt medlemskap (desinformation, cyberattacker, vapenskrammel vid gränsen - listan är lång och sannolikt ofullständig).

En föraning om det fick vi förra veckan då president Zelenskyj talade i riksdagen.

Men då inställer sig också frågan om medierna alls ska rapportera om sådant som bär drag av illasinnad påverkan eller om vi hellre borde tiga ihjäl det?

Häromdagen cirkulerade till exempel ett videoklipp om påstådd rysk militär aktivitet vid vår östgräns som bar drag av just sådan påverkan.

Eller var det överdriven rädsla? Börjar vi plötsligt se spöken mitt på ljusan dag bara för att vi har känselspröten på helspänn just nu?

I det ovannämnda fallet beslöt vi (Svenska Yle) att rapportera om det, men samtidigt ge en (över)tydlig kontext för att inte piska upp mer oro än nödvändigt. Var det rätt beslut? Jag vet inte.

Börjar vi plötsligt se spöken mitt på ljusan dag bara för att vi har känselspröten på helspänn just nu?

Men till saken hör att informationsvakuum alltid tenderar att fyllas. Och fylls de inte med fakta, så fylls de av rykten och spekulation. Vet vi inte så gissar vi. Sådana är vi människor.

Tusendollarsfrågan är förstås när medierna bara bidrar till mer förvirring och oro (genom att rapportera) och när det vore bäst att inte överhuvudtaget reagera?

Alltså enligt vår tidigare president Mauno Koivistos kloka rättesnöre: när någon provocerar, då ska man inte låta sig provoceras (fi. kun provosoidaan, ei pidä provosoitua).

Alla informationsvakuum tenderar att fyllas, och fylls de inte med fakta, så fylls de av rykten och spekulation

Min tippning är att vi ställs inför många liknande dilemman under de kommande månaderna.

Men när jag skriver “vi” så menar jag inte bara oss journalister. I slutändan är det vars och ens personliga omdöme och medieläskunskap som avgör hur väl vi lyckas värja oss mot dylik påverkan. I klartext: om vi låter oss skrämmas.

Och som den utmaningen inte räckte till, så måste vi samtidigt (hinna) föra en sansad debatt om Nato där olika åsikter och attityder öppet kan vädras utan att någon för den skull stämplas eller hånas.

Hur övertygad (eller osäker) var och en av oss än är i Natofrågan, så blir vi starkare som samhälle om vi respekterar hur andra resonerar och känner inför det som håller på att ske.

Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik

All vår rapportering kring det som tangerar Nato hittar du här.