Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 13:24.
skor
Bild: YLE/Petter Sandelin

Jag blev nedstämd redan innan jag började lågstadiet. Kände mig malplacerad och att jag var i vägen.

Jag kände mig inte som en del av min familj heller. Jag har tänkt tanken att jag är adopterad. Då jag var liten såg jag alltid att mamma och pappa hade varandra, mina äldre systrar som bara har ett år emellan sig hade varandra. Och så var det jag. Den lilla som inte vet eller kan någonting. Men det är på femman som jag själv ser att jag blev deprimerad påriktigt.

Det är svårt att säga varför. Jag är högkänslig och som barn fick jag inte hjälp med mina starka känslor. Det är en orsak. Men jag har också andra personliga karaktärsdrag som sätter mig i en högre risk. Eftersom min depressionsbana börjat då jag var så liten är det svårt att veta vilka drag jag haft från födseln och vilka som uppkommit på grund av depressionen.

Jag blev bara mer och mer nedstämd under grundskolan. Min första dag på gymnasiet var jag med i en olycka, vilket inte lättade på mitt humör alls. Tvärtom. Senare har jag funderat på om det faktiskt var en olycka eller om det var ett försök att fly smärtan. Jag tänkte nämligen på självmord redan innan olyckan och speciellt den sommaren. Men jag kommer aldrig att få veta säkert vad som hände.

Med mina fysiska men efter olyckan (som lyckligtvis idag bara är stora ärr på kroppen) kände jag mig än mer malplacerad. Att en annan motorcyklist dött i en olycka på precis samma ställe bara en månad innan jag körde ut där gjorde inte saken bättre. Varför skulle jag överleva? Jag som inte har något att ge.

En stor del av gymnasiet gick jag på autopilot, jag gjorde det jag förväntades göra, men jag var ett tomt skal. Jag hade stängt av alla känslor för jag orkade inte längre känna.

I min rehabilitering efter olyckan hörde också psykologbesök. Tyvärr var jag inte redo för det, jag talade om hur jag önskade att mitt liv såg ut istället för hur det verkligen var. Och så kom beskedet att försäkringen inte längre betalar besöken, det hade gått "tillräckligt lång tid" för att jag skulle ha avklarat traumat.

Det var inte innan studierna i Åbo som jag var redo för att söka hjälp, och ta emot den. Via studenthälsovården hittade jag en psykolog som jag träffade i två och ett halvt år, två gånger i veckan. Även om mitt mående blivit bättre först några år efter de besöken vet jag att de hjälpt mig. Hennes ord har följt med mig och delvis etsat sig fast i mitt minne. På ett positivt sätt.

Jag var deprimerad i närmare 15 år. Det är för bara några år sedan som jag kände att jag fick någotslags kontroll över mitt liv. Ett mål och en mening. Jag vet ärligt talat inte vad som hände. Det var lite som om någon tryckt på en knapp. Givetvis började jag inte må bra på en natt, men hela min inställning ändrades. Kanske det var psykologens ord som äntligen sjunkit in ordentligt.

Mina antidepressiva har gjort sitt och jag är i processen att trappa ner på dem. Det är inte lätt, men jag tror att jag kommer att lyckas. Jag vill klara mig utan dem.

Jag vet att min mamma lätt blir orolig då jag är nedstämd. Speciellt om det är i flere dagar. Jag vet själv att min högkänslighet kan få mig i ett depressionslikt tillstånd. Då jag är nere är jag verkligen nere. Dessutom har jag lärt mig att uttrycka mig, vilket gör att det kan låta mycket värre än det egentligen är.

Själv har jag en måttstock på en vecka: är jag nedstämd en vecka utan att det lättar alls, eller om måendet blir akut sämre, så ska jag söka hjälp igen. För man måste tillåta sig själv att vara lite nedstämd ibland. Det svåra är att se vad som är hälsosamt och vad som kanske behöver hjälp utifrån.

I mitt fall vet jag inte om någon hade kunnat förebygga min depression. Jag vet inte om jag skulle ha öppnat mig även om jag fått chansen. Jag vet att jag haft chanser som barn, men jag har inte tagit dem. Jag var för rädd för att det bara var jag som överdrev och var "känslig" eller att jag inte klarade av något som alla andra klarar av.

Det är ändå viktigt att erbjuda möjligheten att öppna sig, på egna villkor. Vara tillgänglig, visa att man vill lyssna. Tyvärr är jag inte så säker på att det skulle ha gjort så mycket skillnad i mitt fall.

Då det gäller orsaker så har jag aldrig blivit värst mobbad eller retad. Även om negativa kommentarer ekat i hjärnan i flere år. Speciellt såna som en pojkvän i gymnasiet kastade ur sig. Men orsakerna till att jag blev deprimerad ligger inuti mig. Men som jag ser det är det inte så relevant varför det blev som det blev. Det relevanta är vad jag gör från och med nu.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle