Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teaterrecension: Sarah Kanes Crave som fysisk musikteater på Koko-teatteri

Scen ur föreställningen.
Bildtext Ensemblen: Sonja Sorvola, Elina Aalto och Jouni Bäckström. I bakgrunden Ismo Laakso.
Bild: Sini Salo.

Nu hittar 1990-talets mest omtalade dramatiker tillbaka till Finland efter en lång paus. På Koko-teatteri görs Sarah Kanes pjäs Crave som ett genomkomponerat multikonstverk. Ett intressant experiment, där texten får en onödigt undanskymd roll.

Temat är kärlek. Ett utforskande av kärlekens möjligheter och återvändsgränder, ofta med en desperat och våldsam underton, ständigt kryddad med en brittisk svart humor som får en skratta åt mörkret – på ett bra och smart sätt.

Vi har fyra pjäskaraktärer, två kvinnor och två män i olika åldrar. Och ett pjäsbygge som är som ett pussel med väldigt många bitar och möjligheter.

Scen ur föreställningen, tre skådespelare i motljus.
Bild: Sini Salo.

Till en början känns det som om de fyra talade för sig själva. Det är kortkorta repliker som uttalas i tur och ordning, om våld och längtan och till synes lösryckta minnen.

Småningom blir pusslet helare och man kan urskilja dialoger, dels mellan den yngre kvinnan och den äldre mannen, dels mellan den yngre mannen och den äldre kvinnan. Men ständigt lever de korta replikerna ett eget liv. Det är upp till åskådaren att pussla ihop dem.

Det ställer höga krav, både på skådespelarna och på publiken.

Intressant regivision

Sonja Sorvola har översatt, regisserat och koreograferat, och står också själv på scenen. Hennes vision är stark, att förvandla den svåra spännande texten till ett multikonstverk. Här finns ett fysiskt dansinfluerat scenspråk som ständigt spelar med och mot texten, och en ständigt närvarande musik.

Ismo Laakso och pianot.
Bildtext Ismo Laakso och pianot.
Bild: Sini Salo.

Att verket är genomkomponerat gör att det blir Ismo Laaksos musik som styr föreställningens rytm och stämning. Musiken hämtar med sig en närmast avantgardistisk ton, som ibland plötsligt kan varvas med en Coldplay-melodislinga.

Men hur blir det när en pjäs som inte behöver något annat än precist och rytmiskt exakt framförd text, möter musik som också vill ta all plats?

Musik som överröstar texten

Jag minns pjäsens 24 år gamla uruppförande där de brittiska skådespelarna uppsättningen igenom satt på var sin stol bredvid varandra, och inte gjorde mycket annat än spelade texten med sina röster. Och det var tillräckligt.

Att man nu gör någonting helt annat är i sig inte alls ett problem.

Dansscen ur föreställningen.
Bildtext Jouni Bäckström och Elina Aalto.
Bild: Sini Salo.

Jag köper det fysiska uttrycket, dansrörelserna. Förutom Sorvola är också Jouni Bäckström och Elina Aalto fint närvarade i det komplicerade pjäsbygget. Jag köper också valet att ibland sjunga replikerna på pjäsens originalspråk. Att blanda engelska och finska låter enbart spännande.

Att man skapat musik till helheten är inte heller nödvändigtvis ett problem. Sarah Kane jämförde själv Crave med ett partitur för en stråkkvartett. Hon berättade själv att hon, när hon skrev pjäsen, ibland kunde känna en repliks rytm innan hon visste vad den skulle innehålla. Det är en pjästext som helt saknar scenanvisningar och istället bygger på just rytm, på ett poetiskt och minimalistiskt sätt.

Men att musiken här allt för ofta överröstar texten blir ett problem. Det är tidvis omöjligt att uppfatta texten, vilket i slutändan leder till att det blir svårt för en åskådare att bygga sitt eget pussel av de många skenbart lösryckta replikerna. Nu blir pjäsfigurernas inre känslomässiga utveckling allt för avlägsna för mig.

Själv tänker jag att en pjästext som den här skulle behöva mer tystnad, där Sarah Kanes ofta så geniala oneliners hade fått spela huvudrollen. Tystnad ÄR en stark effekt. Och i stunder när texten inte behöver konkurrera med musiken, bränner det alltid till.

Sonja Sorvola i en scen ur föreställningen.
Bildtext Sonja Sorvola.
Bild: Sini Salo.

Att Ismo Laakso nu sköter musik och spelar piano live och dessutom gör en av de fyra rollerna, är inte heller oproblematiskt. Hans fokus ligger vid musiken, och hans textpartier känns därför känslomässigt lite som innantill-läsning. Det gör att hans roll blir som från en annan föreställning, pusselbitarna passar helt enkelt inte ihop.

Vacker poetisk slutscen

Nu lämnar jag Koko-teatteri med delade känslor. Glad över att Sarah Kanes fina text igen uppmärksammas i Finland, och sorgsen över att texten så ofta får en biroll i helheten.

Scen ur föreställningen.
Bildtext Elina Aalto och Jouni Bäckström med Sonja Sorvola i mitten, någon sekund innan föreställningens slut.
Bild: Sini Salo.

Men slutscenen stannar kvar i minnet.

Pjäsen som börjar med repliken You’re dead to me (Du är död för mig) och via en replik som Man kan bara ta livet av sig om man inte redan är död avslutas med raden Happy and free (Lycklig och fri), lämnar mig med bilden av en kropp som fritt släpper sig ut i det tomma intet.

Crave på Koko-teatteri

Text: Sarah Kane
Regi: Sonja Sorvola
Musik: Ismo Laakso
Ljus: Pietari Salmi
Översättning: Sonja Sorvola
På scenen: Elina Aalto, Jouni Bäckström, Ismo Laakso och Sonja Sorvola.

Koko-teatteri har byggt upp ett helt Sarah Kane-tema kring Crave-premiären. På teatern finns en fotoutställning som bygger på finländska uppsättningar av hennes pjäser, dessutom får en uppsättning av 4.48 Psychosis nypremiär, debutpjäsen Blasted görs som en läsning, och måndagen den 25e arrangeras en paneldiskussion om Sarah Kane.

I samband med det lyfts också Svenska Yles uppmärksammade radiodokumentär om Sarah Kane upp på nytt. Läs också artikeln om ett möte med Sarah Kane, det som skulle bli hennes sista radiointervju.

Sluta viska, skrik! - om dramatikern Sarah Kane - Spela upp på Arenan