Bokrecension: Kärlek och andra beroenden – i Karmakoma skriver Johannes Ekholm sårbart om tonårsmörker

I Johannes Ekholms roman Karmakoma utkristalliseras mänskliga behov och den hårfina gränsen till beroende som de balanserar på. Ungdomlig naivitet och livsaptit möter avgrundsmörker, rädsla för världen, kärleken, och sig själv.

"Är inte förälskelse ett tillstånd som påminner om att vara besatt?"

Det är femtonåriga jagberättaren Jimi som yttrar repliken till Mari, hon som haft en cyberrelation med Jimis vän Erno och sedan plötsligt gjort slut på relationen.

Jimi har varit orolig för Erno, som gradvis blivit allt mer alienerad från sina vänner och mest sitter inne på sitt rum med fördragna gardiner, spelar datorspel och röker gräs.

Han mådde bättre då han träffade Mari, som genom skärmen bekräftade och såg Erno – också de mest undangömda sidorna och sexuella fantasierna.

Mari tvivlar på om det faktiskt var kärlek, eller besatthet, som fått Erno att bli så uppslukad och beroende av deras relation.

När Mari försvinner finns inget kvar.

Erno tappar fotfästet, skriver långa sms och är beredd att rista in hennes namn på bröstet för att få henne tillbaka. En desperation som vi i vuxen ålder lärt oss att lägga band på eller förklä i mindre melodramatiska termer.

I Johannes Ekholms Karmakoma är mycket förklätt, och tanken om vad som är verkligt och inte återkommande – men känslorna är rena, som de kanske bara kan vara för en tonåring.

Ekholm har rört sig ner i åldrarna och skildrar en ålder med poetiskt mörker och ungdomlig naivitet som ännu inte trubbats av eller hårdnat.

Allt kretsar kring Erno, också för Jimi, hans bästa, och enda, vän.

I deras relation finns en skev maktbalans, förbisedda behov och undertryckta känslor, för stora för att närma sig.

Jag tänker stundvis på tv-serien Euphoria, både på grund av ålder och tematik, men också kopplingen till beroenden i olika former – relationer, stimulantier, sex.

Tätare förpackning, mer djup och lätthet

Jämfört med Ekholms tidigare böcker, som karaktäriseras av en överdådighet i fråga om textmängd, är Karmakoma en tätare text där Ekholm tagit ett steg bort från leken med form och låtit ett narrativt berättande utformas, sprängfyllt med referenser och detaljer att dröja kvar vid.

Samtidigt, spännande nog, en lätthet i texten. Den känns obehindrad mitt i det blodiga allvaret i de rätt så banala tankegångarna och småpretentiösa tonåriga replikerna. Det är också här det är som bäst, då Ekholm snurrar runt i filosofiska frågeställningar, i (inre) dialoger om kärlek, besatthet och moral.

Egentligen trasslar allt in sig i varandra; både intrigen, tankarna och karaktärerna rör sig in och ut i varandra, från verklighet till ett parallellt plan styrt av fantasi, likt ett upphöjt (drog)påverkat tillstånd där verklighetens gränser suddats ut och till slut blir oväsentliga.

Kärleken, naturen, 90-talet

I en intervju har Ekholm sagt att han inte ville skriva om kärlek, men det är ändå kärlek som färgat både språk och dialog, och gett upphov till direkta repliker som "Den du älskar kommer att synliggöra dom såren i dej som mest behöver läkas" och "den som är rädd för smärta kan aldrig älska".

Jag tänker på romantiken, vars motiv Ekholm tycks ha inspirerats av; det filosofiska greppet, Jimis längtan efter skönhet, konst, poesi, drömmen, fascinationen för det otyglade i människans natur – och den vassa kontrasten till det hårda och ytliga i 90-talets materialistiska tid. Mitt bland Tamagotchi, Britney Spears, magtröjor och framtidstro – skärsår, våld, råa begär och ensamhet.

Jimi dras till naturen, tillbaka till det primitiva, till skapandet och fantasin, och skärmar av sig från den hårda samtiden. Han tycks observera den utifrån, iakttar sina vänner och familj och sitt eget beteende med distans – hans verklighet finns i fantasin och i långa inre dialoger.

Relationerna Ekholm skildrar är en lek med maktbalans och underkastelse, både sexuellt och känslomässigt, men också underkastelse inför sig själv och den mänskliga naturen.

Jimi går igenom ett uppvaknande genom boken, till en början svår att få ett grepp om, också osynlig för sig själv, och Ekholm fångar en uppgörelseprocess, starkt sammanflätad med naturen och dess skiftningar.

Alla beskrivningar härstammar från Jimis sinnesstämning och känslor, han sjunker in och ut ur naturen. Parallellt med varma, naturnära textsjok som närmast påminner om klassisk poesi; explicita sexuella fantasier och rå dialog som skapar en effektfull bångstyrighet i texten och osäkerhet i läsaren, bekant från tonårens känslostormar och vacklande identitetsuppfattning.

Genom sitt utforskande av bredare narrativ och ungdomlig öppenhet har Ekholm hittat fram till en mycket tilltalande lätthet, värme, och mjuk blick på mänskliga behov och drivkrafter, levererat med sårbarhet.

Läs en intervju med Johannes Ekholm om arbetet med Karmakoma.