Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Ulla Bjerne och den kvinnliga vagabondens revolt mot samhället och borgerligheten

Ulla Bjerne i Italien.
Bildtext Ulla Bjerne i Italien på 1910-talet.
Bild: Åbo Akademis Bildsamlingar.

"För mig finns dagar då jag lever så mycket som andra människor lever under år", skriver hon 1913 i ett brev från Paris, 23 år gammal. Då var hon "omedvetet i färd med att skapa en ny kvinnotyp som senare skulle florera i Paris under namn av La Garçonne".

Jag ser henne för första gången på en rad målningar från 1910-talet, av konstnärer som Isaac Grünewald och Nils Dardel och Einar Jolin. Där röker hon pipa, bär hatt och kostym, och verkar alltid så hemma i sin roll som vagabond.

Jag har blivit tipsad om flera intressanta brevsamlingar som finns arkiverade på Åbo Akademis Bibliotek, men det är de många historierna om den frihetsälskande äventyrliga kvinnan som gör att hon blir en av berättelserna jag fastnar vid.

Ulla Bjerne tillsammans med målningar av henne, i Paris 1913.
Bildtext Ulla Bjerne tillsammans med porträtt av henne, i Paris 1913.
Bild: Åbo Akademis Bildsamlingar.

Så sitter jag i otaliga dagar i arkivsamlingarnas läsesal runt ett dussin väldiga mappar med brev och fotografier och dagboksanteckningar som Ulla Bjerne lämnat efter sig. Småningom hittar jag också brevet som hon skrivit när hon snart ska stiga på fartyget som kommer att föra henne till Nordafrika.

Det låter egentligen inte så väldigt uppseendeväckande. Men det här utspelar sig år 1934, båtresan tar en dryg månad, hon är den enda kvinnan ombord, hon hinner med många sena barbesök medan fartyget lastar av och på i olika hamnar under resan, och hon kommer att stanna i Nordafrika i över två månader och besöka ställen där, skriver hon, ingen tidigare sett en vit kvinna.

Så är jag fast, och börjar bläddra bakåt genom ett oändligt antal brev och dagboksanteckningar och fotografier.

Ulla Bjerne-Biaudet

Född Gully Ohlson i den svenska småstaden Söderhamn norrom Gävle 1890. Kallar sig ibland också Lars Doll eller Don Pedro i sin brevväxling med otaliga kända kulturpersonligheter i Norden.

Kom ut med närmare 30 böcker mellan 1916 och 1963.

Paret Léon Biaudet och Ulla Bjerne testamenterade år 1969 sitt hem, Villa Biaudet i Lovisa, till Finlands Svenska Författareförening. I huset kan en författare bo kostnadsfritt som stipendiat i tre år.

På ett foto från 1910-talet sitter hon på kultbaren La Rotonde i Paris tillsammans med två män. Eller på en strand i Barcelona medan det första världskriget rasar längre norrut. Eller i Köpenhamn 1917 tillsammans med Evert Taube på Rådhustorget där hon med cigarett i munnen får eld från cigaretten i Taubes mun. Eller tillsammans med en serbisk man som vill gifta sig med henne och lovar att hon kommer att göra succé när han introducerar henne för alla sina journalistvänner.

Ulla Bjerne i Köpenhamn, 1916.
Bildtext Ulla Bjerne i Köpenhamn 1916.
Bild: Åbo Akademis Bildsamlingar.

I tidningsurklipp läser jag om den unga kvinnan som klättrar uppför lyktstolpar i Köpenhamn eller röker cigarr i Stockholm eller klär sig i kostym med slips och monokel och pipa i Paris, allt för över hundra år sedan.

Skriver böcker gör hon också, det var därför hon redan som 16-åring lämnade den norrländska småstaden där hon vuxit upp och började livnära sig som sekreterare. Hon skulle uppleva livet och bli författare, skrev hon i sin dagbok, och redan i sin debutbok från 1916 var hon först med att skriva in en kvinnlig vagabond i svensk litteraturhistoria.

När hon inledde sitt kringflackande liv hette hon ännu Gully Ohlson, kallades för Ulla, men då hon via flera omvägar började jobba på kontor i Köpenhamn blev hon ombedd att byta namn eftersom där redan jobbade två Ohlson.

Det var då hon döpte om sig till Ulla Bjerne och började gå i studentmössa, ”för vem 17 kan kontrollera om jag tagit studenten, och det ser flott ut och ger en rätt till ett visst vårdslöst uppträdande på offentliga lokaler”.

Ulla Bjernes dagbok från Paris.
Bildtext Ulla Bjernes dagbok från Paris.
Bild: Tomas Jansson / Yle

Snabbt väcker hon uppmärksamhet, det ser man spår av också i tidiga recensioner av hennes böcker. Som i danska Berlingske Tidene:

”Hon var något av det mest storstadsmässiga, uppseendeväckande, skandalösa som gick på denna jord. Hon var Köpenhamns förste pojkflicka, höll nattliga gillen, klättrade upp för lyktstolpar, flyttade på frisörsskyltar och förkunnade att Paris och Köpenhamn är de enda uthärdliga städerna i världen.”

Men det är i Paris som allting egentligen börjar. Det är dit hon längtar, och 1912 kommer hon äntligen iväg, 22 år gammal. Hon är sponsorerad av en rik herreman som, berättar hon långt senare, tänker sig att hon ska lägga sig till med ett mera salongsmässigt uppträdande, för att när tiden är inne bli en liten förtjusande fru.

Det hör inte till hennes planer.

Ulla Bjerne 1918.
Bildtext Ulla Bjerne 1918.
Bild: Åbo Akademis Bildsamlingar.

Reser gör hon i alla fall, studerar till en början, men trivs allt bättre i Parisnätternas magiska atmosfär. Nästan 50 år senare minns hon det första Parisåret i romanen Botad oskuld.

”I den lätta, genomskinliga luften träder Seines kajer fram med dess smäckra broar. Från jordens alla hörn anländer konstnärer, bohemer, dagdrivare och äventyrare, alla hitkomna för att skapa, drömma, svälta, finna en riktlinje för sitt liv eller gå under i storstadens hungriga kvarn. Och allt finnas inom räckhåll. Bara tanken på allt det sjudande liv som omger mig verkar stimulerande. Hellre svälta i Paris och ta alla risker än som inbakad prinskorv sitta i någon nordisk småstad.

Jag har klippt håret i en tvär tofs vid vardera örat och om morgnarna rullar jag upp tofsarna i två kanonlockar. Omedvetet är jag i färd med att skapa en ny kvinnotyp som först flera år senare skulle florera i Paris under namn av La garçonne. Med panamahatt i nacken, tunn mörkblå kavaj och spanskrör ser jag också så pass pojkaktig ut att öknamnet Damen får en ironisk tillspetsning.”

Ula Bjerne på Café Rotonde i Paris.
Bildtext Ulla Bjerne utanför Rotonde, bild ur hennes dagbok.
Bild: Okänd fotograf.

Hon skriver mycket om La Rotonde som blivit hennes stamcafé, en legendarisk samlingsplats för intellektuella och konstnärer. Bal Bullier i Latinkvarteren nämner hon också ofta, ett dansställe som hade öppnat redan 1847 och som samlade ”studenter, artister, modeller, en del småborgerliga element förutom enstaka prostituerade för att till tonerna av en stor orkester svänga om”.

Könssjukdomar och oplanerade graviditeter är inget som väcker förvåning på Rotonde. Också Bjerne beskriver i boken en graviditet som slutar i ett självframkallat missfall.

”Jag har tid att fundera över hur lekande lätt, trots inre varningar, jag svikit alla goda föresatser. Hur ska en kvinna funtad som jag klara sig genom livet utan katastrofer. Det jag gått igenom talar för att jag helt borde avstå från kärlek och erotik. Men borde är ett ord som jag börjat avsky.”

Ulla Bjerne på Capri 1920, bild ur hennes dagbok.
Bildtext Ulla Bjerne på Capri 1920, bild ur hennes dagbok.
Bild: Tomas Jansson / Yle

Hon debuterar tidigt som författare, hinner med åtta romaner innan hon fyller 30, och återvänder ständigt till Paris.

Ulla Bjerne på Capri 1920.
Bildtext Ulla Bjerne på Capri-balkongen.
Bild: Åbo Akademis Bildsamlingar.

Det är i Paris som hon våren 1921 umgås med målaren Milevoj Uzelac som föreslår giftermål. De planerar en träff i Serbien, men inför den resan besöker hon sina föräldrar i Norrland och en vän i Finland. Det var då hon lockades med på en utflykt till Lovisa, och mötet med kirurgen Léon Biaudet gjorde att det inte alls blev Serbien utan Lovisa.

Ulla och Léon gifter sig 1922, men det gör inte resorna färre, och när jag bläddrar fram brev från 1933 hittar jag planer på en alldeles speciell resa.

Några stycken ur Ulla Bjernes dagbok när hon inleder resan till Nordafrika.
Bildtext Första dagboksanteckningen från resan.
Bild: Tomas Jansson

Nyss fyllda 44 stiger hon i januari 1934 som ensam kvinna ombord på lastfartyget Britta i Kotka. Via många hamnar och barer kommer hon fram till Algeriet och Marocko, där nya äventyr väntar. Den fjärde mars skriver hon från Marrakech.

”Kära lilla mamma.

Ja nu är jag installerad i Afrika. Marrakech är en av de underligaste städer i Marocko, fullkomlig medeltid, med rosenröda hus som stå vackert mot Atlasbergens snöskimrande toppar.

För en vecka sedan steg jag av den finska båten. Följande morgon for jag med autobus från Tanger där jag första kvällen träffade två arabynglingar utanför ett kafé, hyggliga pojkar båda två. De visade mig allt i arabstaden. I tre dagar gnodde jag omkring på alla möjliga ställen och drack myntate, ty araben dricker knappast något annat.

Färden vidare till Casablanca tog nio timmar men man blir icke trött här att åka buss, det är så mycket nytt att se hela vägen. Men man måste hela tiden hålla ett öga på sina kappsäckar uppe på taket så icke någon annan får dem då man kommer till en stad eller by och passagerare stiga av, ty araberna är icke så noga.

Nu hör jag trummorna bortifrån torget Djema el Fena. De hålla väl på där som bäst med sina galenskaper, och intaga då och då ett mål av stekta gräshoppor som de endast rycka vingarna av och sedan stoppa hela i munnen.”

Vykort från Marocko.
Bildtext Vykort från Marocko.
Bild: Tomas Jansson / Yle

Den tjugosjätte april skriver hon sin man Léon och berättar om en utflykt upp i de marockanska bergen.

"Jag kom tillbaka igår frisk och oskadad från min resa i bergen, ackompanjerad av lilla Mohammed och en gammal arab vid namn Sidi Mohammed. Det var en märklig och alldeles underbar utflykt. Vi redo i fem timmar på mulor för att komma upp till en bergsby, där de aldrig sett någon europeisk kvinna. Något primitivare än bostäderna i dessa berg finnes nog icke. En matta på golvet är allt. Lyckligtvis hade vi tagit två kuddar med och två täcken. Föreställ dig ett rum utan fönster, jordgolv med en liten uppmurad upphöjning vid ena väggen, som en stor divan om man därest placerar sina täcken och kuddar. Där sov och åt vi.

Vi hade två kilo te med oss och fyra sockertoppar att erbjuda. Ägaren som är hövding för tribunen var en gammal man i grov burnus, ogästvänlig i början men han tinade upp under teets inflytande och sockret som vi hade med oss, därtill serverades några slags pannkakor. Så småningom infunno sig en massa fattiga herdar med sina trumvaser och tvåsträngade instrument.

Jag kände mig mycket långt borta från Lovisa.”

Ulla Bjerne.
Bildtext Ulla Bjerne.
Bild: Åbo Akademis Bildsamlingar.

Efter fyra månader är Ulla Bjerne tillbaka i Lovisa, staden som hon i ett brev till författaren Bertel Gripenberg konstaterat har en slående likhet med en likkista.

Och nästan nittio år senare sitter jag på akademibiblioteket i Åbo och bläddrar bland de kanske tusen bilder som hon lämnat efter sig. Det är vykort från torget i Marrakesh, ormtjusare och köpmän. Eller hundratals fotografier från hennes liv i Sydeuropa på 1910- och 20-talen. Foton där hon jämför sig själv med porträtt som kända konstnärer målat av henne. Sittande på en balkong i Capri med härlig utsikt. Tillsammans med de serbiska mannen som skulle gifta sig med henne. Bilder av ett liv som hon bestämt själv ville styra berättelsen om.

Men Léon och Ulla lever tillsammans livet ut. Det bästa hos mig, skriver hon, hänger fast med Léon, och jag vet att om jag också tidvis bryter mig ut längtar jag alltid tillbaka till honom.

Léon dör i februari 1968, Ulla året därpå i oktober.

I radiodokumentären Scener ur Ulla Bjernes liv erbjuds bilder från livet i Paris på 1910-talet, och resan till Nordafrika på 1930-talet. Som Ulla Bjernes röst i programmet fungerar skådespelaren Julia Korander.

Tack till Martin Ellfolk på Åbo Akademis Bibliotek för alla goda råd och tips, och till Finlands svenska författareförening för tillstånd att använda materialet i en radiodokumentär.