Anneline Häggmans babylycka byttes ut mot cellgiftsbehandlingar: "Det är fortfarande svårt att förstå att jag haft cancer"
Efter förlossningen började Anneline Häggmans mage växa på nytt. Hon viftade bort det, men när smärtorna blev för svåra fick hon åka på kontroll. Läkaren hittade en stor tumör i magen.
Det senaste avsnittet av dokumentärpodden Det här hände handlar om 25-åriga Anneline Häggman som mitt i babybubblan med sin nyfödda son, får veta att hon drabbats av cancer.
Efter förlossningen började Annelines mage växa på nytt – cancern spräckte bebisbubblan
Anneline Häggman bor i Purmo i Österbotten tillsammans med sin sambo Ludde och deras två barn. Den äldsta sonen Harry fyller fem i sommar och lillebror Ivar har precis fyllt ett.
För ungefär ett år sedan vändes livet upp och ner.
– Ibland känns det som om jag skulle ha drömt allt, att jag inte riktigt förstår att jag haft cancer, säger Anneline.
Smärtan efter kejsarsnittet går inte om
Det är när Anneline åker på efterkontroll efter sin förlossning med Ivar, som man upptäcker att allt inte står rätt till. Då är Ivar två månader gammal och Anneline har haft ont i magen nästan ända sedan förlossningen.
Ivar föds med kejsarsnitt och därför är Anneline förberedd på att hon kommer att ha ont en tid, men smärtan lättar aldrig.
– Efter en tid jag sa jag åt sambon att det känns som att magen växer, men vi tyckte båda att jag bara inbillar mig, att varför skulle magen växa? Men de här smärtorna blev bara värre och värre.
Något i magen som inte ska vara där
På efterkontrollen vid mödrarådgivningen känner läkaren på Annelines mage och konstaterar att allt inte är som det ska. Det pratas om att det möjligen är livmodern som inte dragit ihop sig ordentligt.
Några dagar senare får Anneline åka in till Karleby för ett ultraljud.
– Läkaren började med att göra ultraljud och ganska snabbt såg hon att livmodern var liten och ihopdragen, men att det var något i magen som inte skulle vara där. Det var något extra över hela magen, berättar Anneline.
Läkaren kallar in en kollega och de pratar med varandra på finska. Anneline uppfattar inte allt, men hon hör ordet “kasvain”, alltså tumör. Sedan säger läkarna att Anneline genast måste iväg på blodprov och CT-röntgen.
– Det var en otrolig chock. Jag började gråta och blev helt till mig. Jag kunde inte förstå det eftersom jag trodde att det var livmodern som inte krympt som den ska. Eller att jag gjort för mycket och därför sträckt mig i sidan där det gjorde ont.
Har två veckor på sig att sluta amma
Anneline får veta att hon bär på en stor tumör och bokas in för en operation i Uleåborg två veckor senare. Läkarna vet i det här skedet inte om tumören är god- eller elakartad.
De vet heller inte hur stor operationen kommer att bli. I värsta fall måste båda äggstockarna och livmodern tas bort.
Gör vad som helst bara jag blir frisk
Anneline Häggman
Anneline är ändå inte så ledsen över att eventuellt förlora sin livmoder.
– Det kändes nog helt okej. Jag tyckte nästan de skulle ta bort den. Jag ville ju ha bort allt så jag skulle slippa tumören. Det var lite som att "gör vad som helst bara jag blir frisk".
Det som oroar henne mer är amningen med sonen Ivar. Läkaren säger att hon måste sluta amma före operationen. Hon har alltså bara två veckor på sig att gå från att helamma till att helt sluta.
– Det var nog tufft, att gå från att amma varannan timme till inte alls, säger Anneline.
Hon saknar amningen och det gör ont i brösten, men hon förstår att det måste göras.
En stor tumör tas bort
Efter operationen får Anneline veta att en 21 centimeter lång tumör plockats ut. Den har sträckt sig in mot magen och snuddat vid tarmarna, men som tur är lyckas läkarna rädda allt utom den ena äggstocken.
Läkarna berättar att det är en ovanlig tumör som kallas för omoget teratom, eller germinalcellstumör. Det är en ovanlig form av äggstockscancer som endast utgör fem procent fallen och det är ofta kvinnor i åldern 20–30 som drabbas.
När Anneline kommer hem har hon så ont att hon inte ens kan hålla i sin son Ivar.
– Vi försökte lägga några kuddar under men inte ens det gick. Så det tog nog en bra stund innan jag kunde ha honom i famnen.
Anneline är rädd för att Ivar ska ta skada av att hon inte kan hålla honom.
– Jag funderade mycket på den där närheten ... när man varit så van att vara nära, och så rycks det bort.
Det blir istället Ludde som tar över föräldraledigheten och sköter om allt i hemmet.
Allt för mycket tid att tänka när cytostatikan ska in
Två veckor efter operationen är det dags för cytostatika. Den ska sättas in med dropp enligt ett rullande schema på tre veckor.
Eftersom Anneline sitter fast i droppet tvingas hon stanna kvar på avdelningen hela tiden. Fastän hon får gå omkring blir det snabbt väldigt tråkigt.
– Det fanns allt för mycket tid att hinna tänka. Vartefter tiden gick blev jag också allt tröttare och då orkade jag inte göra så mycket heller.
När cytostatikabehandlingen börjar måste Anneline också ta blodförtunnande medicin varje dag. På grund av cytostatikan får hon inte ta medicinen som tabletter, istället måste hon ta en spruta.
– Det är ganska mycket vätska som ska in och det svider mycket, så jag hade nog svårt att picka mig själv. Jag har studerat inom vården och det är inget att picka någon annan, men att picka sig själv tog emot.
Klipper bort allt sitt tjocka hår
Snabbt börjar Anneline må illa och hennes tjocka hår lossnar på grund av cytostatikan.
– Vi hittade det överallt. Till sist orkade jag inte se på det där håret överallt så jag klippte bort det, säger hon.
Från att hela livet haft långt och tjockt hår, står hon nu framför spegeln med ett helt bart huvud.
– Det var nog tungt och det är något jag varit ganska ledsen över. Inte är håret den jag är, men jag är ju så van med det eftersom jag alltid haft långt hår.
Sonen Harry märker nu också att hans mamma är sjuk eftersom hon inte orkar lika mycket som förr.
– Han tog lite avstånd och kom inte till mig som förut. Jag orkade inte riktigt med vad en fyraåring har att säga och vill göra. Det fanns inte en chans att jag skulle orkat leka och prata som förut.
Det här gör såklart Anneline ledsen, men samtidigt är hon så trött att hon inte riktigt orkar bry sig.
– Jag kunde ju inte så mycket åt det. Jag hade gått in för att jag måste tänka på mig själv och så får andra hjälpa till med barnen.
Förutom att Harry märker att hans mamma är trött, ser han så klart också att hon inte längre har något hår.
– Han tyckte ändå det var lite kul, för nu hade jag ju samma frisyr som han, pappa och Ivar.
Går på kontroll varannan månad
I augusti 2021 får Anneline den sista dosen cytostatika. Under sommaren har det kommit några bakslag, som till exempel en blodpropp i lungan, men nu är all cancer borta ur Annelines kropp.
Hon är fortfarande inte friskförklarad och måste gå på kontroll varannan månad, men livet börjar sakta återvända till det normala.
Anneline har lärt sig mycket under tiden med cancern. Hon har kommit fram till att tiden med familjen är viktigast av allt. Hon har också lärt sig att det är okej att må dåligt ibland.
– Jag har kommit fram till att jag måste få vara ledsen ibland. Sedan när jag är klar med det så går jag vidare. Jag kan inte alltid bara vara stark, säger hon.
Lyssna på podden Det här hände på Arenan, så får du höra hela Annelines historia. En historia om vad som händer när bebisbubblan plötsligt brister och babylyckan byts ut mot cellgiftsbehandlingar.