Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Koreografen Carl Knif: Läkare borde kunna ordinera kultur

En leende man med mörkt hår och blå jacka.
Bildtext Jakobstadsbördige Carl Knif är idag en av Finlands främsta samtida koreografer.
Bild: Jenny Jägerhorn / Yle

Carl Knif, en av Finlands främsta samtida koreografer, tycker att läkare borde kunna ordinera kultur. Dansen har en positiv inverkan på våra hjärnor och vårt välbefinnande. I det nya verket Sessions liknar Knif dansen vid en patient-läkarrelation.

– Jobb, jobb, jobb, teamwork och goda samarbetspartners.

Så sammanfattar koreografen Carl Knif hemligheten bakom sina framgångar.

Det är tio år sedan jag intervjuade honom för första gången och han fick sia om tillvaron om tio år. “Jag får turnera, får skapa nya verk också för andra kompanier och dansar fortfarande själv ”, löd svaret då.

Här står vi nu i en ljus träningssal i Kabelfabriken i den siade framtiden, och hans kompani – Carl Knif Company firar tioårsjubileum. På frågan om hans dröm förverkligats svarar han med ett hjärtligt, bullrande skratt.

– Delvis. Jag hoppas att turnerandet kommer igång igen efter coronapausen. Jag dansar fortfarande och håller mig i form, och när jag gör koreografier skapar jag också själv rörelsematerialet och vill fortfarande själv uppträda.

Carl Knif Company firar också tioårsjubileum i år. - Spela upp på Arenan

Jakobstadsbördige Knif är idag en av Finlands främsta samtida koreografer med internationella framgångar och hans p­ro­duk­tio­ner är väl­kän­da för sin humor och sitt sä­reg­na fy­sis­ka utt­ryck.

I träningssalen klingar Schuberts lätta, dansanta toner medan dansarna med koncentrerade miner går igenom stegen till Knifs nya koreografi Sessions. Den får premiär i det nyöppnade Dansens Hus den 5 maj.

Profil: Carl Knif

Dansens positiva inverkan på hjärnan

I sitt nya verk Sessions tar Knif avstamp i vårdrelationen och frågar om dansen kan vara en botande rit.

– Det känns som att vi behöver extra stöd efter coronapandemin. Världsläget skriker av avsaknaden av att känna in varandra och lyssna på varandra.

Dansen har en positiv inverkan på våra hjärnor och vårt välmående, visar forskning gjord av neuroforskaren Hanna Poikonen. Att se på dans ökar empatin och påverkar samma delar av hjärnan som själva dansandet. För några år sedan publicerade WHO en rapport där man också lyfte fram hur dansen inverkar på vårdrelationen, bland annat kontakten mellan dementa patienter och vårdarna.

I Sessions liknar Knif vårdrelationen vid en föreställningssituation. På samma sätt möter publiken den som uppträder, kommunicerar och intar roller.

– Jag vill delvis ifrågasätta de här rollerna. Kan den som uppträder komma närmare sin publik, kan publiken komma in i verket?

Verket Sessions undersöker vårdrelationen via dansen.

Idéen till Sessions uppstod i samband med de dansverkstäder kompaniets dansare Jonna Aaltonen och Terhi Vaimala drar både för danskonstnärer men också helt vanliga människor.

– Genom olika uppgifter lockar vi helt konkret publiken att stiga in med oss i samma fysiska värld.

För Knif själv är dansen en inre resa men samtidigt ett sätt att närma sig andra, kommunikation helt enkelt.

– Dansen bär på en möjlighet att frigöra varje individs fulla potential och kapacitet.

Precis som läkaren kan ordinera motion borde de också kunna ordinera kultur, anser Knif.

– Absolut! Det är en sådan gåva att ha fått upptäcka konsten i ett tidigt skede. Jag önskar att alla människor skulle få den möjligheten i olika skeden av livet, i den form som tilltalar var och en själv.

– Därför tycker jag det är extra viktigt att vi konstnärer också kan öppna den skattkista som vi har arbetat fram med olika metoder och sätt som kan bli beröringspunkter som icke-dansare kan ta del av.

En ljus skorta och byxor som ligger på golvet.
Bildtext Kostymer i verkset Sessions.
Bild: Jenny Jägerhorn / Yle

Dansen är svår men också välkomnande

I Kulturpodden diskuterade vi nyligen varför i synnerhet den samtida dansen ofta upplevs som svår. Knif håller med och tror att det hänger ihop med att konstformen är tämligen ny.

– Jag kan förstå argumentet, men å andra sidan tycker jag att dansen är så tillåtande och välkomnande med många olika nivåer: musiken, hela det visuella uttrycket, scenografin och rummet, ljussättningen och så själva rörelsen och koreografin.

Själv funderar han mycket på att öppna upp dansen för en bredare publik och göra den mer tillgänglig, till exempel genom samproduktioner med teatrar.

– Dansen blir inlindad i en kontext som är mer bekant för publiken. Då ger man en möjlighet för en ny publik att möta dansen i den kontexten. Ett annat är workshopparna vi ordnar för allmänheten. För någon kan det vara första beröringen med danskonsten.

Under de senaste åren har Knif blivit ett etablerat namn också på teatersidan, senast med Strindbergs Ett drömspel som var en samproduktion med Svenska Teatern och Riksteatern i Sverige. Är det den vägen man måste gå för att att dansen ska nå en större publik?

– Varje konstnär och koreograf måste hitta en väg som känns logisk och naturlig för dem. För mig har det varit via narrativet och teatern som vi nått ny publik. Vi hoppas ju att vi kan locka den publiken också till dansinstitutionerna.

Eftersom den nonverbala dansen talar ett annat “språk” än det skrivna eller talade ordet kan det också ibland uppstå krockar i “översättningen” som gör att åskådaren ryggar tillbaka. I kompaniets beskrivning av Sessions står till exempel att “Ses­sions grans­kar mö­tet och ic­ke-mö­tet samt de­ras mänsk­li­ga och so­cia­la på­ver­kan” – en mening som inte är helt lätt att tyda. Knif håller med också här.

– Jag har märkt att det är mycket lättare för mig att verbalisera uppsättningar som äger rum i en teaterkontext där det finns ett manus, en berättelse som man kan citera eller kommentera i presentationen. Med abstrakt dans som Sessions blir det svårare att hitta exakta ord för det man avser.

En grupp dansare gör en springande danskoreografi.
Bildtext Carl Knif har blivit ett namn också inom teaterscenen, bland annat i och med sin tolkning av Strindbergs Ett Drömspel på Svenska Teatern.
Bild: Cata Portin

Ett fullspäckat år

Under kompaniets tioårsjubileum bjuder man på flera nya verk, bland annat det platsspecifika verket Matka på dansfestivalen Kuopio Tanssii ja soi, Två duetter som är ett samarbete med Duvteatern och Presidenterna med flera kända finlandssvenska skådespelare på Esbo stadsteater. Att jobba med så många produktioner är både utmanande och inspirerande, säger Knif.

– Verken är så olika sinsemellan så det hjälper. De kommenterar och stödjer på något sätt varandra. En idé jag kommer på i arbetet med ett verk funkar kanske bättre i ett annat.

I intervjun för tio år sedan berättade Knif att han som dansare ställer för stora krav på sig själv och att dansare på sätt och vis är narcissister. Idag har han ändrat uppfattning och krav på sig själv.

– Min arbetsroll är så mycket mer spretig idag att det rent tidsmässigt inte är möjligt för mig att vara så försjunken i mig själv och finstämmandet av kroppen, säger han och fortsätter:

– Jag skulle inte längre kalla dansare narcissister. Vi behöver blicka inåt för att kunna förmedla utåt. Det kan gå till överdrift som det gick för mig, men det betyder inte att vi inte är kommunikativa, lyhörda och känsliga. Det tycker jag de flesta dansare är.

Om han än en gång får drömma om tillvaron om tio år ser den ut så här:

– Jag hoppas att jag ännu koreograferar, får jobba med teater och skådespelare, att kompaniet lever och mår bra och att vi kan turnera igen. Jag njuter så jättemycket av att få jobba med dansarna och dela dansglädjen med dem, jag hoppas jag ännu har den kvar och kan leva den fullt ut.