"Jag hatar mitt liv", skrev nioåriga Isak och föräldrarna stod hjälplösa – vi måste öka medvetenheten om pojkars ångest, säger Isaks pappa
Det råder en diskussion om ifall enkäter som mäter barns ångest är mera anpassade för flickor än för pojkar, och att fler flickor än pojkar därför rapporterar ångest. För Isaks föräldrar tog det länge innan någon ens nämnde ordet ångest.
Isaks pappa kommer ihåg första gången han insåg att något var på tok.
Isak var då nio år och en dag meddelade han till sin pappa att han inte tänker duscha i skolan längre, och att han ville att pappan skulle berätta det för läraren.
– Det gick jag inte med på och då vi kom fram till skolan och jag lyfte av cykeln från bilställningen, slet han cykeln ur mina händer och cyklade hem, jag blev minst sagt chockad, säger Isaks pappa.
Isak, som egentligen heter något annat, bor i Österbotten och är idag tolv år. Han är en känslig och smart pojke som hade och har kompisar.
Allt var bra innan han fyllde nio, kanske lite bråk då läxorna skulle göras och så vidare men inget som stack ut.
– Men på trean började han få magont och ville inte gå till skolan, blev extremt upprörd om någon hade sagt något han inte gillade.
Föräldrarna förstod ingenting, och det som började med cykelincidenten, visade sig bara vara början.
– Han isolerade sig allt mer, stängde in sig på rummet och spelade x-box och blev fruktansvärt arg då vi bad honom sluta på kvällarna.
En minnesbild som stannat kvar hos pappan var då han upptäckte att det på ett ställe i tapeten var utrivet små tapetbitar i form av bokstäver där stod det “Jag hatar mitt liv”.
– Det var så svårt att ta in att ens nioåring är så där pass trött på sitt liv. Men det var han.
Svårt känna igen pojkars ångest
Förra året uppgav trettio procent av de unga flickorna att de kände måttlig eller svår ångest medan endast åtta procent av pojkarna uppgav att de känt ångest, visar Hälsa i skolan.
I årskurs 4 och 5 i den grundläggande utbildningen upplevde tretton procent av flickorna och nio procent av pojkarna sitt hälsotillstånd som "medelmåttigt eller dåligt".
Psykiatriker Kristian Wahlbeck, utvecklingsdirektör på Mieli, säger att det stora problemet med ångestsyndrom hos barn är att vi har svårt att identifiera det.
– Barnet har istället magont eller huvudvärk, kanske blir “besvärligt”, får raseriutbrott eller klänger sig fast vid vuxna. Men ordet ångest kan barnet inte uttrycka, och därför missar vi ofta den diagnosen.
Det var så svårt att ta in att ens nioåring är så där pass trött på sitt liv
― Isaks pappa
Wahlbeck säger att det är "ett återkommande fynd" att flickor upplever och rapporterar mera ångest än pojkar.
– Men det pågår en diskussion om att det man mäter i olika enkäter om barns mående är mera anpassade för flickor än pojkar, och att vi därför får de resultat vi får. Det verkar som om kriterierna och frågorna skulle vara mera lämpade för flickor än pojkar.
Därför finns det också en risk för att pojkar får andra diagnoser än ångestsyndrom.
Wahlbeck påpekar att ångest och rädslor hör till barndomen, det är är först då ångesten påverkar funktionsförmågan så att man inte längre kan delta i lekar eller kan gå till skolan det blir en diagnos.
Tid av kaos och oro
För Isaks familj följde en tid av kaos, man förstod inte vad som fattades Isak.
– Vi frågade honom om allt, vi gick igenom hela listan som föräldrar har över saker som kan gå fel.
Men inget verkade stämma, och Isak visste inte själv vad det var. Enda han visste var att han inte orkade gå i skolan, att han önskade att han kunde få gå varannan dag i skolan.
– Han sa att han blir så trött att det känns som att han ska somna.
Skolan var förstående och man kom fram till att föräldrarna skulle turas om att vara med Isak i skolan.
Vi gick igenom hela listan som föräldrar har över saker som kan gå fel
― Isaks pappa
Efterhand började det gå bättre och skolan gav Isak en assistent som skulle ta emot honom på mornarna så att föräldrarna kunde åka till jobbet.
Men sen kom covid-19 och distansskola, vilket passade Isak förträffligt. Och då han fick testa på hur det är att gå i skolan där hemma så blev steget för stort för att sedan återgå till vanlig skola.
– Vi fick till och med utskrivet mild lugnande medicin som han tog innan skolan men det var ändå tvärstopp.
De hade fått remiss till psykiatrisk avdelningsvård och till sjukhusskola och efter sommarlovet 2021 gjordes en utredning och Isak fick ADD-diagnos.
Han fick testa på att gå i sjukhusskola och läraren konstaterade att Isak var särbegåvad inom vissa områden och att han lätt blev uttråkad i skolan - han gjorde uppgifterna snabbt och ville sen koncentrera sig på annat.
Måste bredda repertoaren av att vara pojke
Det är tydligt att ångest förknippas med flickor oavsett ålder om vi ser på skolundersökningar, konstaterar pojkforskare Harry Lunabba, universitetslektor i socialt arbete vid Social- och kommunalhögskolan.
– Intrycket är att pojkar är sorglösa då det kommer till den här typen av frågor och statistiken visar också att pojkar i Finland är bland de nöjdaste i världen. Samtidigt bör vi konstatera att detta ingalunda betyder att pojkar inte upplever ångest.
Lunabba säger att forskning visar att pojkar kan känna att de inte lever upp till förväntningar som ställs på maskuliniteter, och denna känsla av utanförskap och ensamhet är ångestframkallande.
– Det krävs en viss sensitivitet att känna igen pojkars ångest, den låter sig kanske inte fångas upp i nationella övergripande antaganden och kriterier.
Lunabba säger att det skett en positiv utveckling vad gäller förståelsen för pojkars mående men att vissa maskulinitetsnormer är otroligt sega.
– Repertoaren av vad det är att vara pojke är en utmaning som man fortsättningsvis måste jobba med för att få bredd och diversitet, säger Lunabba.
Lyssna på barnet
Isak är nu tillbaka i sin vanliga skola. Det är fortfarande svårt att gå till skolan, men han trivs och har kompisar och det går bra och han har fina betyg.
– Men ibland så går det ändå inte. Orken finns inte där. Speciellt om han varit sjuk så tar det jättelänge för honom att återhämta sig, och han är i princip utbränd efteråt.
Isaks pappa säger att även om kunskapen om diagnoser så som ADD gått framåt, känner han att man i skolan ofta enbart tittar efter den "motoriska rastlösheten", trots att det ofta handlar om dålig självkänsla, depressioner och ångest.
– Att man har svårt att sitta stilla är ju liksom det minsta problemet.
Isaks situation påverkar allt i familjen. Pappan säger att det är svårt att ha ett eget liv, att träffa kompisar och att ha tid för träning och sin partner.
Repertoaren av vad det är att vara pojke är en utmaning som man fortsättningsvis måste jobba med
― Harry Lunabba, universitetslektor i socialt arbete
De perioder Isak mår dåligt så mår man också själv därefter, konstaterar Isak pappa.
– För man mår ju aldrig bättre än det barnet som mår sämst.
Isaks pappa ser ändå försiktigt positivt på framtiden, och "befarar det värsta men tror och hoppas på det bästa".
– Jag tror han kommer att klara sig bra i livet men vi måste hitta en väg som han klarar av och hjälpa honom med det. Och lyssna på honom och på vad det är han behöver.