Kolumn: Självsäkert tonårssex och sexpositiva tanter – när blir det avstressade sexet en stressfaktor?
För tjugofyra år sedan revolutionerade Fucking Åmål och Sex and the City de fiktiva sexskildringarna. I dag kan vi se samma teman i filmer som Tytöt, tytöt, tytöt och serien LUST. Men har något förändrats?
Länge var “kvinnlig sexualitet” i film och tv-serietappning mer eller mindre synonymt med “kroppen som väcks till liv av en man”.
En man som vet exakt vad kvinnan vill ha. Utan att hon behöver klä sina önskningar i ord eller förse honom med en anatomisk karta.
Länge räckte det att kvinnan såg lidelsefull ut och visade upp brösten i motljus för att publiken skulle förstå att nu – nu hettade det till.
Men mot slutet av 1990-talet vände Sex & the City ut och in på många tabun. Plötsligt fick kvinnor orera om att onanera. Och kräva att männen skulle prestera mera.
I samma veva blåste Lukas Moodysson bort dammet från ungdomsgenren genom att skildra både lesbisk kärlek och heterosexuella sexdebuter med hjälp av fumligt trevande tonårskänslor.
Utan vare sig smickrande motljus eller konstruerade repliker. För sådant fanns liksom inte på kartan i “fucking jävla kuk-Åmål”.
Men vad hände sedan? Har det som en gång var befriande blivit en ny tvångströja?
Den vuxna kvinnan - mellan väntan och lust
I februari hade Aku Louhimies triangeldrama Odotus premiär – en explosion i kvinnlig njutning. Ur alla tänkbara bildvinklar.
Inte sällan i motljus. Ensam på en vacker sommaräng, med älskaren i klippig terräng eller hemma i äktenskaplig säng. Och så vidare.
Om inte manuset skrivits av den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Inka Kallén hade det legat nära till hands att ifrågasätta kamerans ohämmade smekande av kvinnokroppen.
I samma veva lanserades serien Lust på HBO – en serie om ett gäng medelålders väninnor som upptäcker sin egen och varandras sexualitet ur nya synvinklar.
Detta samtidigt som de svenska hälsomyndigheterna insett att kvinnors välbefinnande hänger på ett fungerande sexliv – varvid man inlett en empirisk undersökning kring temat.
Hur ser kvinnors sexliv ut? Vad gör de i sängen, med vem och på vilket sätt?
Plötsligt inser Anette (Sofia Helin) att hon missat det där med fontänorgasmer och att det är något hon måste jobba på.
I samma veva drar Martina (Elin Klinga) av sig kläderna för att hitta nya partners på en sexig app medan lyckligt gifta Nadja (Anja Lundqvist) går en och annan omgång med sin privata tränare Diesel.
Det gäller att våga ta för sig.
Helt i enlighet med den nya "sex som selfcare"-trenden. Som går ut på att kvinnor skall nå nya sexuella djup inom sig själva. Ensamma eller tillsammans med en partner.
För att sedan våga prata om detta.
Flickor, flickor
Samma trend syns på tonårsfronten där det under våren varit mycket prat om Alli Haapasalos prisbelönta Tytöt, tytöt, tytöt – en film om tre tonårstjejers vänskap och kärleksrelationer.
Och visst är filmen både charmig och full av ungdomligt livsbejakande kraft, men samtidigt kommer man inte ifrån att dess huvudpersoner verkar vara väldigt erfarna för sin ålder.
Här handlar det inte om fumliga sexdebuter – eller den typ av sexdrömmar som serien Jag kommer gjorde till sitt trumfkort. Nej, här går man på första dejten med siktet självsäkert inställt på ett ligg.
Och i sängen tvekar man inte att säga hur man vill ha det. Om det nu inte är så att man säger det man hört att man borde säga?
Samtidigt som mitt forna tonårsjag vill applådera frispråkigheten och tjejernas hämningslösa “ta för dig”-attityd så känner medelåldersmorsan inom mig en stigande irritation.
Lurar inte här en omvänd form av den stress och press som i alla tider lagts på kvinnor i alla åldrar?
Måste man redan vid sexton ha uppnått alla klimax? Och måste man ännu vid sextio jobba häcken av sig för att prestera orgasmer som lever upp till de senaste standardmåtten?
Och måste filmer och serier om unga tjejer eller medelålders kvinnor automatiskt handla om deras sexualitet?
Uppenbart är i varje fall att det inte längre räcker att vara bara smal och snygg, smidigt avspänd och sexigt spännande – nej, nu gäller det dessutom att i alla lägen förmå verbalisera sin sexualitet.
Och vara beredd att prata högt om den.
Vilket får mig att undra hur fucking jävla kuk-avstressad man egentligen förväntas vara?
