Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

"Att jag måste kämpa för den jag är kändes jävla orättvist" – Kim Gustafsson vågar nu vara sig själv som konstnär, homosexuell och dragqueen

Kim Gustafsson står vid vattnet. Han lockiga hår fladdrar i vinden.
Bildtext Ett ansikte som döljer många kamper - ur alla har han tagit sig ut som en vinnare.
Bild: Lone Widestam / Yle

Han vann kampen mot mobbarna. I dag vågar Kim Gustafsson vara sig själv. Han kämpar för homosexuellas rättigheter och visar att det är okej att sminka sig som man.

Solen lyser från en klarblå himmel över Eidisviken i Borgå skärgård. Kim Gustafsson går till båtskjulet och hoppar i den lilla motorbåten för att ta årets första åktur till sjöss. Efter bara några minuter syns öppna havet.

Det var här Kim Gustafsson växte upp på 80- och 90 talet. Redan då kände han sig annorlunda.

– Jag utsattes för alla sorters mobbning, mer fysisk när jag var yngre och sedan mer psykisk när jag var äldre. Det handlade om att jag var ful, feminin och på något sätt felaktig - jag hade fel idéer och fel sätt att vara på.

Kim Gustafsson står vid stranden och tittar ut mot öppna havet.
Bildtext Kim Gustafsson beskriver sig själv som jättenyfiken, perfektionist, dumdristig ibland, men väldigt lojal och bryr sig väldigt mycket om de människor som är viktiga för honom.
Bild: Lone Widestam / Yle

Han kämpade med att passa in i ett samhälle där pojkar betedde sig på ett visst sätt och flickor på ett annat.

– Jag tror nog att jag alltid visste att jag är homosexuell men jag kunde inte exakt säga vad det var.

Att inse att man var annorlunda på en liten ort, var ingen lätt fight.

– Det kändes som att “nej, nej så kan man ju inte vara”. Sådana tankar fick jag lägga undan. Men sedan insåg jag att det inte går att lägga undan för då får man fel i huvu. Och då uppstod frågan “hur ska jag då leva”?

I det här sammanhanget är det speciellt en person som har haft stor betydelse i Kims liv, nämligen, Tove Jansson.

Jag kunde följa med då två kvinnor bodde tillsammans, deras konstnärskap och att de skakade hand med presidenten”

― Kim Gustafsson

Familjen Jansson och Gustafsson levde i flera generationer i en slags sommarsymbios på Pellinge. Tove Jansson var jämnårig med Kim Gustafssons farfar och de umgicks under sommarhalvåret. Kim lekte i sin tur med de jämnåriga från den Janssonska släkten.

Ett fotoalbum med bilder. Det är fest i båtskjulet. Tove Jansson tar mat och Kim Gustafsson sitter vid barnbordet.
Bildtext När midsomrar och fester firades tillsammans i båtskjulet och var Tove Jansson en självklar gäst.
Bild: Lone Widestam / Yle

Sommarens höjdpunkt var då Tove Jansson och hennes livspartner Tuulikki Pietilä kom till Pellinge. De åkte ut till Klovharun med båten Albertina som Kim Gustafssons farfar har byggt och som låg förtöjd vid familjens brygga i Eidisviken.

– Det var den bästa dagen då de spännande tanterna Tove och Tuuti kom, för då fick man bära alla stafflier, manuskript, lådor, mat och allting ner till båten och så förde vi ut det till Klovharun. Och sedan samma sak på hösten.

– Det var en internationell spännande värld av konst som kom på besök.

Från underdog till fighter - Nu vågar Kim Gustafsson vara sig själv - Spela upp på Arenan

Att det var något annorlunda med hur Tove Jansson levde sitt liv var inget elvaåriga Kim kunde analysera men som vuxen har han insett hur det har gjort intryck på honom.

– Jag såg på nära håll att två kvinnor bodde tillsammans, jag följde med deras konstnärskap och såg hur de blev så framgångsrika att de skakade hand med presidenten. Ju äldre jag blev desto mer såg jag det som ett realistiskt alternativ också för mig.

Vågade modigt stå upp för den han är

Kim Gustafsson insåg ändå fort att han inte behöver bry sig om vad andra tänker eftersom han ändå inte passar in. Han avvek från normen på mer än ett sätt. Att orka kämpa och en förståelse för att det inte är honom det är fel på, har kommit hemifrån.

– Jag kommer ändå aldrig att uppnå statusen som de med hög status har - de som kommer från fina familjer och har makten så att säga. Då kan jag skita i det och vara precis hur som helst.

Kim funderar, han har en blyertspenna på hakan, och tittar på papper.
Bildtext Kim Gustafsson skriver som bäst en pjäs som handlar om Pellinges historia och då är det svårt att inte nämna Tove Jansson.
Bild: Lone Widestam / Yle

Under hela skoltiden stod han på scen och det var hans räddning.

– På scen kommer ingen åt en, där är man suverän. Publiken får bara lov att lyssna den stund man är i strålkastarljuset. Det var säkert också det som gjorde att jag orkade fortsätta.

Kim förvandlas till en fräck Madame

Som adertonåring gick han ut med att han är homosexuell och då slutade mobbningen. Men då var det dags för nästa fight, att han som homosexuell måste kämpa för att få vara sig själv.

– Man måste hela tiden förklara sig själv för andra samt rätta till missförstånd och fördomar. Det var så mycket som var åt helvete.

Han kände också en sorg för att inte kunna bli pappa som alla andra. Att homosexuella inte kan adoptera, och får man barn har man inga juridiska rättigheter om det blir skilsmässa.

– Jag kände att det här är jävla orättvist - varför måste jag gå genom eld och vatten när alla andra “hups nu fick jag barn”.

Madame är den där lite snyggare, lite fräckare, den lite mer självsäkra versionen av mig.

― Kim Gustafsson

I tjugoårsåldern, då Kim Gustafsson studerade vid teaterhögskolan, hade han sitt första uppdrag som dragqueen. Först var det en lite suddig figur som bara hette Madame. Men med tiden har karaktären utvecklats och blivit mer specifik. Numera går hon under namnet “Madame de la Menopaux”.

– I drag som kvinna tar jag av någon orsak mycket mer plats. Madame är mer fräck, målmedveten och inte en övertänkare som Kim är. Hon tar för sig på ett annat sätt och det är jätteskönt, på scen är det användbart.

Kim Gustafsson tittar in i spegeln och sminkar sig.
Bildtext Madame är ett kärt återseende i spegeln, “Aj, sidu där är du, dig känner jag igen”.
Bild: Lone Widestam / Yle

Redan som barn tyckte Kim Gustafsson om att låna sin mammas kläder och sätta på ögonskugga. Han hade en speciell förkärlek till att lacka naglarna.

– Senare har min mamma skämtat att när jag var sex år gammal tänkte hon inte på att jag någon gång skulle tjäna pengar på att lacka naglarna, vilket jag nu det de facto gör.

Kim Gustafsson sitter på stol. Han har röd klänning på sig och sätter på silverfärgade högklackade skor.
Bildtext – Det är jättetungt att vara Madame, jag skulle absolut inte vilja vara det hela tiden. Och så känns det som att man sku gå på luft för att klackskor är ganska hardcore.
Bild: Lone Widestam / Yle

Nu glänser hela hans personlighet. Att han blivit mobbad har han förvandlat till en styrka.

– Jag är ödmjuk. Jag är lyhörd och lyssnar. Jag vet hur det är att vara en underdog. Att jag blivit mobbad är ett visst bränsle i hela mitt konstnärskap, jag har ett behov av att visa att jag duger.

Det visar sig att det att han växte upp på Pellinge gjorde att han vågade vara sig själv. Och ännu i dag är det i den lilla röda stugan han söker inspiration och jobbar.

– Fast det inte var helt problemfritt så har jag konstaterat att jag inte skulle sitta här och vara den jag är idag om jag inte vuxit upp precis här.

Har du en historia värd att berätta? Eller känner du någon som har det? Hör av dig på livet@yle.fi