Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Downton Abbey: En ny era – fjäderlätt, men väldigt underhållande

Uppdaterad 13.05.2022 19:46.
Ett gäng välklädda människor samlade till gruppfoto utanför en herrgård.
Bildtext Ett långsamt farväl - eller en ny början? Hur som helst är det roligt att återse både herrskapet och tjänstefolket på Downton Abbey.
Bild: Finnkino

Efter sex säsonger, fem julspecialare och en långfilm är det dags att än en gång återse familjen Crawley & co. Sagoskimret har aldrig varit intensivare.

Det skall medges att det är med en viss bävan jag bänkar mig i salongen för en kopp te med herrskapet och tjänstefolket på Downton Abbey.

Men manusförfattaren Julian Fellowes och regissören Simon Curtis gör pinan kort genom att inleda med ett storstilat bröllop som får all bävan att omedelbart lägga sig ner och självdö.

Ett gift par på väg att kyssa avrandra utanför kyrkporten.
Bildtext Nej, ingen spoiler! Tom (Allen Leeche) och Lucy (Tuppence Middleton) får varandra i första scenen.
Bild: FOCUS FEATURES

Festyran och myllret av bekanta ansikten tar kål på alla tvivel, grönskan utlovar bättre tider och kärleken visar sig från sin skiraste sida.

Kvar finns snart endast ett brett leende och återseendets värmande glädje. Och för ett ögonblick förmår man nästan glömma smärtan och svärtan i världen utanför. Nästan.

En ny era

Det glada 1920-talet har hunnit in på slutrakan när vi denna gång stiger in genom Downtons pampiga portar.

En far och hans vuxna dotter står i en imponerande trappa i ett vackert hus.
Bildtext Maktombyte. Pappa Robert (Hugh Bonneville) vill att Mary (Michelle Dockery) i allt högre grad axlar ansvaret för godset.
Bild: FOCUS FEATURES

En tid då en man av folket mödolöst kan gifta sig med en kvinna av börd. En tid då ett filmteam tillåts hyra godset för att spela in en romantisk svindlarhistoria med stora stjärnor i huvudrollerna.

En tid då Robert (Hugh Bonneville) och Cora (Elizabeth McGovern) utan att blinka ger sig iväg till Frankrike för att inspektera en villa som gammelfarmor Violet (Maggie Smith) helt oväntat ärvt.

En era insvept i smeksamt svängiga swingtoner som gör en lika lycklig som 1920-talssekvenserna i Woody Allens Midnight in Paris (2011).

En elegant kvinna stiger ur en fin bil medan dörren hålls upp av en betjänt.
Bildtext När skönheten kom till byn. Laura Haddock spelar stumfilmsstjärna och Michael Fox en artig betjänt.
Bild: FOCUS FEATURES

På ytan idel paljetter och glamour … men säg den discoboll som klarar av en alltför närgången granskning …

För vad skall man egentligen tro om orsaken till att Violet ärvt en man hon inte sett på sextio år?

Eller om filmteamets försök att spela in en stumfilm när publiken redan börjat ropa efter ljud?

Eller om att taket läcker medan Marys (Michelle Dockery) läckra make lyser med sin frånvaro?

Det är med andra ord bäddat för drama i slottets alla rum.

Ett magiskt skimmer

Det första som slår en är att något hänt med ljuset, färgpaletten och atmosfären i denna nya Downtoninstallation.

Som om de spetsiga torn och tinnar som i alla säsonger andats tung och grå maktfullkomlighet plötsligt fått mjukare former.

Som om det rådde evigt solsken. Som om allt och alla doppats i femtio nyanser av vitt och pastell.

Två äldre kvinnor står tätt intill varandra och ser fundersamt på något utanför bild.
Bildtext Tidlös elegans. Penelope Wilton (till vänster) och Maggie Smith är tillbaka som seriens paranta tanter.
Bild: FOCUS FEATURES

Även om själva intrigen är tunnare än cellofan så präglas själva berättandet av en ständig framåtrörelse – helt i enlighet med tidsandan.

Våra huvudpersoner befinner sig ute till havs, de åker bil i främmande landskap, de dansar och leker.

Även de nya rollkaraktärerna bidrar med fart och fläkt. Här finns filmregissören (Hugh Dancy) som inser att det går att skaka fram oväntade talanger ur både herrskap och tjänstefolk som stelnat i sina roller.

Här finns filmstjärnor (Dominic West & Laura Haddock) som vant sig vid att överbrygga klassgränser och utmana sexuella normer.

Och fransmän som gör sitt bästa för att utamana brittisk stelhet med nätta kindpussar och lätta stråhattar.

Ett mellanspel - eller en spelöppning?

Detta nya kapitel i familjen Crawleys historia gör inga anspråk på att vara en djupdykning i några allvarsamma teman. Eller några större teman överhuvudtaget – i jämförelse med den förra filmen som rymde tydliga Brexit-kopplingar.

Nej, detta är en fluffig sänghimmel under vilken man kan vila sig några sorglösa timmar.

En visuellt vacker karusell där skådespelare som hunnit bli varma i sina rollkläder åker runt bland väloljade replikskiften och menande minspel.

Det ligger nära till hands att tänka sig en mörkare fortsättning som kunde ta vid efter börskraschen 1929 för att löpa framåt mot det annalkande andra världskriget.

Men det behöver inte bli så. Om sagan slutar här så gör den det i dur. Och det känns faktiskt helt okej.

Två välklädda kvinnor blickar ut över relingen på ett finare fartyg.
Bildtext Ett långsamt farväl- eller på väg mot nya äventyr? Mamma Cora (Elizbeth McGovern) och dottern Edith (Laura Carmichael) ser förtröstansfulla ut.
Bild: FOCUS FEATURES

Lyssna på Kulturpodden om varför vi fascineras av historiska kostymdramer - bland dem Downton Abbey: