Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Zandra Lundberg debuterar med bok om att inte hitta sig själv på Bali

Journalisten och författaren Zandra Lundberg.
Bildtext Zandra Lundberg är journalist, bloggare, krönikör och yogainstruktör.
Bild: Tiina Tahvanainen

I "Konsten att inte hitta sig själv på Bali" skriver Zandra Lundberg öppenhjärtigt om sin vanmakt inför det egna illamåendet, om sina famlande försök att hitta rätt i självhjälpsdjungeln och om det mörker som förde henne till avgrundens brant.

”Det är en klyscha att åka till Bali om man är en kvinna i min ålder” konstaterar Zandra Lundberg när hon för fjärde gången reser till den indonesiska ön för att koppla av och göra upp planer för framtiden.

Femårsplanen bygger på självförverkligande: att resa jorden runt, skriva och yoga. Men ett positivt graviditetstest ställer allt på ända – ett barn ingår definitivt inte i planerna.

Återkomsten till Bali blir ett möte med det förflutna, med ett yngre jag som fem år tidigare reste till Goa och Bali för att gå på yogautbildning och ta ett fast grepp om livet.

Konsten att inte hitta sig själv på Bali är en självbiografisk berättelse där den åländska journalisten, bloggaren, krönikören och yogaläraren Zandra Lundberg ser tillbaka på sitt drygt 30-åriga liv – ett liv som bjudit på såväl yrkesmässig framgång som livskriser, återkommande depressioner och självmordsförsök.

Zandra Lundberg har också tidigare skrivit och pratat om sitt (i alla fall utåt sett) framgångsrika liv som nöjesreporter på Aftonbladet, sitt psykiska illamående och sina försök att hitta en balans i livet.

Under åren 2018-2020 turnerade Zandra med monologföreställningen Gå ut och var glad din jävel som beskrivs som en rolig show om att må skit, och sommaren 2020 sommarpratade hon i Yle Vega om drömmen som blev en mardröm, och om yogan som kom att bli hennes räddning.

Konsten att inte hitta sig själv på Bali tillägnas ”alla som någon gång mått skit” och i boken redogör Zandra Lundberg öppet för ett psykiskt illamående som präglade hela hennes uppväxt och som eskalerade under åren som journalist i Stockholms kändiskretsar.

Sexton år gammal var Zandra Lundberg en självsäker och strävsam ung tjej, ”hög på min egen förträfflighet”, som började skriva om nöje på Ålandstidningen.

Efter en sejour som chefredaktör för nöjestidningen XIT vill Zandra vidare och skickar en kaxig ansökan till Aftonbladet där hon landar på sitt drömjobb:

”Bakom mig lämnar jag tryggheten på Mariehamns gator och hoppas att mitt förflutna ska stanna på ön. Jag föreställer mig hur jag dansar in i framtiden. Nu händer det. Nu blir allt bra.”

Journalisten och författaren Zandra Lundberg.
Bildtext Zandra Lundberg debuterar som författare med boken "Konsten att inte hitta sig själv på Bali".
Bild: Tiina Tahvanainen

När ro blir oro

I fem år jobbade Zandra Lundberg som nöjesreporter på Aftonbladet – ett stressigt jobb som fyllde henne med motstridiga känslor.

Å ena sidan älskade hon jobbet, att få trängas på premiärer och att bli bjuden till kändisfester, å andra sidan föraktade hon sig själv för att hon gick med på att rota runt i folks privatliv – ”(s)jukdomarna, skilsmässorna, otroheterna, sorgerna och bråken” – alla dessa tragedier som skapar säljande rubriker.

Efter en semestervistelse i Mexiko beslutar sig Zandra för att säga upp sig från drömjobbet och satsa på att bli yogalärare istället.

Hon reser till ett yogacenter i Goa där hon äter hälsosamt, ägnar sig åt meditation och olika yogaövningar. Allt är upplagt för att hitta ro och balans i livet:

”Jag skulle bara rota runt lite djupare i mig själv, skala av några lager av löken, hitta förnöjsamheten. Vad jag i stället hittar är ett vrak som inte har några som helst verktyg för att hantera sig själv.”

I stället för ro och balans drabbas Zandra av oro och obalans. Den sorgekänsla som följt henne sedan tidiga barnsben återkommer och gör henne sårbar, svag och osäker.

I ett försök att återfå fotfästet beslutar hon sig för att resa till kulturmeckat Ubud på Bali för att hitta lyckan, kärleken och meningen med livet – inspirerad av den amerikanska succéförfattaren Elizabeth Gilberts roman.

Men alla yoga- och meditationsövningar, avgiftningskurer och raw food-dieter, sound healing- och ecstatic dance-sessioner, samtal med helbrägdagörare och schamaner till trots befinner sig Zandra i ett läge där kroppen gått i baklås och det psykiska illamåendet eskalerat till aldrig tidigare upplevda nivåer.

Omslaget till Zandra Lundbergs roman "Konsten att inte hitta sig själv på Bali".
Bild: Schildts & Söderströms förlag

Unga kvinnor på drift i ångestens landskap

De återkommande depressionerna förefaller att ha sina rötter i erfarenheter av utsatthet och osäkerhet under barndomen.

Ett molande mörker som Zandra gjort sitt bästa för att förtränga, samtidigt som hon medvetet sökt sig till det kaotiska och det farliga, det gränslösa – ”stormen av det otrygga, opålitliga och ständigt föränderliga”.

Jag kommer att tänka på en författare som Janna Thorström som i slutet av 2000-talet gav ut två tunna romaner, Vinterbad (2008) och Buktalaren (2009), där berättarjaget tillbringar tid på olika meditationsläger och hälsocenter i Thailand och Indien.

Den unga kvinnan i Buktalaren reser till ett ayurvediskt hälsoställe i Indien där hon ägnar sig åt ayurvedisk kost, magtömningar, massage, meditation och yoga.

Samtidigt börjar obekväma minnen och smärtpunkter från barndomen och ungdomen stiga upp till ytan – minnen av sexuella övergrepp i de tidiga tonåren samt en deprimerad far som begick självmord.

På samma sätt som den unga kvinnan i Janna Thorströms böcker möter olika människor som hjälper henne på vägen och stöder henne när hon slirar på fotfästet får också Zandra Lundberg träffa många människor som ger henne vägledning och råd – välmenande och handfasta råd som hjälper i vissa fall och stjälper i andra fall.

Till sin uppbyggnad är Konsten att inte hitta sig själv på Bali en klassisk utvecklingshistoria där protagonisten går igenom olika prövningar och utmaningar på sin vandring mot större självinsikt och mognad.

Även om berättelsen präglas av det såriga och smärtsamma, det destruktiva och depressiva, finns det också en del ljusglimtar och humor insprängt mellan varven.

Mina tankar går också till Michaela von Kügelgens debutroman Vad heter ångest på spanska? där huvudpersonen Erika drabbas av framtidsångest, slår upp sin förlovning med mesta svärmorsdrömmen och flyr bort från såväl en auktoritär far som ett toppjobb på en ansedd advokatfirma.

Erika reser till Ecuador för att gå på språkkurs i spanska och för att få klarhet i vad hon vill göra med resten av sitt liv. Under resans gång lär hon känna ett antal människor som blir viktiga vägledare, och så småningom växer hon till sig i såväl självförtroende som självinsikt.

Rent stilmässigt tillhör Vad heter ångest på spanska? chick lit- och underhållningsgenren medan Zandra Lundbergs bok Konsten att inte hitta sig själv på Bali i högre grad är ett slags självbiografisk bekännelseskrift eller självhjälpsbok, men det finns onekligen ett visst släktskap mellan de två böckerna.

Tre kvinnliga författare, dvs. Sofia Elie, Janna Thorström och Michaela von Kügelgen, i ett bildcollage.
Bildtext Sofia Elie, Janna Thorström och Michaela von Kügelgen - tre finlandssvenska författare som skrivit om unga kvinnor, ångest och depression ur olika synvinklar.
Bild: Niklas Sandström och Tiina Grönroos/Yle

En tredje författare som kan plockas in i detta sammanhang är Sofia Elie, som ifjol debuterade med En gång kände jag. En multimodal rehabiliteringsjournal där en ung kvinna kämpar med att hålla smärtan och ångesten stången.

I berättelsen skildrar Sofia Elie en ung kvinnas vilja att definiera sig själv, att rita upp sina konturer, och hennes strävan att förstå och tolka sig själv i relation till andra. En gång kände jag. En multimodal rehabiliteringsjournal är en hudlös skildring av en ung kvinnas vilja till större självförståelse och självacceptans.

Från avgrundens brant till mammas soffa

I Konsten att inte hitta sig själv på Bali skriver Zandra Lundberg öppenhjärtigt om sin vilsenhet och vanmakt inför det egna illamåendet, om sina febrila och famlande försök att hitta rätt i självhjälpsdjungeln och om det mörker som förde henne till avgrundens brant.

Men också om vändpunkter och handfast vägledning som gjorde att hon hittade sig själv till slut – om inte på Bali så hemma på mammas kökssoffa i Mariehamn.

Yrkesskadad som jag är hade jag dock gärna läst lite mer om det tärande jobbet på Aftonbladet, om hur det hårda konkurrensklimatet tar sig uttryck och hur det påverkar den interna dynamiken kolleger emellan. Men det kanske är en annan historia.