Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: The Happy Worker – John Websters studie i hur det moderna arbetslivet hotar ta livet av livslusten är elegant, rolig och knivskarp

Uppdaterad 28.05.2022 11:30.
Ett enormt pekfinger pekar på animerad streckgubbe vid ett kontorsbord.
Bildtext Klockan tickar, uppgifterna hopar sig, mötet kallar. Och hur mycket du än jobbar blir du aldrig färdig. Låter det bekant? Då är The Happy Worker en film för dig.
Bild: SF Studios

Kan en dokumentär om utbrändhet bli annat än en deppig story uppbyggd kring symptom och statistik? Jo, om man likt John Webster vågar leka med formen och lyckas ställa rätt frågor.

Dokumentären The Happy Worker eller hur arbetet saboterades öppnar med bilden av ett klassiskt kontorslandskap och ett antal antaganden som John Webster i snabb takt kastar mot åskådaren.

Blir du ständigt avbruten i ditt arbete? Har du många möten? Många chefer? Mycket pappersarbete? Går du på konsultledda, motivationshöjande inspirationsföreläsningar?

Och just när man trodde att han prickat av alla givna kontorsingredienser kommer själva poängen: att alla dessa aspekter kunde vara hämtade ur en av de sabotagehandböcker som användes under andra världskriget.

För vill man slå sönder och underminera gäller det att skapa en känsla av desorientering och kaos.

Ärligt talat – vem är väl inte klarvaken och nyfiken på fortsättningen efter en sådan öppning? Eller för att citera Tom Cruise-klassikern Jerry Maguire: "You had me at hello!"

Snygg struktur

Efter den rappa inledningen bygger Webster upp en struktur som vilar på fyra stadiga ben: historiska tillbakablickar i snygga bildsvep, analyser gjorda av välformulerade forskare, tydliga begreppsdefinitioner och djupt personliga berättelser.

Vi får veta vilken inverkan ingenjörskonsten haft på arbetssynen, hur bolagsstrukturen gått från att vara människocentrerad till att bli sifferdriven, varifrån den moderna företagsvärldens bullshitjargong härstammar.

Allt detta levererat med hjälp av en lagom dos statistik, intervjuer och talande bilder.

Korealainen lukukahvila, mies nukkuu tietokoneen ääressä.
Bildtext Orka, orka. Koreanska studerande är slutkörda redan innan de hunnit ut i arbetslivet.
Bild: Sun Ryung Kim

Det uppstår snabbt en tilltalande växelverkan mellan visuell och verbal information – som dessutom varvas med smooth musik och kryddas med humor.

I visuellt hänseende finns här gott om traditionella sinnebilder av stress i form av storstadsvimmel, kaotiska motorvägar, byggnader av glas och stål.

Men Webster leker också med bilder av små barn som placerats i ett miniatyrkontor. Som med förvånad uppsyn ser sig omkring, försöker hitta något meningsfullt att göra och gråter uppgivet när förutsättningarna utan förvarning förändras.

Ett litet barn tittar fram bakom en skärm i ett anonymt kontorslandskap.
Bildtext Hallå – har ni glömt mig är?! Vad är det egentligen meningen att jag skall göra här? När får jag gå hem?
Bild: Hanna-Maria Grönlund

Det må vara ett enkelt trick – men det fungerar. Bilden av ettåringen som frågande tittar in i kameran fångar i en enda blick essensen i det hela: vad ska jag göra nu?

Från heta brand till utbränd

Även om det finns gott om humor i Websters berättande så tappar han aldrig greppet om den mänskliga tragedin.

Den som kommer till uttryck i det gäng han valt som centrala intervjuobjekt. De utbrända proffsen. De som haft häftiga jobb på krävande poster. De som siktat högt och fallit.

För trots alla intressanta fakta som man får sig tilldelad under dokumentärens gång så är det uttrycket i dessa människors ansikten man bär med sig efteråt.

En stiligt klädd kvinna med glasögon tittar in i kameran över en datorskärm på ett kontor.
Bildtext Drömde om att bli överkörd på väg till jobbet. Juristen Vanessa Törnblom hör till dem som berättar hur stressen och ångesten tog överhanden.
Bild: Hanna-Maria Grönlund

Det är de som får en att undra om man själv kanske borde varva ner lite – medan tid ännu är.

Och som får en att vilja spola tillbaka filmen till ett tidigare resonemang. Ett resonemang som utmynnar i frågan om varför vi inte i dag har den femton timmars arbetsvecka man drömde om under industrialiseringens första tid?

Nu har vi ju lyckats skapa maskiner som skulle möjliggöra en dylik. Men i stället verkar vi jobba mer än någonsin – trots att allt fler trivs allt sämre.

Och då är vi tillbaka vid ettåringens frågande blick: vad ska jag göra nu?

Lyssna på Kulturpodden där vi pratar om John Websters dokumentärfilm och om varför vi mår illa på kontoret:

Varför vantrivs vi på kontoret? Om kontoret som pest och pina - Spela upp på Arenan