Plastsoporna i Stilla havet överraskar forskarna – skräpvirveln visade sig sjuda av liv
Det är glest mellan de goda nyheterna när det kommer till miljön, och inte heller det här är en sådan, inte egentligen. Vi kan ju kalla det en “tur i oturen”-nyhet: skräpvirveln i Stilla havet är inte helt och hållet av ondo, verkar det som.
Plastsoporna i Stilla havet överraskar forskarna – skräpvirveln visade sig sjuda av liv
Låt mig förklara vad jag menar: vi har i åratal fått höra att det barkar åt fanders med oceanerna, inte minst på grund av alla våra plastsopor som hamnar i världshaven. Det har ju gått så långt att det finns en artificiell, flytande kontinent av plast i norra delen av Stilla havet, med ett eget namn och allt: “The Great Pacific Garbage Patch” eller Det stora stillahavssopområdet. Området har beskrivits som världens största soptipp. Andra, motsvarande områden finns i de andra oceanerna.
Och det kan väl alla hålla med om att det är en otrevlig tanke, alla dessa sopor som flyter omkring i världshaven. Var och en av oss har säkert det inpräntat i ryggraden ända sedan vi var små: skräpa inte ned i naturen! Plocka upp efter dig! Att se plastskräp på en strand i skärgården skär också i mina ögon. Det går emot allt som jag uppfattar som rätt och riktigt.
Men helt nu på sistone har det publicerats studier som tyder på att det kanske inte är riktigt så här enkelt. Livet tycks vara i full färd med att anpassa sig och lära sig utnyttja de här flytande soporna. Skräpmattorna håller sakta men säkert på att förvandlas till flytande rev, sprängfyllda med livets mångfald. Det finns de som säger att om vi skulle avlägsna de här plastsoporna nu, skulle vi göra mera skada än nytta.
Hur är det egentligen med den här saken? Det tittar vi närmare på i veckans Kvanthopp.
Varken diamanter eller plast är eviga
Först ett ord till tröst åt alla som misströstar över allt plast som ligger och skräpar överallt. Ingenting varar för evigt, inte ens plast. Också om det kan te sig på det viset. Och den tanken har ju slagit mig också.
För ett antal år sedan byggde min hustru och jag en sommarstuga på mormors och morfars gamla holme. När vi grävde grunden hittade vi en begravd plastpåse full med gammalt skräp. I den fanns bland annat tomma filburkar, med texten fortfarande fullt läslig. Tidigt sjuttiotal. Det var morfar som hade ätit den där filen, han älskade fil till frukosten.
Sedan gick han ut och grävde ned soporna. Inte för att han skulle ha menat något illa med det. Det var bara så som hans generation alltid gjort. Och generationerna före honom. Plast var någonting nytt för dem, de kunde inte föreställa sig hur långlivat det är. Eller att det med tiden skulle komma att lusa ned det hav och de klippor som morfar älskade så djupt.
Men jag sade ju redan att inte ens plast är evigt (inte ens diamanter är eviga på riktigt). Att plast verkar vara för evigt beror egentligen mest bara på att plast är så nytt, sett ur det jordiska livets perspektiv. Naturen har inte hunnit utveckla enzymer och mikrober som kan bryta ned plast, åtminstone inte i stor skala. Men den jobbar på saken. Det finns redan “prototyper”.
För ett par år sedan hittade forskare plastätande bakterier utanför New Delhi i Indien. Det visade sig att bakterierna bryter ned polystyren, som används i engångsförpackningar och liknande. Fyndet gjordes i våtmarkerna ett tiotal kilometer utanför den indiska huvudstaden.
2016 hittade japanska forskare liknande bakterier på en soptipp i Japan, i färd med att mumsa i sig PET-plast.
Nu är det här ju definitivt ingen orsak att börja strö ännu mer plastsopor omkring sig i naturen, i hopp om att det bryts ned av bakterier i sinom tid. Det kommer förvisso att hända – naturen hatar outnyttjade resurser, och just nu är plasten en sådan. Men det är bara temporärt.
Ingen ursäkt för nedskräpande
Jag vet vad många säger nu. “Ja ja, men också om naturen med tiden kommer att utveckla sätt att bryta ned all plast så har vi inte råd med att vänta till dess. Vi måste sluta skräpa ned nu, och vi måste städa upp all den plast som vi redan har spritt omkring oss till lands och till havs”.
Beträffande det där med att sluta skräpa ned håller jag med till 1000% Beträffande det där med att samla upp allt plastskräp som redan flyter omkring därute – tja, det är där som det blir komplicerat. Vi kommer till det.
Det som däremot är helt och hållet entydigt är att det finns en massa plast bara i oceanerna. En massa!
Bara den stora marina soptippen i Stilla havet är mer än dubbelt så stor som Frankrike, omkring 1,6 miljoner kvadratkilometer. Fast virveln har inga skarpa och tydliga gränser, det finns liksom ingen överenskommen norm för det här. Så vissa säger att skräpvirveln är dubbelt så stor som USA. Den växer också stadigt. I genomsnitt har sopvirveln tiodubblats i storlek för varje årtionde sedan mitten av 1940-talet. Enligt en uppskattning innehåller virveln just nu omkring 80 000 ton skräp, huvudsakligen plast. Det här motsvarar 2,7 kilo plast för varje enskilt kilo plankton i samma vattenvolym.
Hur som helst, FN:s stora havskonferens 2017 noterade att det kan komma att finnas mer plast än fisk i havet 2050 om vi fortsätter så här. Vi snackar då om uppemot tjugofem miljoner ton plast. Och det är ju inte hållbart.
Nu är det kanske någon som föreställer sig att Stilla havets sopvirvel är någonting i stil med en flytande ö av skräp som man kan gå omkring på, som på en soptipp på land. Men riktigt så här är det inte. Sopvirveln har en rätt låg densitet (4 plastbitar per kubikmeter, så man ser den till exempel inte på satellitbilderna. Till och med båtfararna eller dykarna i som rör sig i området kan missa den om de tittar sporadiskt över relingen.
Till det här bidrar ytterligare att en stor del av plastbitarna är stora som fingernaglar eller mindre, ofta i den form som kallas mikroplaster.
Tandborstar och legoklossar
Men det är klart, det finns massvis med större ansamlingar av prylar som flyter omkring där också. En del av plasten i Stilla havets sopvirvel är uppemot femtio år gammal. Den inkluderar föremål i stil med cigarettändare, tandborstar, plastflaskor, pennor, nappflaskor, mobiltelefoner, plastpåsar och, såklart, legoklossar. I en salig röra bland plasten flyter också fibrer av trämassa som härstammar från de tusentals ton toalettpapper som spolas ut i haven dagligen.
Åttio procent av områdets avfall kommer från landbacken. Antingen är det sådant som dumpas direkt i havet, eller så hamnar det där med vindarna och regnen. Resten kastas eller spolas i sjön från fartyg. Utöver den sistnämnda kategorin spolas dessutom varje år tusentals containrar överbord från fartygen i samband med stormar. Och de innehåller ju sedan allt mellan himmel och jord.
Visst får jag ju allt det här att låta som en riktig ekokatastrof, eller hur? Man skäms över att vara människa, visst? Grisarna må vara lortiga, men det är ingenting mot vad vi människor gör med vår miljö, skulle ni inte också säga så? Jag besvarar min egen fråga: jo, så här är det ju såklart. Vi borde ju omyndigförklaras, hela mänskligheten, för vad vi gör med vår hemplanet.
Men det är här vi kommer till myntets andra sida. Turen i oturen. Det där med naturens fantastiska förmåga till anpassning och improvisering. Helt nu på sistone, under de senaste åren, har det börjat gå upp för diverse forskare och andra observatörer som rör sig i området, att Stilla havets plastvirvel de facto inte är en död och steril ödemark av mänskligt avfall. Faktum är alltså att sopvirveln i Stilla havet har visat sig vara hem för en otrolig mångfald av livsformer.
Jag menar, det är ju ganska uppenbart när man tänker på det. Speciellt någon som har en båt, säg nu en båt gjord av glasfiberarmerad plast (som min egen segelbåt) vet ju hur det går om man lämnar den i sjön en längre tid. Det börjar växa saker på bottnens undersida. Jo, till och med om man målar bottnen med giftfärg för att förhindra saker och ting från att slå rot där. Det tar bara lite längre tid då. Men det börjar växa.
Observera dessutom att då talar jag om Östersjön där sjögräs och snäckor och allt det där andra växer långsammare. De som seglar i Stilla havet får förr eller senare en hel tropisk undervattensskog med sjögräs som hänger från bottnen om de inte skrapar den med jämna mellanrum. Och den här skogen gör ju sedan att båtens fart lider.
Ett artificiellt rev
Poängen här är hur som helst den att en båt med tiden blir till ett litet flytande, artificiellt rev där all världens sjögräs slår rot och bland det sjögräset trivs sedan diverse fiskar och småkryp.
Då snackar vi alltså ännu bara om en båt med Pelle och Lisa ombord som är ute och bränner sina besparingar på en världsomsegling ombord på den begagnade båten de har rustat upp. Vars botten de sedan skrapar ren från livsformer med jämna mellanrum, samtidigt som de svär över den usla giftfärgen Marinbutiken sålde åt dem hemma i Finland.
Tänk sedan på hur den plast ska se ut som flyter omkring under Stilla havets varma sol, år efter år, årtionde efter årtionde. Ja, faktum är att det också finns hela, övergivna eller borttappade plastbåtar som driver omkring där i den sopvirveln. Det säger ju liksom sig självt att det börjar växa saker på det plastskräpet. De marina organismerna vet inte skillnaden mellan ett stycke naturlig drivved eller en strandsten, eller en bortkastad PET-flaska. Om de stöter på någonting som de kan slå rot vid, ja, då gör de det.
Och det är alltså exakt vad de har gjort i Stilla havet. Den enorma plastvirveln i Stilla havet har sakta men säkert blivit till en artificiell motsvarighet till Sargassohavet, där livet frodas bland all det flytande sjögräset som ofta täcker dess yta.
Sargassohavet, nordost om Kuba, har alltså fått sitt namn från de tjocka mattor av en speciell sorts brunalg, sargassotång (släktet Sargassum). Den karthagiske upptäcktsresanden Himilkon beskrev på 500-talet f.Kr. Sargassohavet så här i sin reseskildring:
“Mycket tång växer i dalarna mellan vågorna och saktar ned fartygen som buskar [...] Här rör sig havets monster långsamt hit och dit och stora monster simmar likgiltigt bland de långsamt krypande fartygen.”
Himilkon
Sargassohavet är alltså unikt i världen med sina pelagiska rev, alltså ansamlingar av liv mitt ute på oceanen. Och nu har en lite liknande artificiell grej alltså hänt i och med plastvirveln i Stilla havet. Fast stryk det där med monstren. Det är fiskar och räkor och andra marina leddjur som kilar omkring där mellan de flytande cigarrettändarna och PET-flaskorna och allt det andra, som sjögräset hänger från.
Livet utnyttjar skräpet som "båtar"
Och skräpet är inte bara småkrypens hem. Det flytande plastskräpet i Stilla havets sopvirvel ger räkorna och de övriga små kräken tillfället att se litet av världen också. Jag menar, den här plasten, den kan som sagt flyta omkring i havet i tiotals år utan att brytas ned. Under den här tiden kan ett stycke flytande plast färdas väldigt långa sträckor över Stilla havet.
Det här har inneburit att vissa arter av räkor, till exempel, som normalt bara förekommer i kustnära vatten, som kring Hawaii, numera påträffas tusentals kilometer längre ut på öppna havet. På ställen dit de normalt aldrig skulle kunna ta sig. Men nu kan de, för de flyter dit på sina personliga “båtar” i form av plastskräp som människor har dumpat någonstans. Forskarna har till och med hittat på en helt ny term för att beskriva den här sortens liv som migrerar ridande på plastsopor: neopelagiska livsformer. Det vill säga sådana livsformer som har lärt sig leva ute på det öppna havet.
I och för sig, visst har smådjur och växter och insekter rest runt på haven också innan plastens tidevarv. Då har de ridit på stockar och kokosnötter och annan drivved. Det är ju rätt långt så här de har koloniserat Stilla havets alla öar, till exempel.
Men det här med plasten sker på en helt ny, aldrig förr skådad skala. Och som sagt, den här plasten kan flyta runt där i årtionden utan att förmultna, i motsats till en kokosnöt till exempel. Den flytande plasten kan vara ett nästan lika bestående rev som ett av solid sten. Så de nya, neopelagiska livsformerna använder inte plastskräpet bara till att rida från ö till ö, plastskräpet har blivit en helt ny sorts habitat. En undervattensskog på öppna havet, där de kan bo från generation till generation, i årtionden.
Globaliseringen och de moderna transportmedlen har gjort det möjligt för människorna att röra sig gränslöst över jorden och kolonisera fjärran avkrokar. Och nu visar det sig alltså att samma globalisering också har nått havets livsformer, när flytande, artificiella rev av plastskräp tillåter tidigare kustnära arter att kolonisera det öppna havet och resa tvärs över det.
Men det här är såklart inte bara en bra sak. Havsströmmarna kan föra plasten över enorma sträckor, till och med till helt andra hav, småkrypen som bor på den och allt. Det betyder att de här småkrypen med tiden kan finna sig i områden där de inte alls hör hemma. Vi snackar om ekosystem där den lokala floran och faunan saknar motståndskraft mot nykomlingarna som nyss flöt i land på en tom läskflaska. Det flytande plastskräpet hotar med andra ord förvärra problemet med invasiva arter.
Mikroplasten, en annan femma
Så det är ett problem. Ett annat problem är den så kallade mikroplasten som finns överallt numera, inte bara i havet, även om den såklart flyter omkring också där vid sidan av allt större plastskräp i Stilla havets stora sopvirvel. Det har beräknats att det kan finnas mer än 50 biljoner partiklar av mikroplast i världshaven (många gånger fler än det finns stjärnor i Vintergatans galax). Det förklarar till exempel att de här små plastfragmenten, mindre än 5 mm i diameter, har hittats i sexton av sjutton olika märken av havssalt som säljs i butikerna.
Men ett mycket större problem är ju såklart att mikroplasten också tar sig in i havets olika små livsformer som ofta utgör basen till oceanernas näringskedjor. De små plastpartiklarna kan sedan blockera eller störa funktionaliteten hos olika vitala organ. Mikroplasten kan till exempel fastna på och blockera musslornas filtreringsorgan så att de svälter ihjäl. I fiskar kan mikroplasten täppa till gälarna så fiskarna inte kan andas, eller proppa igen deras matsmältningssystem.
Och det här är ju definitivt illa. Men, också här visar naturen sin uppfinningsrikedom. Naturen hatar outnyttjade resurser, och all plast i naturen är just nu en sådan. Det här gäller också mikroplasten.
Det finns en färsk studie där forskarna tog en titt på vad naturen har på gång med mikroplasten på bakterienivå. Och det visade sig att en av fyra bakterier som undersöktes – inklusive bakterier i havsvattnet – bar på minst ett enzym som redan nu har förmågan att lösa upp mikroplast eller rentav ta den till godo på ett eller annat sätt. Forskarna analyserade nästan 200 miljoner olika gener från bakterier i 250 olika miljöer runtom i världen, både från vattnet, luften och jordmånen. Och forskarna hittade alltså nästan trettio tusen olika enzymer kapabla att bryta ned tio olika sorters plast.
Poängen som studien i fråga lyfter fram är alltså att jordens arméer av bakterier redan är i full färd med att anpassa sig till den nya världen där mikroplasten är närvarande så gott som överallt. Och varför skulle de inte göra det, det är så som evolutionen fungerar. Enligt evolutionens spelregler är det inte den starkaste som överlever, en missuppfattning man stöter på ibland, utan den som har den största förmågan att anpassa sig till nya omständigheter.
Och då talar vi inte bara om anpassning till mikroplast, så klart: som jag nämnde i början, det egentligen bara en fråga om tid innan bakterierna lär sig äta plast i stor skala. Då kommer vi att få rötskyddsbehandla våra glasfiberbåtar för att de inte ska förmultna, precis som morfars gamla roddbåt av trä.
Städa oceanen eller inte?
Okej, men tillbaka till de här flytande reven av plastskräp som har uppstått i Stilla havets stora sopvirvel. Vad borde vi göra med dem? Ryggradreflexen hos många naturskyddare är fortfarande ofta att “vi måste städa upp oceanerna”. Det finns redan många projekt och uppstartsföretag som siktar på just det här, i stil med The Ocean Cleanup. De åker ut med sina båtar och håvar bokstavligen in tonvis med plastskräp.
Men frågan är hur smart det är. När The Ocean Cleanup publicerade ett foto av ett lass med plastskräp som de hade fiskat upp från Stilla havet, kommenterade en marinbiolog fotot med att ringa in alla de döda smådjur och andra marina organismer som det vimlade av mellan plastskräpet. Plus en syrlig kommentar om att “ni menade så väl, men…”
En annan forskare, Rebecca Helm från University of North Carolina, twittrade: “Med tanke på antalet fiskar och djur som lever i plastvirveln”, skrev Helm, “är det faktiskt inte är en så bra idé att samla upp plastsoporna med fysiska nät. Fokusera hellre på att stoppa plastföroreningarna vid källan så att skräpvirveln inte blir större”. Så alltså forskaren Rebecca Helm.
Och det sistnämnda kan ju var och en av oss underteckna. Det är inte en bra idé att skräpa ned naturen med plast. Det är helt klart. Också plast som kastas i naturen på land förs med tiden ut i haven med regnen och floderna. Och där finns redan plast så det räcker och blir över, i oceanerna. Så mycket, de facto, att livet har utnyttjat det till att skapa helt nya, artificiella Galápagosöar som sjuder av liv. Det livet kan vi kanske låta hållas med sin plast, när de nu en gång har gjort det till sitt hem. Kanske. Också det här är en svår fråga, för en stor del av plasten i havet är hur som helst problematisk.
Men klart är hur som helst att livet finner en stig. Life finds a way, som den fiktiva matematikern Ian Malcolm säger i filmen Jurassic Park. Det har det alltid gjort. Livet kommer att lära sig äta mikroplast och större plast också. Bakterier har en otroligt snabb evolution i och med sin snabba generationsväxling. Bakterier och andra småkryp är kvicka på att anpassa sig.
Vi större djur i den övre ändan av näringskedjan däremot, allt från fiskar och fåglar uppåt, vi är en lite annan femma. Vi kan ju bara hoppas att vi anpassar oss till mikroplasten. Och eftersom det inte kommer att ske över en natt, om vi inte vill tänka på miljön så kan vi åtminstone tänka lite på oss själva. Och på våra barn.
' /%3E%3C/svg%3E)
