Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

"Det enda man känner och ber om till Gud är att ifall det träffar skulle jag vilja dö genast utan att pinas", säger Anna Kiiashko om sin upplevelse av de skjutande stridsplanen

Tre unga kvinnor klädda i vinterjackor stående i centrala Borgå tittar in i kameran. Den yngsta längst till vänster håller ett blompaket i famnen och hon i mitten har ett påskkort i handen.
Bildtext Natalia Tiata och Anna Kiiashko från Ukraina, nu i Borgå.
Bild: Mi Wegelius / Yle

Att lämna sina hem, sina arbeten, sina vänner, sina pojkvänner, sina föräldrar, hela sin tillvaro… Här en berättelse om två av de över tjugotusen från Ukraina som redan ansökt om internationellt skydd i Finland.

"Hur har de ukrainska flyktingarna det hos oss just nu?", har det frågats i offentligheten. Under 2022 beräknas 80 000 ukrainska flyktingar anlända till Finland och av dem har redan över 20 000 ansökt om internationellt skydd här.

Anna Paulina Eklöf ställde frågan (Hbl 26.4.2022) närmast på grund av de ukrainska flyktingar som har härbärgerats i ett före detta fängelse bortom Joensuu, bara några kilometer från den ryska gränsen.

Anna och Natalie kommer från Ukraina via Knektbro flyktingmottagning i Esbo i mars 2022.
Bildtext Anna och Natalia vid Knektbro flyktingmottagning i Esbo i mars 2022
Bild: Anna Savonius / Yle

Blev för egen del också intresserad av att få veta mera om de två unga flyktingkvinnor som hördes i Svenska Yles nyhetssändning i mitten av mars. Via Polen och med färjan från Tallinn hade tjugosexåriga Anna Kiiashko och tjugofemåriga Natalia Tiata anlänt natten innan när reportern Anna Savonius intervjuade dem vid Knektbro flyktingmottagning i Esbo. (Yle Nyheter 18.3.2022)

Där kände de sig trygga. Men så föll Anna i gråt då hon konstaterade att det inte var bra hemmavid med föräldrarna i Annas och Natalias respektive födelsestäder Charkiv och Mariupol.

Speciallärare och gymnastiklärare

Hur kom det sig att de här två unga, rysktalande kvinnorna kom till Finland av alla möjliga mottagarländer? Vad hade just de upplevt som fick dem att fly från sitt hemland? Hurdana liv hade de levt före kriget? Och hur hade de det där de fanns nu?

Fyra kvinnor pratar med varandra på trottoaren i Borgå. De tre till vänster har flytt Rysslands anfallskrig från Charkiv.
Bildtext Kateryna Tiata, Natalia Tiata och Anna Kiiashko i Borgå 8.4.2022
Bild: Mi Wegelius / Yle

Det visar sig att också Natalias lillasyster Kateryna är med. Alla tre har fått boplats i en privatägd tvåa i ett vitrappat, äldre hus i centrala Borgå.

Kateryna är aderton år och hon hade precis inlett sina högskolestudier i livsmedelsteknologi när hon blev tvungen att lämna allt. Medan Anna och Natalia har hunnit vara med i arbetslivet några år efter sina studier.

Ung speciallärarare med sin elev under en lektion i det som i Ukraina kallas för vetenskap och teknik.
Bildtext Anna Kiiashko med en av sina elever i Charkiv 11.10.2020
Bild: Anna Kiiashko
Lärare i Charkov, Ukraina.
Bildtext Anna, fjärde från vänster tillsammans med sina lärarkollegor
Bild: Anna Kiiashko

Anna är speciallärare för barn upp till tio årsåldern i vetenskap och teknik. Medan Natalia undervisar i gymnastik och akrobatik på en idrottsskola.

Åtta unga gymnaster med sin lärare högst upp i bilden. Alla gestikulerar och är glada.
Bildtext Natalia Tiata, längst upp på bilden tagen i Charkiv 24.1.2018
Bild: Natalia Tiata
En ung lärare i gymnastik och akrobatik hjälper sin elev att stå på händerna med benen i spagat i luften.
Bildtext Natalia Tiata undervisar i Charkiv 20.9.2021
Bild: Natalia Tiata

Livet före helvetet bröt lös

Natalia och hennes syster Kateryna växte upp i Mariupol invid Azovska havet. Natalia säger sig älska havet och dess dofter med hela sin själ.

En ung sprallig kvinna gör ett glädjeskutt, en attityde på stranden i Ukraina 12 augusti 2017.
Bildtext Natalia Tiata vid Azovska havet 12.8.2017
Bild: Natalia Tiata

Hon har tillbringat mycket tid på stranden men också spatserande på strandgatan intill. Och även vintertid har hon njutit av att röra sig längs med stränderna.

Anna fick promenera till skolan i Charkiv, så hela sin barndom gick hon till den genom en park. Doften och ljudet av frasiga höstlöv under fötterna hör till allt det hon bär med sig.

Anna nämner många favoritställen i Charkiv. Främst kanske Gorkijparken och flodstranden och ekoparken utanför staden, en vidsträckt djurpark.

Ung kvinna i Ukraina ler mot kameran sittande på sin mountain bike i soldränkt lövskog.
Bildtext Anna Kiiaskho med sin mountainbike 3.9.2019
Bild: Anna Kiiashko

Anna kommer också ihåg hur spännande det var att cykla omkring. Det särskilt i parkerna och i skogen och som vuxen äger hon till och med två terrängcyklar.

När Anna och Natalia hade gått ut skolan i sina hemstäder, flyttade Natalia från Mariupol till Charkiv för att studera. Hon och Anna fanns i samma studiegrupp.

Fem unga ukrainskor blickar in i en sjättes kamera. Alla ser glada ut.
Bildtext Anna längst till höger med Natalia strax intill sig i Odessa 21.8.2020
Bild: Anna Kiiashko

Från och med den tiden har de gemensamma vänner och hobbyer. Också om Natalia skrattande och med eftertryck säger att hon inte tycker om att cykla.

Ung kvinna i en röd kajak, blickar till vänster ut över vattnet. Till höger stranden med hus, en del större andra mindre.
Bildtext Anna på paddeltur
Bild: Anna Kiiashko

Men exempelvis livet på stränder runt om i Ukraina har de delat som vuxna. Och även intresset för djur och andra utomhusaktiviteter.

En ung kvinna klappar om ett brunt sto stående i en utomhus inhägnad med sandbotten.
Bildtext Natalia med häst i Charkiv 12.6.2021
Bild: Natalia Tiata

Krigets vedervärdighet

Att beskriva kriget, det är mycket tungt för mig, säger Anna. Hennes lägenhet i Charkiv är på åttonde våningen, alltså ganska högt i ett hus med nio våningar, påpekar hon.

– Och då man sitter där på åttonde våningen och hör stridsplan som flyger över en så det enda man känner och ber till Gud om är att ifall... ifall det träffar skulle jag vilja dö genast utan att pinas, konstaterar Anna Kiiashko.

Venäjän pommitusten tuhoama kerrostaloa.
Bildtext Charkiv 10.4.2022
Bild: Vasiliy Zhlobsky / EPA

Natalia berättar att när kriget bröt ut beslöt hon och andra att gömma sig i tunnelbanan i Charkiv. Där sov hon på golvet och det är främst det som beskriver kriget för hennes del, säger hon.

Suuri joukko ihmisiä metroasemalla turvassa Venäjän pommituksilta.
Bildtext Charkivs tunnelbana 10.3.2022
Bild: Andrea Carrubba / AOP

– Det som hände var förskräckligt. Risken och faran fanns överallt. Det kommer flygangrepp hela tiden och också anfall närsomhelst och varsomhelst i landet, säger Anna.

Hon berättar att det som främst gjorde det så svårt att fatta beslutet att fly var att hennes föräldrar stannade kvar och också hennes storebror. Med tårar i ögonen tog de farväl, men det var ändå inget avsked precis eftersom de utgick ifrån att de möts igen, berättar hon.

En bror och syster och deras föräldrar i ett vinterlandskap i västra Ukraina. Brodern har sitt barn i famnen.
Bildtext Anna Kiiashko och hennes bror med deras föräldrar och broderns barn i västra Ukraina 1.1.2021
Bild: Anna Kiiashko

Annas och Natalias tanke var att fly från Charkiv längre bort. Men bilfärden ut ur staden var mardrömslik.

Sträckan fram till Poltava, som vanligtvis tar lite på två timmar, tog nu på grund av mängden bilar, tolv till sexton timmar att köra.

Bilköer på motorvägen ut från Kiev.
Bildtext Bilköer med flyktingar på väg bort
Bild: AOP

– Och så fick man lov att byta rutt, att köra omvägar på grund av vägspärrar och också kraftig beskjutning ... Och då liksom spricker hjärtat ... samtidigt som du måste försöka hålla huvudet kallt och fatta snabba beslut. ... Men nej, man kan inte hålla sig lugn, utbrister Natalia.

När de sedan befann sig i en annan del av Ukraina förstod de att det inte var ofarligt att stanna där heller. Deras färd utomlands kom på så sätt spontant.

Varför Finland?

Det att det kom att bli Finland som Anna, Natalia och Kateryna kom till, också det växte fram an efter. På en flyktingmottagning i Polen tänkte de sig först till Tyskland.

Men bussarna i lägret åkte inte enligt någon tidtabell. Det bara kom en transport och man kunde till exempel få höra att det fanns femtio lediga platser till Warszawa. De visste att just Warszawa var överfullt.

– Men så fick vi höra om en transport till Finland för fem personer. Vi förstod att det var en mycket lång färd, men vi tänkte: Vi är unga, vi kan klara det, berättar Anna.

Bildtext Västra hamnen i Helsingfors
Bild: Yle

När de med ett fartyg från Tallinn slutligen anlände till Helsingfors mitt i natten, blev de mottagna av Röda Korset.

Efter långa överläggningar, främst på obegriplig finska, kom hjälparna på lösningen att ta dem till flyktingmottagningen vid Knektbro i Esbo.

– Utan de frivilligas hjälp i hamnen hade vi inte klarat det, säger Natalia.

Två unga kvinnor pratar med varandra på gatan i Borgå.
Bildtext Natalia Tiata i Borgå 8.4.2022
Bild: Mi Wegelius / Yle

Kontakten hem

Framme i Finland dröjde det sedan en längre tid för Natalia innan hon fick kontakt med sina föräldrar och andra anhöriga, som blivit kvar i Mariupol. Nätet fungerade inte och det fanns ingen gas, ingen el, ingen värme eller vattenförsörjning i staden.

– Men efter en ganska lång tid flyttade mina föräldrar till ett bättre, ofarligare ställe i Mariupol och nu kunde jag få kontakt med dem, berättar Natalia lyckligt.

Också Annas föräldrar har i dagens läge tagit sig till ett säkrare ställe utanför Charkiv. Och både hon och Natalia ringer sina föräldrar dagligen för att höra att de lever och är vid god hälsa.

– Det är faktiskt det enda jag vill veta då jag ringer upp dem varje morgon och varje kväll, säger Natalia och tillägger att hon bara kan föreställa sig det helvete de tvingats överleva där.

De pratar inte om det, men hon hör det på sin mammas röst, säger Natalia.

Anna berättar att de varje dag ber till Gud att deras familj skall överleva.

En ung kvinna står i centrala Borgå och tittar ut genom ett köksfönster.
Bildtext Anna Kiiashko ser ut från köksfönstret i Borgå
Bild: Mi Wegelius / Yle

Både Anna och Natalia försöker också ha daglig kontakt med sina vänner, varav flera i likhet med dem har flytt från Ukraina.

Men många är kvar och några av Annas vänner har fortfarande inte fått kontakt med sina föräldrar.

På min fråga om Natalia och Anna har pojkvänner som de är skilda ifrån, svarar de leende att de inte precis är skilda. Deras pojkvänner arbetar som frivilliga i Ukraina, och Natalia påpekar att de nu är virtuellt tillsammans.

Ung man och kvinna ser leende emot kameran. De är klädda i glada t-shirts och han har solglasögon uppe på huvudet.
Bildtext Anna Kiiashko och hennes pojkvän i Charkiv 9.9.2021
Bild: Anna Kiiashko

Via nätet har de också kontakt med sina elever. Natalia gör träningsprogram för sina på Instagram. Och tillsammans tränar hon och Anna nu regelbundet på gym.

Ung gymnast tar en selfie av sig sittande i spagat i en träningssal i Charkiv i Ukraina.
Bildtext Natalia Tiata, lärare i gymnastik och akrobatik, i en selfie i Charkiv 5.11.2020
Bild: Natalia Tiata

Vill kunna bidra med sina förmågor

Natalia och Anna har nu fått finländska id-handlingar. Härmed kan de börja söka arbete.

Lätt kommer det inte att vara, konstaterar Anna. Och finskan visade sig ju vara mycket svårare än de tänkt sig.

Men språkstudierna är inledda. Och också på andra sätt önskar de kunna bidra till återuppbyggnaden av Ukraina och till samhället här.

– Det är många från Ukraina som inte kan främmande språk. Så vi ställer upp här och erbjuder vår hjälp som frivilliga, berättar Natalia.

Två unga kvinnor, flyktingar från Ukraina, pratande på gatan i centrala Borgå.
Bildtext Anna Kiiashko och Natalia Tiata i aprilväder i Borgå
Bild: Mi Wegelius / Yle

Till Borgå förväntas ännu många fler flyktingar från Ukraina och Natalia hoppas att hennes kunskaper i fysisk fostran med gymnastik och akrobatik kan komma till nytta. Medan Anna vid sidan av sin lärarkompetens också har andra förmågor som hon gärna extraknäcker med.

Ett litet barn sitter i ett lamm, ett mjukisdjur placerat i en länstol. Gossen drar skrattande i sin ena sko.
Bildtext Anna har virkat mjukisdjuret som hennes brorson fotograferades med före kriget
Bild: Anna Kiiashko

Enligt kundens önskemål virkar hon exempelvis mjukisdjur med ett speciellt lent garn. Allt ifrån får och pandabjörnar till lejon och enhörningar. Också lösögonfransar kan hon göra för hugade, som den fransförlängnings artist hon redan varit i flera år.

Fyra kvinnor på rad i centrala Borgå. Alla ler emot kameran. Tre av kvinnorna, de längst till höger, flyr undan Rysslands anfallskrig i Ukraina.
Bildtext Socialarbetaren, psykoterapeuten Katarina Fagerström till vänster köper gärna mjukisdjur av Anna, längst till höger
Bild: Mi Wegelius / Yle

En fredlig himmel

När jag undrar vad Natalia och Anna nu saknar allra mest, frågar Natalia spjuveraktigt om hon får svara lite på skämt... När jag nickar säger hon att det hon främst saknar är sin mammas borsjtj, rödbetssoppan, Ukrainas nationalrätt.

Borsjtj - rysk rödbetssoppa med smetana och dill på
Bildtext Borsjtj - ukrainsk rödbetssoppa
Bild: Anna Kiiashko
Ukrainska kringlor på ett gult fat på ett köksbord i Borgå.
Bildtext Salta kringlor som Anna och Natalia hade med sig från Charkiv
Bild: Mi Wegelius / Yle

Men om man talar allvar, tillägger Anna Kiiashko, så det hon mest längtar efter är sina föräldrar, sina nära, sin pojkvän. Och sin katt.

Och Natalia fyller på med att säga att det är klart att det de saknar är sina hem och fred i Ukraina. Ett fredligt Ukraina med en fredlig himmel över sig, formulerar sig Natalia Tiata.

Ung kvinna med grå katt i famnen
Bildtext Anna saknar bland annat sin katt
Bild: Anna Kiiashko

I Dokumenterat, På flykt från Ukraina, berättar Anna Kiiashko och Natalia Tiata mera om sig själva och också om sina liv i Borgå nu. Redaktör är Mi Wegelius.