Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Klassiska texter av Edith Södergran och Hagar Olsson är lika aktuella nu som för 100 år sedan då studerande ställer sig på Lilla Teaterns scen

Uppdaterad 10.05.2022 09:45.
Repetition på scen.
Bildtext På Lilla Teaterns scen repeterar Walter Ruokolahti, Greta Lignell, Antonia Atarah, Alexandra Gustafsson, Tobias Klemets och Linnea Sundblom.
Bild: Dominique Pashley / Yle

Ett hopkok av Edith Södergrans och Hagar Olssons texter blir Lilla Teaterns nya föreställning Rasande stillestånd, där ensemblen skildrar en berättelse om inspirerande möten och utopiska tankar.

Repetitionen är i full gång då jag kommer in i Lilla teaterns salong. I den ljusa salongen sitter regissören Rasmus Slätis på andra raden och ger skådespelarna, vilka är magisterstuderande vid Teaterhögskolan, anvisningar. Tillsammans diskuterar de scenens innehåll och betydelsen bakom den, de ställer frågor och skådespelarna smakar högt på replikerna. Så här bygger de upp föreställningen som ska bli Rasande stillestånd.

Edith Södergrans och Hagar Olssons texter möts på scenen i Rasande stillestånd - Spela upp på Arenan

Magisterstuderande tar äntligen till scenen efter en lång pandemi

Rasande stillestånd är ett samarbete mellan Lilla teatern och Konstuniversitetets Teaterhögskola i Helsingfors, alltså är majoriteten av skådespelarna som medverkar i pjäsen, med endast ett par undantag, magisterstuderande på Teaterhögskolan.

– Romanen På Kanaanexpressen är skriven 1929 och handlar om ungdomar i Helsingfors i slutet på 1920-talet. När jag läste den första gången tyckte jag att den resonerar väl med dagens diskurser och dagens samhällsklimat, och eftersom karaktärerna i romanen är ungdomar tycker jag att det lämpar sig perfekt för studerande, säger Rasmus Slätis.

En av de studerande som medverkar är Linnea Sundblom. Hon håller med om att föreställningen reflekterar samtida samhällsdiskussioner.

Linnea Sundblom.
Bildtext Linnea Sundblom spelar en örnunge.
Bild: Dominique Pashley / Yle

– Det är jätteroligt att medverka i den här pjäsen. Texterna av Edith södergran och Hagar Olsson får vi kämpa med och med att lära oss en massa dikter och en massa spännande musik som Joonas Leppänen har gjort. Det är slagverk, röster, häftiga slingor och det är supersvårt och jätteroligt och jätte-jättegivande, så jag är peppad, säger Sundblom.

Många studerande har inte i lika hög grad haft möjligheten att under coronapandemin uppträda inför publik. Sundblom är utbildad dramapedagog och har under pandemin tagit en paus från skådespeleri.

– Men jag vet att mina klasskamrater som gick på skolan då pandemin bröt ut har haft en annan situation än jag. Nu kanske jag inte talar för alla men de har kanske blivit mer isolerade och inte haft möjligheter på samma sätt. Jag har haft turen att ha jobbat på fältet innan en pandemi. Men det är underbart att få träffa publik.

Edith Södergran och Hagar Olsson möts igen, den här gången på scenen

Pjäsen är ett hopkok av dikter från Edith Södergrans diktsamlingar Septemberlyran, Rosenaltaret och Framtidens skugga samt några scener ur Hagar Olssons På Kanonexpressen.

Användningen av både Edith Södergrans och Hagar Olssons texter är intressant eftersom kvinnorna hade mycket gemensamt och var vänner som växlade många brev under sin livstid. I verkliga livet träffades de endast ett fåtal gånger men nu möts de igen på scenen.

Rasmus slätis
Bildtext Rasmus Slätis regisserar pjäsen och är personen bakom hela konceptet.
Bild: Dominique Pashley / Yle

Texterna används i originalformat och Slätis berättar att de inte har försökt modernisera dem eller göra dem mer lättförståeliga.

– Den handlar om två människor som möts och inspirerar varandra, ger energi och tar energi från varandra. Det kan man säga är pjäsens narrativ. Men den handlar också om olika ingångar till att inspireras, eller låta sig inspireras till utopiska tankar om ett bättre samhälle, alltså två sätt att närma sig en utopi, berättar Rasmus Slätis som är regissör och personen bakom konceptet.

Berättelsen bygger på scenerna ur På Kanaanexpressen, vilka för framåt personernas relation, och de varvas med scener som består av dikter ur diktsamlingarna av Södergran som ger atmosfär - ett inre själslandskap, inre drömmar.

Rasande stillestånd – en metafor som skildras med ett överflöd av intryck

Rasande stillestånd kan vara en metafor för dagens samhälle, där vi febrilt gör men inte är på väg någonstans, som att springa på ett löpband. Föreställningen har inslag av dans, musik, rörelse, estetik och improvisatoriska element.

– Det är en spegling av det här Rasande stillaståendet, att det finns massor olika intryck och influenser som hela tiden trycks på. Vi har arbetat så att arbetsgruppen har jobbat med koreografen Karolina Ginman, scenografen Fabian Nyberg och musikern Joonas Leppänen på de olika områdena och med mig med de mer regelrätta spelscenerna och helheten.

Repetition.
Bildtext Ensemblen bollar idéer och diskuterar scenerna under sin repetition. Föreställningen kommer att ha inslag av improvisation.
Bild: Dominique Pashley / Yle

– Det har varit arbetsprocessens form att ha de här olika elementen som stöder varandra och ger kontrast till varandra, säger Slätis.

– Jag tror att cocktailen av dikterna, musiken och utmaningen kring det, varit mest givande. Det är så roligt att få leva och leka i den här bubblan, säger Sundblom.

Sundblom känner att det är spännande och pirrigt inför den kommande premiären.

– Jag hoppas de ska tycka att det är kul, märkligt, konstigt men härligt att sitta där och få uppleva musiken och texterna. Jag hoppas de ska få njuta och ha en fin stund, säger Sundblom.

– Jag hoppas att förväntningen att bli överraskad, att bli nyfiken och ifrågasatt känns, och att den förväntningen infrias, säger Slätis.

Rasande stillestånd har premiär den 10.5 på Lilla Teatern i Helsingfors och spelar ett fåtal gånger fram till den 14.5.