Hoppa till huvudinnehåll

Sport

"Ibland sårar de ord som förblir osagda mer än de sagda" – VM-gymnasten Rosanna Ojala vittnar om tränares oförmåga att kommunicera med sina adepter på ett sakligt sätt

Från 2022
Redskapsgymnaten Rosanna Ojala på träning.
Bildtext Sedan våren 2021 tränar Rosanna Ojala i danska toppklubben KG66 i Köpenhamn.
Bild: Marianne Nyman / Yle

Artistisk gymnastik har traditionellt varit en mycket tränarstyrd sport. Man lär sig tidigt att tränarens ord är lag, men då man blir äldre och börjar tänka själv kan det uppstå problem.

Landslagsgymnasten Rosanna Ojala liknar förhållandet mellan tränare och adept vid förhållandet mellan förälder och barn.

– I bägge fallen är det säkert svårt att överlåta en del av bestämmanderätten, då man med den vuxnas erfarenhet ändå ofta vet vad som är bäst för den unga.

I en gren där normen är att man har samma tränare under större delen av sin karriär, har Ojala flera gånger valt att byta miljö. Ibland har initiativet kommit från henne själv, ibland utifrån.

Under sina drygt tjugo år som tävlingsgymnast har hon hunnit uppleva finländsk, rysk, amerikansk, svensk och just nu ungersk träningskultur. Och trots att samarbetet inte alltid flutit smärtfritt, upplever Ojala ändå att hon lärt sig något nytt av alla tränare längs vägen.

– Förhållandet mellan tränare och adept är mycket intensivt då man dag ut och dag in tillbringar många timmar tillsammans i träningssalen. Det är oundvikligt att det hettar till ibland.

I USA har diskussionen om förhållandet mellan ledare och aktiva de senaste åren förts inför öppen ridå. Det har handlat om allt från verbala attacker och psykisk misshandel till sexuella övergrepp på barn och unga som står i ett beroendeförhållande till vuxna ledare.

Visst har även Ojala hört tränare komma med opassande kommentarer i träningssalen, men i hennes fall handlar de negativa erfarenheterna om situationer där tränaren demonstrativt lämnat henne ensam.

Rosanna Ojala tränar på barr.
Bildtext Då tränaren bara gått bort efter en misslyckad tävlingsprestation har Ojala känt att de ord som förblir osagda kan såra mycket mer än de sagda.
Bild: Marianne Nyman / Yle

Vid 27-års ålder har Tammerforsbördiga Ojala hunnit se och uppleva både goda och dåliga sidor av sin älskade gren och hon räds inte säga sin åsikt om saker hon skulle vilja ändra på.

I Sportlivs minidokumentär ger den numera i Danmark bosatta flerfaldiga finländska mästaren sin syn på bland annat åldersgränsen i kvinnlig redskapsgymnastik och på att OS ses som det enda målet som riktigt räknas för en elitgymnast i Finland:

"Artistisk gymnastik är inte bara en barnsport" - Rosanna Ojala vågar prata om grenens avigsidor - Spela upp på Arenan

"Det här är bara början"

I mars då Finland ännu är snötäckt, värmer vårsolen skönt i Köpenhamn.

Rosanna Ojala promenerar gärna i sin nya hemstads kännspaka miljöer, runt sjöarna och i vimlet i Nyhavn. Just nu handlar det mest om korta promenader då det bara är drygt en månad sedan den senaste knäoperationen.

Rosanna Ojala kisar i vårsolen.
Bildtext Det var kärleken som förde Rosanna från hemstaden Tammerfors till Köpenhamn.
Bild: Marianne Nyman / Yle

Senaste, för hon har drabbats av många skador genom åren. Den första allvarliga var då hon bröt armen under en träningssession i samband med EYOF, "mini-OS" på hemmaplan i Tammerfors år 2009. Då var 14-åriga Rosanna färsk finländsk juniormästare i mångkamp.

– Jag minns hur lagets tränare då sa till mig: "Rosanna, det tar inte slut här, det här är bara början" – och det var det, på fler än ett sätt, säger Rosanna med facit på hand.

Brustet korsband i bägge knäna, brusten akillessena, menisk- och broskskador, överträningssyndrom. Länge var det självklart för Ojala att komma igen efter sina skador, men då akillessenan brast under EM 2017 började den då 22-åriga gymnasten på allvar fundera på om det alls var vettigt att fortsätta.

Skadade gymnasten Rosanna Ojala bärs ut på bår.
Bildtext Efter akillesskadan kom Ojala till att hon fortfarande har något unikt att ge grenen och den till henne. Det gav motivation att fortsätta.
Bild: EPA/All Over Press

OS-drömmar – på gott och ont

Redan som barn inpräntas det ultimata målet – att bli OS-gymnast. Omgivningen sätter upp mål som de unga gymnasterna anammar för att de blivit tillsagda att det är så. Varje fyraårsperiod på väg mot följande OS-kval är utstakad i detalj. För många blir pressen för hård.

– Om du satsar allt på OS, VM eller EM utan att varje dag känna efter om du mår bra och det känns meningsfullt, är det bortkastat i det långa loppet, säger Ojala som vann sin första FM-medalj i damklassen då hon var tolv år gammal. Sedan dess har det blivit 23 till.

För finländska elitgymnaster är det en bedrift i sig att komma med till OS. Då Oskar Kirmes tävlade i Rio 2016 var han den första finländska manliga gymnasten i OS på 44 år. På damsidan var Annika Urvikko med i London 2012, men efter det har ingen lyckats knipa en OS-plats.

Rosanna Ojala hör till dem som försökt. Inför London-OS konkurrerade hon om den plats som gick till Urvikko.

– Då ställde jag för första gången enorma krav på mig själv för att knipa en OS-plats. Efter det hade jag ett slags tunnelseende eller en tvångstanke, som också tutades i mig av andra, att det är OS som är grejen och det ultimata målet.

Gymnasten Rosanna Ojala tävlar på barr.
Bildtext Varje steg Rosanna Ojala tog i fyra år skulle leda till OS. Pressen att nå målet blev alltför stor. I EM 2012 var loppet redan kört.
Bild: EPA/All Over Press

På grund av skador fanns aldrig någon realistisk chans att nå Rio-OS, men inför Tokyo fick Ojala en ny chans.

– Nästan samma sak hände i VM 2019 som inför 2012. Nu när jag tittar bakåt förstår jag varför jag inte presterade på topp i VM. Jag hade förlorat perspektivet och balansen. Mitt synsätt var alltför begränsat.

Sedan dess har Ojala gjort sitt bästa för att förändra sitt perspektiv. I dag bestämmer hon själv över sin vardag och sitt träningsupplägg och hoppas att framgången ska komma på köpet.

Så du har börjat varva ner?

frågan Ojala får då hon berättar att hon vill satsa på EM och VM

Rosanna Ojala utestänger ändå inte möjligheten att det skulle bli ännu en OS-satsning. Då hon fått frågan om hon fortfarande siktar på OS och hon svarat att hon nu i första hand siktar på att nå framgång i EM och VM har hon fått följdfrågan: "Så du har börjat varva ner?"

– Det är en fråga som gör mig rent ut sagt irriterad. Det känns som att man inte uppnått någonting alls om man inte varit med i OS. Och då är ju ändå VM en mycket större tävling, med fler deltagande toppgymnaster än i OS.

Under de senaste åren har nivån på den finländska redskapsgymnastiken på damsidan stigit. Därför gläder sig Rosanna speciellt åt fjolårets FM-silver i mångkampen, som hon på riktigt fick kämpa för.

– Jag älskar att tävla i hårt sällskap – istället för att kanske vinna FM-guld bara för att de andra var sämre.

Gymnasten Rosanna Ojala tränar på barr.
Bildtext Rosanna Ojala har varit en av Finlands bästa barrgymnaster i över femton år.
Bild: Marianne Nyman / Yle

Enligt Ojala har de finska damerna nu en sällsynt möjlighet att via framgång i EM knipa en lagplats till VM. Däremot är det knappast realistiskt att som de finska herrarna sikta på OS i Paris 2024 som lag.

Når en finländsk damgymnast OS är det som individuell gymnast.

Målmedveten träning sedan sexårsåldern

Rosanna Ojala hade hunnit testa både konståkning och friidrott innan hon som sexåring lyckades komma med i en tävlingsgrupp i redskapsgymnastik.

– Jag minns den stunden än idag. De andra flickorna hade riktiga gymnastikdräkter och kunde göra kärrhjul på bommen. Jag kom i t-shirt och shorts och kunde inga sådana tricks.

Rosanna var övertygad om att hon inte hade någon chans att komma med i gruppen, men det gjorde hon. Det skulle komma att bli en revolutionerande händelse i hennes liv, som hon själv uttrycker det.

Efter att ha hållit på med tävlingsgymnastik i över tjugo år och med åren lärt sig njuta av sporten på ett fullödigare sätt, vill Ojala inspirera andra kvinnliga gymnaster att fortsätta tävlingskarriären längre upp i åren.

Samtidigt propagerar hon för en höjning av damklassens åldersgräns.

Gymnasten Rosanna Ojala tävlar på bom.
Bildtext Enligt Ojala är den allmänna uppfattningen inom grenen att man ska glänsa när man kommer upp i damklassen, vilket innebär att man borde vara på topp som 16-åring.
Bild: imago sportfotodienst/ All Over Press

– Om man blir skadad, inte pallar för stressen eller inte uppnår toppformen som 16-, 17- eller 18-åring är det lätt hänt att man vill ge upp. Om åldersgränsen höjdes till 18 år, kunde det minska på stressen i 16-årsåldern.

Ojala vittnar om att tränarna kan ha dålig koll på gymnasternas helhetsbelastning i den kritiska åldern då mycket är på gång samtidigt.

Eftersom gymnasterna tränar så mycket redan i tidig ålder, skjuts puberteten ofta upp. Därför sammanfaller kroppens stora förändringar ofta med den värsta skolstressen just i övergången mellan högstadiet och gymnasiet.

– "Inte kan du vara trött" kan en tränare säga som bara stirrar på träningstimmarna. Då han eller hon i stället borde fråga hur man sover om nätterna och om skolan tynger på.

Som barn hänger man bara med, som en robot

Rosanna Ojala

Ojala upplevde själv högstadietiden som väldigt tuff. Det var skola och läxor och tre till fyra timmars dagliga träningspass. Visserligen ställde föräldrarna alltid upp och skjutsade henne, men den totala belastningen var ytterst betungande. På gymnasiet blev det lättare då hon tog det på fyra år och dessutom fick räkna en del av träningstimmarna som skolkurser.

Även om Ojala nu talar varmt för en höjning av åldersgränsen är hon ändå inte säker på att situationen skulle förändras märkbart.

– Så länge det finns en uppfattning om optimala åldrar i vilka gymnasterna borde lära sig vissa saker, kanske allt ändå fortsätter som förr.

Gymnasten Rosanna Ojalas fot i närbild på bommen.
Bildtext Grunden till de svåraste övningarna som Ojala än idag har på sin repertoar lades redan i 11-12-års åldern.
Bild: Marianne Nyman / Yle

Hon vill ändå understryka att artistisk gymnastik på elitnivå inte är en gren för barn.

– Det är mentalt så krävande hur samspelet mellan kropp och psyke fungerar. Som barn hänger man bara med, lite som en robot. Vad som än händer kör man bara på. Åtminstone jag har mycket större utbyte av grenen nu än jag hade som yngre.

Och även om svårighetsgraden på Ojalas tävlingsserier länge legat på samma nivå, har hon utvecklats på andra sätt.

– En av mina styrkor i dag är att jag lyckats förädla de kompetenser som krävs för ett fulländat utförande. Till exempel i fristående krävs inlevelse och konstnärlighet, något jag helt saknade som barn och ung.

Maktmissbruk och sexuella övergrepp som skakat gymnastikvärlden

Under de senaste åren har skandalerna inom den amerikanska kvinnliga artistiska gymnastiken avlöst varandra.

Det mest skrämmande är hur man inom det amerikanska gymnastikförbundet i åratal blundade för landslagsläkaren Larry Nassars sexuella övergrepp på unga gymnaster. Bland hans över 250 offer återfinns flera OS-medaljörer, däribland alla tiders mest framgångsrika gymnast Simone Biles. I en uppmärksammad rättegång dömdes Nassar till upp till 175 års fängelse.

Simone Biles vittnar i rätten.
Bildtext Simone Biles vittnade i fjol om Larry Nassars övergrepp inför den amerikanska senatens juridiska kommitté.
Bild: EPA-EFE/All Over Press

Andra uppmärksammade fall handlar om tränare som utsatt sina adepter för psykisk och fysisk misshandel. Det färskaste exemplet är ryskfödda tränaren Valeri Liukin, som bland annat förde sin dotter Nastia Liukin till mångkampsguld och fyra andra medaljer i Peking-OS 2008.

Då han tidigare i år skulle utses till en hög post inom det amerikanska förbundet, började sanningen om hans sätt att behandla sina adepter komma fram.

Flera gymnaster vittnade om att de dagligdags blivit utskällda och förringade av Liukin. Att han tvingat dem tävla och träna trots att de var sjuka eller till och med hade brutna ben. Övergreppen hade börjat redan när gymnasterna var 10 år gamla.

"Att bli kallad tjock, värdelös, svag, dum, idiot, etc. var normalt", har den tidigare amerikanska landslagsgymnasten McKenzie Wofford berättat. Varje dag då hon gick in i träningssalen var hon rädd för vad som skulle hända den dagen.

I en värld där målet inte är att komma till OS utan att som nation vinna möjligast många guldmedaljer, har man inte ägnat många tankar åt gymnasternas psykiska välmående.

Rosanna Ojala i sitt hem i Köpenhamn.
Bildtext Vid sidan av magisterstudierna i folkhälsovetenskap och den egna tävlingskarriären leder Rosanna Ojala själv gymnaster i Köpenhamn en gång i veckan.
Bild: Marianne Nyman / Yle

– Alla tränare har både goda och dåliga sidor. Det kommer jag också att ha om jag fortsätter som tränare. En av de stora utmaningarna är hur stor bestämmanderätt man ska ge sina adepter.

Ojala talar om att hitta den rätta balansen. Hon vet att det finns gymnaster som trivs med att tränaren säger exakt vad de ska göra och när, men själv har hon aldrig hört till dem.

– Om jag inte förstår varför jag ska göra något, tappar jag motivationen. I vissa frågor litar jag ändå blint på tränarna, men man måste alltid kunna ställa frågor.

Sedan Rosanna flyttade till Danmark har ungrarna Bernadett Balázs och Milan Udvaracz varit hennes personliga tränare. Kommunikation mellan tränare och adept fungerar bra.

– Vi har ett öppet diskussionsklimat. Jag vågar tala också om personliga saker med dem, vilket underlättat min integration här.

Bernadett Balázs och Rosanna Ojala på gymnastikträning.
Bildtext Rosannas tränare Bernadett Balázs tävlade för Ungern i OS i Barcelona 1992.
Bild: Marianne Nyman / Yle

Livet i Danmark

I en världscuptävling i Ungern år 2016 mötte finska Rosanna ödet i form av danska räckspecialisten Jacob Buus. De två började småningom sällskapa och under ett par års tid levde de i ett distansförhållande.

Då Rosanna ifjol hade möjlighet att fortsätta sina studier vid Tammerfors universitet på distans flyttade hon in i Jacobs lya i stadsdelen Østerbro i centrala Köpenhamn.

Gymnasterna Rosanna Ojala och Jacob Buus kockar i sitt kök.
Bildtext Både hemma och i träningssalen i Kastrup talar Rosanna numera oftast danska.
Bild: Marianne Nyman / Yle

Förra säsongen var en av Ojalas bästa hittills, både vad gäller känsla och resultat. I FM tog hon ett guld och två silver och i VM knep hon tillsammans med Ada Hautala alla tiders bästa finländska placeringar i damernas mångkamp. Ojala slutade då på 33:e plats.

– Under året i Danmark har inte bara den fysiska formen blivit bättre, utan jag har också äntligen lärt mig njuta av spänningen i tävlingarna.

Årets första tävlingsstarter sker ändå i Finland. Sista veckoslutet i maj i Gymnastikförbundets mästerskapstävling i Uleåborg, där gymnasterna också ger prov på sitt kunnande med tanke på EM i augusti och därefter FM i Tammerfors i början av juni.

Och då tävlar Rosanna Ojala, 27, för första gången i helkroppsdräkt. Först ut att protestera mot sexualiseringen och objektifieringen av unga kvinnor inom sporten var de tyska damgymnasterna, som tävlade i helkroppsdräkt både i EM och OS i fjol.

Diskussion om artikeln