Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Kommentar

Kommentar: Klimatkompensationen som skulle rena mitt samvete gjorde det bara sämre

Uppdaterad 17.05.2022 17:35.
En ugandisk kvinna lagar mat på en spis i bakgrunden. I förgrunden en inklistrad porträttbild av journalisten Jessica Stolzmann.
Bild: Luke Dray & Alexander Uggla / Yle

Jessica Stolzmann reste till Uganda för att leta efter klimatsmarta spisar som kompenserar för våra utsläpp i Finland. Resan fick henne att ifrågasätta en av våra mest brännande klimatfrågor: kan vi kompensera för vår livsstil?

Där står jag äntligen hemma i Gladys Ayakakas kök i utkanten av Kampala. Hon rensar småfisk medan hennes dotter skalar bönor i dörröppningen till trädgården. Lukten av kolrök sprids från spisen som står mitt på köksgolvet. Spisen är orangefärgad och liknar en lite större målarfärgsburk, med keramiska delar inuti. Det är för den här spisens skull som jag har rest hit till Uganda.

Några veckor tidigare hemma i Finland har jag besökt en Hesburgerrestaurang och blivit nyfiken på klimatkompensation. Hamburgaren jag beställer är nämligen klimatkompenserad, men vad betyder det?

Är det bara ett marknadsföringstrick? Jag får veta att Hesburger kompenserar för utsläppen genom ett spisprojekt i Uganda. Det hela ser fantastiskt välfungerande ut på reklambilderna på projektets hemsidor.

Spisarna ska generera mindre utsläpp än ugandiernas vanliga spisar och allt är certifierat av Gold Standard, en icke-vinstdrivande organisation som övervakar den frivilliga kompensationsmarknaden. Spisprojektet ägs och drivs av ett företag med huvudsäte i San Francisco.

Men fungerar det verkligen? Och vad tänker ugandierna om det här med kompensation? Svar på den frågan får jag bara genom att själv resa till Uganda.

Miljögärning eller påhitt? - Spela upp på Arenan

Gräsrötterna glöms bort i klimatarbetet

Det blir ingen lätt resa, men nu står jag äntligen i Gladys kök. Hon slänger småfisken i stekpannan. Den ska blandas med bönor och bli kvällsmiddag till familjen. Jag kan inte låta bli att tänka hur absurt det hela är.

Att hon med sin klimatvänliga spis i det här enkla hemmet i Kampala kompenserar för min hamburgare, för min livsstil.

Så vad tycker då Gladys om det här arrangemanget?

Det blir en pinsam tystnad. Gladys förstår inte vad jag talar om. Jag försöker förklara för henne om utsläppsminskningen som uppstår i hennes kök, att den har sålts vidare av ett amerikansk företag för dyra pengar via mellanhänder till bland annat företag och instanser i, bland annat Hesburger.

Gladys skakar på huvudet. Hon har köpt spisen till marknadspris och inte fått veta att den genererar kolkrediter som säljs vidare.

Jag hinner redan bli uppgiven över att inte få svar på min fråga när jag inser att det är här skon klämmer.

Att inte Gladys känner till att hon har dragits med i internationell affärsverksamhet där ett företag gör pengar på hennes spis är inte bara oetiskt, det är också icke-transparent.

Transparens beskrivs som oerhört viktigt då det gäller klimatkompensation. I värsta fall kunde krediterna som Gladys spis genererar säljas flera gånger om: spisanvändarna avstår nämligen från sina utsläppsrätter då de köper en spis som hör till projektet.

Den ugandiska kvinnan Gladys Ayakakas hänger upp tvätt utanför sitt hus i Kampala
Bildtext Gladys Ayakaka hänger upp tvätt utanför sitt hem i Kampala.
Bild: Luke Dray / Yle

Spisar överallt, oberoende av projektet

Under min resa stöter jag på många omständigheter som får mig att ifrågasätta om min hamburgare alls har blivit kompenserad.

I Kampala säljs det till exempel energieffektiva spisar överallt, i butiker och på marknader. De här spisarna ingår inte i något klimatkompensationsprojekt, varken i det projekt jag undersöker eller i något annat för den delen.

Om det finns sådana här spisar överallt, hur viktiga är då projektets spisar?

För mig verkar det hela som normal utveckling. Man har uppfunnit bränslesnåla spisar, och använder dem. Utsläppsminskningen sker alltså oberoende av projektet jag har betalat pengar för, då jag köpte min klimatkompenserade hamburgare.

Och själva utsläppsminskningen – den är inte heller alldeles lätt att mäta. Jag besöker ett laboratorium där man testar spisarna, men hur väl motsvarar förhållandena här de verkliga förhållandena, alltså köken där spisarna används?

Små utsläpp där kompensationen sker

Det som ändå gnager allra mest på samvetet under min resa till Uganda är frågan: hur etisk är den här typen av klimatkompensation sist och slutligen?

Det är krasst sett vi i västvärlden, med vår konsumtion och livsstil, som skapar utsläppen. Medan någon annan, ofta i tredje världen där utsläppen är mindre, kompenserar för dem.

Det är Gladys och hennes grannar som renar mitt dåliga klimatsamvete, samtidigt som vi gör pengar på det.

Mer om ämnet på Yle Arenan