Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Analys: Vårdtvisten bara fortsätter, och det stör knappast vårdfacken om den blir en fråga för riksdagsvalet

En bild på demonstrerande sjukskötare och närvårdare med Marianne Sundholms bild i vinjett.
Bildtext Vårdfacken har gett upprepade varningssignaler om sin uppgivenhet de senaste åren.
Bild: Retu Liikanen / Yle

Arga kvinnor inom vården är ingen lätt fråga för en vänsterregering. Att skjuta upp massuppsägningar till januari när välfärdsområdena tar över är att kasta bollen till de högsta beslutsfattarna, men också att se till att vården blir valfråga.

Varför blev budet inte godkänt?

Det är många gånger de senaste åren som Tehys Millariikka Rytkönen och Supers Silja Paavola ställt sig framför journalister och varit arga, men ilskan efter det nekande beskedet på medlingsbudet i dag hade en alldeles särskild bestämdhet i sig.

De upprepade, ännu en gång, att det uppenbarligen inte har gått hem hos någon alls hur djup vårdkrisen är eller hur akut bristen på arbetskraft är, på grund av att både arbete och lön är oattraktiva.

Arbetsgivarna är besvikna över förkastat bud – Vårdarna: "Har ni råd att inte betala?" - Spela upp på Arenan

Facken efterlyser ett räddningsprogram för hela branschen. De talar om en djup förtroendebrist för både arbetsgivare och beslutsfattare. De understryker att de inte har någon brådska alls att skriva på ett dåligt avtal.

Vårdfacken har gett upprepade varningssignaler om sin uppgivenhet de senaste åren, men frågan är om inte många ändå missat riktigt hur stor frustrationen är och hur långt facken är redo att gå.

Varför är det så svårt?

Tehy och Super har intensivt försökt lyfta krisen inom vården de senaste åren och gång på gång upprepat vad det handlar om: arbetsförhållandena är orimliga och lönen är alldeles för låg att kompensera för det tunga arbetet.

Tittar man på statistiken finns det mycket som pekar på att de har rätt. Bristen på arbetskraft inom vården är enorm, närvårdarna är den enskilda yrkesgrupp där arbetskraftsbristen är störst i landet.

Branschen är också hårt drabbad av både sjukledigheter och förtids- och sjukpensioneringar.

Vårdbehovet ökar och vårdköerna blir längre, och pandemin gjorde inget av det här lättare.

Vad händer nu?

I det här läget är det mycket som är oklart. Vi vet ännu inte hur arbetsgivaren och de andra förbunden reagerar. Frågan är om de kan komma fram till separata avtal för olika grupper. Enligt arbetsminister Tuula Haatainen (SDP) återkommer de andra parterna ännu den här veckan.

Den riktigt stora frågan är om eller snarare när vårdfacken tar till den allra starkaste åtgärd de har, alltså massuppsägningarna de hotat med.

Nu säger de att de kan vänta med dem så länge som till januari 2023 och orsaken där är ju uppenbar. Det är då välfärdsområdena tar över ansvaret och det är då ansvaret för finansieringen tydligare än i dag ligger hos staten.

Vårdfacken har väldigt tydligt kastat bollen till regeringen

Vårdfacken har alltså på ett väldigt tydligt sätt nu kastat bollen till regeringen. Det är självklart ingen lätt sits för särskilt för socialdemokraterna och vänsterförbundet som brukar stå på både vårdarnas och kvinnornas sida.

Det här är dessutom en fråga som vårdfacken vet att de har stort stöd för bland folket. De hänvisade själva under onsdagens pressträff till det stöd de får i i diskussioner på sociala medier. Också flera opinionsmätningar har visat att finländarna gärna skulle höja vårdarnas löner, folk är mycket medvetna om att det här är ett problem.

Skjuts massuppsägningarna upp till årsskiftet är vi betydligt närmare riksdagsvalet som ordnas om mindre än ett år, i april 2023. Det är knappast så att det stör vårdfacken om vården blir den största valfrågan.

Och om tvisten skjuts upp ens till hösten är det oberoende goda chanser att den får mer uppmärksamhet än den fått den här våren. För visst är det tokigt hur en arbetsmarknadskonflikt som annars hade varit huvudnyhet i flera veckor nu har hamnat i skymundan, medan beslutsfattare och vi journalister fokuserat på försvarspolitik.