Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Vad vill du bli när du blir stor? Vi lär oss forma vår identitet via drömjobbet redan som barn

En allvarlig Mark S. (Adam Scott) med ett plåster på pannan, sitter på kanten av ett skrivbord i ett grått rum iklädd en grå kostym.
Bildtext Mark S. (Adam Scott) har tagit till mycket drastiska metoder för att kunna separera sitt arbetsjag och sitt privata jag men slutresultatet är inte helt lyckat.
Bild: Apple TV+

Tv-serien Severance erbjuder en drastisk lösning på dilemmat om hur vi ska balansera arbete och fritid. Och väcker samtidigt frågan hur stor del av vår identitet som är förknippad med vårt arbete.

De flesta jobb i Finland handlar i dag inte längre om ett fysiskt hantverk, många jobbar främst framför en skärm. Vi är oroliga för att fastna i skärmen också efter arbetstid och vi kan inte låta bli att tänka på personliga saker när vi är på jobbet.

Tv-serien Severance (Apple TV+) gestaltar dilemmat om att dela upp arbete och fritid genom en dystopisk berättelse där anställda på ett företag fysiskt opereras så att deras arbetsjag och privata jag är två helt separata medvetanden.

När de tar hissen upp från det fönsterlösa kontoret efter arbetsdagen har de ingen aning om vad de sysslat med de senaste åtta timmarna eller vem de jobbar med. För arbetsjaget är livet en evig loop av att hissdörren öppnas och en ny arbetsdag börjar, i ett ovetande tillstånd om vem de är utanför arbetsplatsen.

Skådespelarna John Turturro, Britt Lower, Christopher Walken och Adam Scott står i en enorm vit hall och ser förbryllade ut.
Bildtext Vad gör vi här på jobbet? Vem är vi egentligen? Frågorna är många i tv-serien Severance.
Bild: Apple TV+

Vem har inte legat sömnlös i sin säng oförmögen att kunna stänga av tankar om arbete som höjer vilopulsen under just de stunderna man behöver slappna av? Och hur ofta har inte problem från privatlivet smugit sig in under jobbtid och försvårat fokuseringen på arbetsuppgiften?

Severance är en dramatisk samtidssatir med en ordentlig dos science fiction, men serien har gett ny luft under vingarna för den eviga debatten om hur man ska separera sitt jobb från sig själv – om man överhuvudtaget ska det.

Hur mycket ska vi egentligen ge av oss själva – vår tid, lojalitet och kreativitet - till något som inte alltid ger lika mycket tillbaka

I Severance etableras det rätt fort att uppdelningen av jaget till två oberoende enheter inte är toppen för måendet, speciellt för den arbetande delen. Men efter det dyker serien snarare in i frågor om vad som bygger upp ens identitet, vad är jaget och vad krävs för att kunna utveckla sig själv.

Den fråga man framförallt kan ställa sig, efter år av pandemi, visstidskontrakt och en lön som inte stiger – hur mycket ska vi egentligen ge av oss själva – vår tid, lojalitet och kreativitet – till något som inte alltid ger lika mycket tillbaka?

Vad vill du bli när du blir stor?

En relativt ny forskning visar, i motsats till hur många tänkt tidigare, att det att vi tar in lite jobb i fritiden faktiskt kan få oss att må bättre.

Professor Anu Sivunen och hennes forskningsgrupp på Jyväskylä universitet följde med tusentals människor som jobbar med informationsarbete (alltså folk som jobbar på kontor) och kunde konstatera att människor upplever en känsla av kontroll då de är tillgängliga i arbetsrelaterade ärenden också på fritiden.

– En större autonomi kan hjälpa arbetstagaren att minska på jobbets emotionella ansträngning, sa Sivunen i en intervju för Yle i fjol.

Många tänker nog att deras privata jag och arbetsjag tillsammans bildar någon slags balans som är den egna identiteten

Bor man i Finland är det sannolikast i Europa att jobbet spiller över till fritiden. Enligt en undersökning fick bara 30 procent av finländarna vara ifred från jobbrelaterade kontakter på fritiden. Detta antas alltså orsaka stress, men i viss mån kan effekten de facto vara motsatt.

Att kontrollera sitt (arbets)liv är också något vi lär oss fokusera på och bygga vår identitet kring från att vi är små.

Många tänker nog att deras privata jag och arbetsjag tillsammans bildar någon slags balans som är den egna identiteten.

Samtidigt betonas arbetsdelen som identitetsindikator överallt i samhället. Hur presenterar du dig till en ny människa, inkluderar du ditt yrke eller någon social faktor istället? Och har det någonsin varit ditt eget val att jobbet definierar dig så mycket?

Två män i vita, kortäramde skjortor och svarta byxor går på gatan och läser samtidigt från sina mobiler.
Bildtext Vi tingas ta ställning till frågan – varför jobbar du med just det här jobbet?
Bild: Damon Coulter / Alamy/All Over Press

Vi frågar redan riktigt små barn vad de vill bli när de är stora och älskar att tolka olika lekar och beteenden som benägenhet för ett visst yrke.

Vi kunde hellre fråga – vad för slags människa vill du bli som stor?

Vad för slags egenskaper tycker du är viktiga att framhäva och utveckla?

Om ett barn vill bli läkare som stor kanske svaret kunde likställas med omhändertagande, bryr sig om andra. En dröm om att jobba som sjökapten kunde omformuleras till att tycka om att träffa nya människor och vara nyfiken.

Att omformulera frågorna om framtiden kunde ta bort lite av pressen att faktiskt bli ett specifikt yrke.

Om drömyrket inte uppfylls, kan du då inte bli den person du önskar vara?

Hur mycket tar du själv med dig av ditt arbetsjag till ditt privata jag och vice versa? I Severance har karaktärerna inte det valet och trots att serien poängterar att det betyder att bägge sidorna då saknar något känns ändå tanken om att lämna jobbet på jobbet ganska skön.

Ändå skulle åtskillnaden av arbetsjaget och privatjaget kunna göra en större jämlikhet möjlig.

Vi måste jämt ta ställning till varför vi jobbar med det vi jobbar. Brinner du för ditt jobb eller är det bara det jobbet du fått? Och om man kan välja, ska man då välja ett arbete som ger en en känsla av mening eller ett som låter en skapa mening på fritiden?

Det är en fråga de flesta ställt sig och en som hjälper oss att motivera våra beslut. Ja, jag tog det där inte så givande jobbet som betalar bra. Men det betyder att jag kan göra det jag verkligen vill utanför jobbet! Eller okej, mitt arbete kanske innebär att jag måste leva sparsamt och knappt har råd med räkningarna, men jag kan lägga mig på kvällen med vetskapen att jag gjort något som spelar roll.

När jobbet är jag

Om jobbet du har är något du älskar och ger dig den där känslan på kvällen är du antagligen också redo att ta ganska mycket skit.

Modehuset Ivana Helsinki har snurrat i rubrikerna under våren. Företaget har länge använt praktikanter som ordinarie arbetskraft och betalat lön i bland annat klänningar.

De som jobbat under praktikanttitel var lätta att få med, de fick ju arbeta med sin stora passion och tänkte sig en språngbräda ut i modevärlden. Ivana Helsinkis grundare Paola Suhonen ska ha ringt upp på fritiden och krävt oskäligt mycket av sina praktikanter.

Paola Suhonen står och håller i ett plagg på Ivana Helsinki utställningen i kulturcentret Stoa.
Bildtext Paola Suhonen på Ivana Helsinki utställningen i kulturcentret Stoa.
Bild: Kristiina Lehto / Yle

Det är lätt att låta sig utsättas för dålig behandling om man ändå känner att man kommer närmare en utveckling av den egna identiteten. Om att jobba med mode är lika med jag hör det nog bara till att vägen ska vara lite skumpig.

Det Suhonen krävt och utsatt praktikanter för är ändå praxis för många i början på en karriär inom kreativa yrken. Finland har mer skyddsnät på plats, men i till exempel USA är normen att man jobbar upp sig från bottnen till toppen och man börjar med liten eller ingen lön.

Arbetsmarknaden i USA är inget vi ska jämföra eller ursäkta oss med här, men mentaliteten har i högsta grad exporterats även hit. Har du tillräckligt mycket drivkraft och älskar du ditt jobb tillräckligt kommer alla uppoffringar att vara värt det i slutändan.

Under de senaste årtiondena har det funnits ett starkt fokus på individualism. Att förverkliga sig själv och följa sina drömmar snarare än att jobba för att överleva.

För millennialer är utgångspunkten för jobb i dag oftast att det är en del av livet, inget man bara gör för att man måste.

Detta kan tyckas privilegierat och nästan bortskämt, men samtidigt är det så samhället utvecklats i takt med att jämställdheten och industrialiseringen ökat. Att finna sin drivkraft och förverkliga det i arbetsform är därför nästan en förväntning.

Den perfekta balansen en myt?

Att arbetet glider in i privatlivet har blivit verklighet för många när hemmakontoren inretts i vart och vartannat hem.

Förra året bestämde Europaparlamentet att det faktiskt är en anställds rättighet att inte vara tillgänglig på fritiden. I Frankrike har anställda en lagstadgad rätt att logga ut, det vill säga de kan inte förväntas läsa sina jobbmail på fritiden. Detta är det närmaste jag kommer på som går att jämföra med Severance i verkligheten.

Att det är viktigt att hålla jobb och fritid separat är nästan något vi alla bara utgår ifrån, eftersom det är viktigt att låta hjärnan vila (är du förresten orolig över det kan du göra ett test på Arbetshälsoinstitutets sidor).

Samtidigt skapar vi en omöjlig ekvation för människor som bygger mycket av sin identitet på vad de jobbar med.

I Severance följer vi mest med en av de frivilligt lobotomerade utanför arbetsplatsen, Mark S. (Adam Scott). Han har valt att separera sig för att på jobbet få en paus från sin verklighet. I den verkligheten har hans fru dött.

Närbild på en allvarsam Mark S. (Adam Scott) just innan hissdörrarna stängs.
Bildtext Blir smärtan lättare att bära ifall man kan separera sitt jag?
Bild: Apple TV+.

På jobbet får han alltså en paus från smärtan. Men hans fritid är ett vakuum och så småningom blir han mer och mer nyfiken på vad det är som händer efter att han gått till jobbet på morgonen.

Marks svåger skriver självhjälpsböcker och har format hela sin identitet kring den rollen men lider av imposter syndrome, bedragarsyndrom. Ingen väg verkar vara den rätta. Förutom rätten att få välja.

Vid ett tillfälle säger Mark S (utanför jobbet) att han resonerar så här: "Det här är livet du fått, du får inte leva det andra livet. Så gör något med livet du har". Han hänvisar inte till det andra livet på jobbet, utan det andra livet han kunnat ha med sin fru och barnen de hade kunnat få, en annan utveckling av hans identitet.

Det är ju inte så att vi får välja allt i våra liv, men den lilla kontrollen vi har över våra öden är viktig att hålla fast vid.

Tänk om någon bara kunde berätta för mig hur det här ska gå till

I arbetsvärlden i Severance fattar du egentligen inga beslut själv. Det finns en manual till allt, protokoll till allt.

Den tanken kan ibland tänkas skön för någon som arbetar mycket självständigt eller kreativt. Tänk om någon bara kunde berätta för mig hur det här ska gå till!

Tanken lockar ännu mer i det privata – om det bara fanns en manual för hur just mitt liv ska levas. Samtidigt som arbetsplatsen i Severance är en mystisk, diktatorisk fabrik där individen är reducerad till så gott som inget är arbetsplatsen också en trygghet och en ram.

De två världarna – fritiden och arbetet – bygger tillsammans upp vår identitet. För vissa är arbetsjaget en mindre del, för andra är den privata sidan inte lika stor.

Ett intressant experiment kunde ju vara att nästa gång man presenterar sig för en ny person inte lägga till den vanliga titeln. Istället för Hanna Nordenswan, journalist, ska jag testa på Hanna Nordenswan, hobby-boxare. Eller balkongodlare.

Vare sig man valt sitt jobb på basis av hur mycket det är betalt, vad det ger en själv, hur andra uppfattar en i arbetsrollen, för att det är allt man fått, eller om ett visst jobb bara passat ens livssituation, har alla ändå vissa grundbehov.

Vad Severance och ytterligare en text om det här ämnet kanske kan påminna oss om är självklarheterna, en i taget.

Vi måste jobba. Vi måste vila. Ibland gör arbetet oss lyckliga, ibland inte. Ibland mår vi bra på vår fritid, ibland inte. Var och en måste gå balansgången själv, det kallas att leva och ingen kan ge oss en allmängiltig manual att följa.