NHL-kolumnen: Aleksander Barkovs Florida verkar rida ut stormen trots självmordstaktik – superindividerna skulle behöva en Jalonen som coach
Florida har inte vunnit en playoffserie sedan 1996. Nu ser det ut att gå vägen – fast ”Pantrarna” gör det besvärligt för sig. Med VM-start i dag är det svårt att inte fundera på hur en Jalonen skulle få Florida att spela.
Floridas berg- och dalbana till och med inom matcher diskuteras även i NHL-podden den här veckan. Också Sebastian Ahos duell mot Patrice Bergeron står på Mattias och Anders agenda.
Yle Sportens NHL-podd
Ska toppspelarnas individuella spetskompetens leda spelsättet, eller ska spelsättet stödja de ledande spelarnas agerande? Individen före systemet, eller systemet före individen? Där någonting som skiljer NHL-hockeyn från den hockeyn som kallas ”Meidän peli”.
Alltså en ishockey där hela femmans samarbete i alla lägen styr och även de offensiva virtuosernas val bygger på gemensamma principer. Visserligen finns det också NHL-tränare, till exempel Carolinas Rod Brind’Amour, som tror stenhårt på att systemet skapar spelet.
Motsatsen är NHL-gäng som ofta ser ut att vara två, tre eller till och med fyra olika lag beroende på vilken kedja som är inne. Det blir lätt en besynnerlig berg- och dalbana som kan sluta hur som helst. Och om den slutar väl, beror det på toppspelarnas prestationer.
Florida spelar med självmordstaktik
Florida Panthers är för tillfället ett praktexempel – eller kanske närmast ett skräckexempel – på ett lag som kan bjuda på vad som helst, när som helst. Allt som oftast hamnar Florida flera mål i underläge, men lyckas med våghalsig maximal risk-hockey slingra sig till seger.
Grymma felbeslut, nonchalans i lägen som skulle kräva ödmjukhet och behovet att ständigt söka efter uppspel som fastnar på highlightsklipp präglar ofta Floridas spel. Speciell i början av matcherna – innan man hamnar i underläge.
Panthers-versionen av disciplin infinner sig först när det blir fullständig förlustpanik. Att det fortsätter på det viset även i slutspelet är en ordentlig överraskning. Eller egentligen borde det inte vara överraskande – ovanor är svåra att så där bara bli av med.
Oerfarna coachen Andrew Brunette ville inte, kunde inte, eller lyckades inte använda grundserien till att lära den enormt skickliga spelartruppen att också kunna spela på säkerhet.
Inte att undra på hur svårt det i långa stunder sett ut för Aleksander Barkov under de första fem matcherna mot Capitals. Florida-kaptenens hela spelaridentitet går ut på att ishockey ska spelas på ”rätt sätt”. Alltså genom att upprepa rätta val och processer om och om igen.
Barkov ser fortfarande ibland vilse ut mitt i spektakelhockeyn som Florida levererar. Att Panthers ändå kan knipa en plats till andra omgången – för första gången på 26 år – beror på att laget har så enormt mycket individuellt kunnande. Någon eller några stiger alltid fram.
Kan Washington vara precis vad Florida behöver?
Rutinerade och tuffa Washington har verkligen tvingat ut Florida ur bekvämlighetzonen. Dessutom har Capitals fortfarande alla möjligheter att gå vidare. Vinner mästarna från 2018 match nummer sex på hemmais kan det bli en nervig sjunde match i och för Florida.
Ifall Florida lyckas ta den behövliga fjärde segern, kan den kämpiga serien mot Washington visa sig vara just den mognadsprocess som inte grundserien blev. Som sagt: inte en enda slutspelsserie har Florida vunnit på över ett kvartssekel.
Två av Panthers tre segrar har kommit efter att laget verkligen lyckats stiga från avgrundens brant. Kvitteringsmålet i match fyra blev av med dryga två minuter kvar och utan målvakt. Och 0–3-underläget i match fem såg riktigt kritiskt ut.
Att Florida ändå gjorde vad som krävdes tyder på att laget har ryggrad och rejält med skinn på näsan.
Washington har nämligen gjort väldigt mycket rätt i matchserien. Erfarna coachen Peter Laviolette, som tagit tre olika organisationer till Stanley Cup-final, har kokat ihop ett taktiskt och fysiskt benhårt slutspelskoncept mot Florida.
Capitals har täppt till neutrala zonen med pondus och därmed i långa stunder lyckats stoppa en av Floridas största styrkor: de snabba uppspelen som ständigt leder till 2 mot 1, 3 mot 2 eller 1 mot 0-rusher.
Pucken har gång på gång ändrat riktning och hamnat tillbaka i Floridas försvarszon.
Utöver det har Washington varit kliniskt effektiva i powerplay – sex mål så här långt för Capitals i PP. Runda noll mål för Florida trots dryga dussinet chanser.
Washington är ändå helt enkelt ett lag som inte kan matcha Floridas mängd på talang och det ser ut att räcka till för Panthers. Med ordentligt darrande ribba. Och fortfarande kan den falla.
T som i tuffare team
Om Florida klarar pärsen mot Washington är det segraren ur matchparet Toronto – Tampa som bjuder på motståndet i divisionsfinalen. Och då krävs det andra tag i det defensiva spelet än vad man visat upp mot, trots allt, något gamla och trötta Washington.
För att inte tala om produktionen i powerplay. Förlorar man i knockoutstil powerplay-matchen mot ett Tampa eller Toronto blir det utan tvivel tack och gonatt för den här säsongens del.
Kvaliteten och intensiteten i Tampa – Toronto-serien är mer och mer värdig en Stanley Cup-final. Blir Florida regelbundet jägare mot vinnaren i den serien så lär det inte lyckas att slå ut T eller T med en rad osannolika spurter.
Faktum är att av lagen som tippats att kunna stå som Stanley Cup-vinnare när säsongens sista match är spelad, är det Presidents Trophy-vinnarna från Sunrise som har de största bristerna i lagspelet.
Och också när det gäller de ledande spelarnas individuella prestationer har Aleksander Barkov, Jonathan Huberdeau, Claude Giroux, Aaron Ekblad och Mackenzie Weegar mycket att förbättra på.
Som tur borde alla nämnda kunna höja sig ordentlig utan att ens komma nära överprestationer. Det behövs, för i de övriga mästarkandidaterna har stjärnorna levererat.
Barkovs skott hittar inte fram
Sett från Finland är det såklart Barkov som största uppmärksamheten riktas mot. Efter fem spelade matcher ligger Barkov på delad 40 plats poängligan med 1+5. I och för sig ett helt hyfsat poängsaldo, men ett mål är ett blygsamt resultat på alla lägen han haft.
Speciellt i powerplay har nummer 16 faktiskt inte alls varit bra.
Så finns det också mycket som är riktigt bra i Barkovs spel.
Han har vunnit 59,6 procent av sina tekningar, med vilket han är bäst av matchparets nyckeltekare. Och klart bättre än Claude Giroux, som ska vara Floridas vassaste vapen i tekningscirkeln. Också i mängden vunna tekningar är Barkov etta (6 totalt i slutspelet).
Plus/minus-statistiken vill många inte höra om nuförtiden. Men när en ledande spelare i fem matcher – av vilka laget förlorat två – noteras för +6 med 6 gjorda poäng, så är det i alla fall inte lagkaptenen som kan beskyllas för att spela med hög risk.
En positiv indikator är också skottmängden. Trots att bara en puck från Barkovs klubba hittat nätmaskorna, så leder han Florida i skott. 21 skott är hela åtta fler än vad femmålsskytten Carter Verhaeghe noterats för – och tionde mest av alla i slutspelet.
Det förefaller ganska osannolikt att Barkov, som i grundserien hittade rätt med 18,2 procent av sina skott, i längden inte skulle höja avsevärt på sin nuvarande skottprocent i slutspelet: 4,8.
Bara det blir en fortsättning för Florida blir nog också Barkovs produktion betydligt mer i stil med grundseriens imponerande mål- och poängmängder.
Samtidigt ska det sägas att det också är det som krävs i NHL av ett topplags förstacenter. Inga defensiva styrkebesked – oberoende av hur berömvärda de är – kompenserar för poäng.
Fast laget skulle vinna, men det är andra än de uttalade ledarna med mest lönemiljoner per säsong som smäller in de viktiga puckarna, så börjar förtroendet för stjärnorna urholkas. NHL är också i det här avseendet extremt individfokuserad.
Vilket för tankarna tillbaka till två herrar Jalonen som är i färd med att börja sitt VM-coachande av årsmodell 2022.
Skulle inte gå att stoppa med Jukka eller Kari bakom bänken
Aleksander Barkov skolades i Finland till att spela en hockey där lagets bästa alltid går före individuella börspoäng. Han har under hela sin tid i NHL verkat lite obekväm med den stora personfokuseringen, men så småningom formats till en mer nordamerikansk spelare.
Och det har faktiskt gjort honom gott. I grundserien 2021/2022 gjorde han 39 mål på 67 matcher, vilket betydde 1,76 mål per 60 minuter och det var 13 bästa målsnittet i NHL.
Sommarträningarna och umgänget med Patrik Laine har gjort gott både för skottet och för att skala bort ett lager ödmjukhet från Barkov juniors spelaridentitet.
Det skulle vara festligt att se dagens Barkov använda alla sina styrkor i ett lag där varje spelare i varje läge har lagets bästa inmatat i ryggmärgen. Och såklart att se ett helt Florida Panthers spela smart och ansvarsfull spelsystemshockey.
Två av de bästa spelorganisatörerna i hockeyvärlden ska under de följande veckorna försöka få sina landslag att vinna VM. Båda heter Jalonen och båda skulle göra såväl Barkov som Floridas supertalangfulla gäng till så gott som omöjliga att stoppa i NHL-slutspelet.
För Aleksander Barkovs skull hoppas jag ändå att han inte blir tillgänglig för Jukka Jalonen under helgen.
Tack för att du läste.
Källor: nhl.com, quanthockey.com, naturalstatrick.com