Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Jag är Zlatan – unga stjärnor imponerar i rollen som världens kaxigaste underdog

En fotbollsspelare fotad bakifrån står med armarna utsträckta framför en läktare där det står AJAX.
Bildtext Öppen för världen. Granit Rushiti spelar tonåringen Zlatan i Jens Sjögrens filmatisering av David Lagercrantz biografi.
Bild: Mark de Blok

Utgående från David Lagercrantz succébok har regissören Jens Sjögren skapat en film som skildrar den svenska fotbollsikonens väg från knatteligan till det vuxna genombrottet.

Det är inte särskilt många kändisar som uppnår en stjärnstatus av den kalibern att redan förnamnet öppnar dörrar över hela världen.

Jag tänker på stjärnor som Elvis, Cher och… tja, Zlatan.

Stjärnor som inte bara är exceptionellt begåvade inom sin bransch utan som också utstrålar en självsäkerhet bortom alla normala sfärer.

Zlatan Ibrahimovic tar emot publikens hyllningar på Old Trafford.
Bildtext Van vinnare. Zlatan Ibrahimović har haft anledning att göra många segergester under sin karriär.
Bild: imago/Colorsport/ All Over Press

En blandning av trots, charm och energi som lyfter dem snäppet över de andra begåvningarna på scenen eller i laget.

Det begåvade barnet

Regissören Jens Sjögren inleder med att den svenska fotbollstalangen Zlatan Ibrahimović (Granit Rushiti) blir hemskickad från träningspasset med holländska elitlaget Ajax.

För att han är okoncentrerad, ointresserad, oengagerad. Enligt tränaren “inte närvarande”.

Härifrån förflyttas vi tillbaka i tiden och till Malmös slitna sportplaner där en liten förortskille (Dominic Andersson Bajraktati) med stor talang springer efter bollen.

En glad pappa klappar om sin 11-åriga son utanför bilen.
Bildtext På väg till träningen. Cedomir Glisovic spelar Sefik Ibrahimović och i rollen som den unga Zlatan ser vi det imponerande stjänskottet Dominic Andersson Bajraktati.
Bild: © Carolina Romare

En envis 11-åring som hela tiden ställs inför olika utmaningar. Hos mamma får han inte bo, hos pappa får han ingen mat, i skolan får han för mycket kritik och på planen för lite speltid.

För att han kommer för sent, passar för sällan, käftas emot för ofta.

Här etableras filmens inneboende dynamik – den ständiga kampen för att tygla ett eldfängt temperament och anpassa den egna talangen till de allmänna reglerna.

Utan att tappa gnistan.

Välbekant grepp – ändå fräscht

Sportfilmer utgör en genre vars styrka lätt förvandlas till dess svaghet. För samtidigt som det är tacksamt att laborera med underdogperspektiv och adrenalinspäckade klimax så gäller det att våga trixa med ingredienserna – annars blir det hela tröttsamt förutsägbart.

Sjögren löser dilemmat genom att spela med olika tidsplan som vävs in i varandra och skapar utrymme för multipla perspektiv och avgöranden.

Å ena sidan följer vi förortsungen som sparkar ur ett ekonomiskt och socialt underläge och å andra sidan den unga stjärnan som söker sin plats på den globala fotbollskartan.

En glad och segerviss fotbollsspelare slår ut med armarna i en segergest.
Bildtext På väg. Granit Rushiti spelar Zlatan från det svenska genombrottet 1999 till övergången från Ajax till Juventus 2004.
Bild: Mark de Blok

Sjögrens allra största tillgång i det här upplägget är två filmmässiga nyförvärv som skickligt dribblar bort alla amatörvarningar.

Unga Dominic Andersson Bajraktati (född 2007) har en uppsyn och en närvaro som är rent ut sagt häpnadsväckande. Trotset och sårbarheten sitter i blicken medan varje replik dallrar av återhållen ilska.

Den några år äldre Granit Rushiti (född 2000) lyckas i sin tur kombinera starka fysiska utspel och ett imponerande fotarbete med leenden som gör det lätt att förstå charmen med Zlatans kaxighet.

Inget nytt – ändå intressant

För den som läst Lagercrantz bok Jag är Zlatan Ibrahimović (2011), sett Fredrik och Magnus Gerttens dokumentär Den unge Zlatan (2015) eller överhuvudtaget följt “Ibras” karriär så bjuder filmen inte på några större överraskningar.

Den är det idolporträtt den är tänkt att vara. Ännu en hyllning till en underdog som vågat och vunnit. Och som sådan är det en njutbar upplevelse.

En leende ung man iklädd träningsoverall sitter på en gräsplan.
Bildtext Begåvad, självsäker och charmig. Granit Rushiti lyckas väl med att ge uttryck för Zlatans många ansikten.
Bild: Carolina Romare

Men samtidigt som jag mer än gärna tar del av resan från Rosengård till världens ände så kan jag inte låta bli att fundera över den typ av seger filmen representerar – och cementerar.

Den som förutsätter att man är snabbast, hårdast, kaxigast och coolast. Den som styrs av pengar – och varar just så länge som kroppen och nerverna håller.

För precis som när det gäller så många andra sportfilmer – och i motsats till den omtalade Tigrar (2020) – slutar Jag är Zlatan med karriärens tidiga klimax. Vilket lämnar fältet öppet för illusionen om en evig framgångssaga.

Och även om Zlatan vid fyllda 40 fortfarande håller för trycket så bränner det till på ett nytt sätt då han i boken Adrenalina (2021) ofta återkommer till det oundvikliga åldrandet och vad det innebär.

Redan på den första sidan konstaterar han: Jag har anpassat mitt spel till min nya kropp.

Och längre fram visar det sig att drivkraften inte längre enbart utgörs av viljan att vinna, utan av rädslan för att lämna planen: Jag är rädd för att sluta eftersom jag inte vet vad som väntar mig.

Det skulle med andra ord finnas gott om stoff för en uppföljare. Eller två.

Zlatan Ibrahimovic tuulettaa maalia.
Bildtext Fotbollssagan fortsätter. Vid fyllda 40 år har Zlatan Ibrahimović hunnit vinna 12 guldbollar och är fortfarande ett hett namn. Bilden är från 2021.
Bild: imago images/Xinhua/ All Over Press