Idrottstjejen Mari Lindström tog över pappas gård i Kyrkslätt: "Det här är världens bästa livsstil och världens bästa arbete"
Mari Lindström tog över sin pappas gård i Kyrkslätt 2015. Idag har hon ensam hand om gården med över hundra djur. Trots långa arbetsdagar, ansvaret över djuren och höjda priser ångrar hon inte beslutet att flytta tillbaka till gården.
Ute på gården i Kyrkslätt springer valpen Milou omkring och försöker fånga uppmärksamheten genom att nafsa i byxbuntar. Milou är en liten vit bichon frisé och Mari Lindströms senaste tillskott på gården. Förutom Milou finns här hundra highlandkor och fem hästar.
Det här vill jag göra från morgon till kväll
Mari Lindström
På den här gården växte Mari Lindström upp. Hon var pappas flicka som idrottade, hjälpte till med traktorerna och jordbruket och ville ha lika slitna jeans som sin pappa. Men trots att hon älskade livet på gården som barn, var det inte självklart för henne att ta över den som vuxen.
– Jag hade en studieplats till agrolog. Men jag visste inte om det skulle finnas tillräckligt med jobb på gården. Vi hade bara spannmål och det är inte en så stor gård, berättar Lindström som bestämde sig för att gå militären och sedan vidare till militärhögskolan.
Samtidigt satsade Lindström på idrotten; hon har bland annat tävlat på landslagsnivå i marin femkamp och tävlat i skidning på nationell nivå.
Men efter fyra års arbete på gränsbevakningen bestämde sig Lindström för att vara tjänstledig i ett halvt år och jobba på gården istället.
– Under det halva året fick jag tid att fundera ifall jag ville göra det här på heltid och om det finns tillräckligt med arbete på gården. Och sen var beslutet ganska lätt. Det här vill jag göra från morgon till kväll, säger hon.
De första djuren kom efter generationsväxlingen
År 2015 tog Lindström också de första djuren till gården. I början handlade det om 20 kor. Trots att hon inte hade erfarenhet av djur på gården, var hon inte rädd för utmaningen.
– Jag är ganska spontan och är inte rädd att kasta mig in i någonting nytt. Jag har haft hästar och jag tycker att jag är ganska bra på att läsa djur, säger Lindström.
Till en början tog hon hand om korna tillsammans med granngården, men efter några år fick Lindström ensam ansvar över djuren.
– En stund var det ganska skrämmande, för jag blev ensam med både djur, pappersarbete och allt annat. Det var mycket nytt som jag inte hade gjort tidigare, berättar hon.
Jag måste se till att de har tillräckligt med mat för vintern och att de mår bra
Mari Lindström
Lindström understryker att hon inte är rädd för att arbeta, men menar att det kan kännas tungt att hålla i alla trådar och vara ensam ansvarig för över hundra djur.
– Jag måste se till att de har tillräckligt med mat för vintern och att de mår bra, fortsätter Lindström.
Att dela på vardagssysslorna med någon skulle underlätta livet på gården. Hon har ändå förståelse för att inte alla vill leva lantliv 24 timmar om dygnet.
– Man kan inte kräva att någon är hundraprocentigt med här på gården fysiskt. Men jag önskar att jag skulle ha någon hundraprocentigt med här psykiskt. Att ha det där stödet alltid när det är tunga stunder. Och det kommer alltid tunga stunder; man är trött eller det är kalvningar och man vakar mycket. Men vardagen måste ändå rulla på och alla dagliga arbeten göras.
Att djuret har mått bra hela livet och att kunna erbjuda en produkt vars ursprung jag vet. Det är jätteviktigt för mig
Mari Lindström
För tillfället kämpar Lindström, precis som andra bönder, med höga priser på bland annat gödsel och bränsle. Det beror dels på världsläget och kriget i Ukraina. Men Lindström oroar sig inte.
– Jag vet att det kommer att gå runt. Och jag har hopp. Man måste väl ha det som bonde. Hopp att det blir bättre tider och att det lönar sig att odla i Finland, säger hon.
Under åren på gården har Lindström lärt sig att hon kan be om hjälp. Hon har vänner och pappa som hjälper när det riktigt kniper. Och hon har accepterat att hon inte behöver att vara bra på allting.
– Jag är jättedålig på maskiner och motorer. Jag vet att det säger pang när det är trasigt, men jag har ingen aning om vad som är sönder. Då ringer jag till någon som vet bättre. Jag tycker att jag kan koncentrera mig på det jag är bra på, djurens välmående, och de som är bra på maskiner kan ta hand om dem i stället, säger hon.
Kammar korna och sjunger för kalvarna
För tillfället kalvar highlandkorna och i hagen finns små kalvar som diar. När Mari Lindström går till hagen lunkar några kor fram till henne. De vet att hon har kammen med sig och önskar sig några skrap på ryggen med den.
– Highlandkor är jätteskygga och om jag inte är med dem mycket så litar de inte på mig. Därför kammar jag korna. Och kalvarna måste man vara mycket med. Jag brukar sitta och tala i telefon eller sjunga i hagen, så att de lär känna igen min röst, berättar Lindström.
Det är djuren och faktumet att Lindström kan producera närmat som driver henne. Kalvarna föds på gården. Lindström kammar dem i tre år och känner dem alla vid namn. När de slaktas, kör hon dem själv till slakteriet. Hon har koll på kedjan från födseln till att hon säljer köttet i sin egen gårdsbutik.
– Att djuret har mått bra hela livet och att kunna erbjuda en produkt vars ursprung jag vet. Det är jätteviktigt för mig, säger Lindström.
Har inte slutat tävla
Trots att livet på gården upptar mycket tid har Lindström inte gett upp idrotten. Hon ska bland annat åka till Ruka och springa 34 kilometer ännu i vår. I vintras deltog hon också i skidtävlingar i Kanada - och vann alla lopp hon deltog i.
– Idrotten är en jätteviktig del av mitt liv. Jag får endorfiner av den och kan nolla tankarna helt och hållet. Och fastän jag inte hinner träna på samma sätt som tidigare, så är det någonting som jag mår bra av och som inte är arbetsrelaterat.
Enligt Lindström är livet med djuren ändå värt allt arbete och slit.
– Jag har inte ångrat en dag att jag tog över gården, fastän arbetsmängden har fördubblats många gånger. Jag tror inte man kan tänka på gårdslivet som ett arbete, utan mera som ett liv man vill leva.
Har du en historia värd att berätta? Eller känner du någon som har det? Hör av dig på livet@yle.fi