Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Skogen får ge vika när Äggmossen i Pyttis återställs till öppen myr – plats får i stället skogshöns, fjärilar och hjortron

Kalhygge där man fällt björkar och tallar.
Bildtext Om något år kan det här kalhygget vara täckt med vatten och tuvull.
Bild: Leo Gammals / Yle

Myrrestaureringen på Äggmossen i Valkmusa nationalpark har påbörjats och en grupp från Forststyrelsens enhet Kustens Naturtjänster fick bekanta sig med processen som pågår en lång tid framöver.

Forsstyrelsens planerare Helena Lundén leder en grupp kolleger från Kustens och huvudstadsregionens Naturtjänster längs en bred skogsväg.

Vi befinner oss vid Äggmossen som är landets största och bäst utvecklade högmosse i Kustfinland.

Äggmossen hör till myrmarkerna i Valkmusa nationalpark i Kymmenedalen som inrättades 1996 med en areal på 19 kvadratkilometer.

Det är Forststyrelsen och Kustens Naturtjänster som förvaltar nationalparken och ansvarar för områdesförvaltning, vård av naturskyddsområden och kulturhistoriska objekt samt ärenden som angår rekreationsbruk och naturturism.

Restaureringen genomförs till stor del med pengar från EU:s LIFE-naturskyddsprojekt. Projektet startade 2017 och fortsätter till 2023.

Skylt som informerar om restaurering i en nationalpark.
Bildtext Myrmarker återställs i Äggmossen.
Bild: Leo Gammals / Yle

Skog omvandlas till våtmarker

Syftet med dagens exkursion är att studera den pågående restaureringen av Äggmossens myrar.

När gruppen har vandrat en bit noterar planerare Hanna Finne att området inte riktigt ser ut som en myr.

– När vi gick där det inte hade avverkats såg man att det är stora och raka träd som inte är typiska för myrar. Jag har förstått att det här förr var en öppen myr och nu är det inte hemskt mycket kvar av det och genom restaureringen får man tillbaka åtminstone något liknande, säger Finne.

En skogsväg som bildats när man fällt träd på vintern.
Bildtext Skogen med sina raka träd är inte typisk för en myr. De ska fällas i ett senare skede.
Bild: Leo Gammals / Yle

Området som nu restaureras dränerades mellan 1960- och 1980-talen och omvandlades till ekonomiskog. Äggmossen införlivades i ett senare skede med nationalparken.

Dikningarna har påverkat vattenhushållningen på myrarna avsevärt och försämrat både myrnaturtypernas status och myrarternas levnadsförhållanden.

Stora Ensos avverkningsmaskin fäller träd på en myr.
Bildtext Avverkningar har gjorts under vintern och fortsätter i höst.
Bild: Petri Loikkanen, Metsähallitus

Under vintern har man fällt skog på ett 54 hektar stort område. Trädfällningen fortsätter i höst och sedan följer fördämning av diken för att höja vattennivåerna.

– Man startar nu myrens återhämtning mot naturtillstånd främst med att dämma upp dikena. Målet är att fylla dem helt med torv och om det inte är möjligt så bygger man dammar, säger Finne.

För att kunna återställa myren till ursprungligt skick behöver man också fälla träd på de platser där det vuxit mycket träd efter dikningen.

Vattenfyllt dike på en myrmark.
Bildtext Diken ska täppas till så att vattennivån höjs över markytan.
Bild: Leo Gammals / Yle

– Så att man får tillbaka öppenheten på de öppna myrarna. Träden avdunstar mycket vatten så om man lämnar många träd så kan de upprätthålla den torkande effekten fast man dämmar upp dikena, säger Finne.

Målet är ett tillstånd där syretillgången i marken är så låg att döda växter och annat organiskt material som vitmossor och starr inte förmultnar utan omvandlas till torv.

Tekniskt sett vill man återställa vattenhushållningen till hur det var före dikningen och få de arter som hör till myrarna att återhämta sig.

– Det kan gå ganska fort med vissa arter. Tuvull och vissa starrarter kommer snabbt, medan lavar och skogmossor försvinner så småningom, säger planerare Jouni Elonen.

Processen att omvandla den tidigare skogen till en våtmark går långsamt, men redan efter ett par år kan man se att vattennivån har stigit och att tuvullen etablerat sig.

Två personer i friluftskläder poserar utomhus vid en stor sten.
Bildtext Planerarna Jouni Elonen och Hanna Finne uppskattar restaureringen och nationalparken.
Bild: Leo Gammals / Yle

Förutom tuvull och andra växter i starrsläktet trivs skvattram eller getpors, som hör till ljungväxterna på myrar, men också orkidéer som myggblomster och nattviol, daggört och klibbal.

Ekonomiskogen som nu får ge vika har möjligen varit ett eldorado för bär- och svampplockare. Med en återställning kan också utbudet förändras.

– Man kan eventuellt få mera hjortron och tranbär, men mängden lingon och blåbär kan minska på sina ställen, säger Elonen.

Finne betonar att det också beror på i vilket tillstånd myren var före restaureringen.

– Vissa myrar kan vara någonting mellan skog och myr och då kanske där inte finns bär och svampar som är för typiska myrar, säger Finne.

En grupp människor diskuterar tillsammans ute i naturen.
Bildtext Planerare Helena Lundén förklarar för kollegerna hur restaureringen genomförs.
Bild: Leo Gammals / Yle

Fågelsången är nästan öronbedövande och på avstånd hörs tranor. När det här skogsområdet har återställts och delar är täckta med vatten trivs förhoppnings våtmarks- och kärrfåglar här också.

– Återställda myrar är bra häckningsområden för skogshöns, med en biotop där de hittar gott om larver och insekter, säger Elonen.

Nationalparken är känd för att locka till sig många fågelarter. Till häckande fågelarter hör bland annat rödbena, brunand och småspov. Flera par fiskgjusar häckar i och utanför parken, men också tranor och gäss använder området som rastplatser.

En man klättar på en hög fällda och staplade björkar.
Bildtext Insekter och larver gömmer sig i de fällda trädstammarna.
Bild: Leo Gammals / Yle

I Valkmusa nationalpark förekommer också flera sällsynta och utrotningshotade myrmarksfjärilsarter. De flesta lever vid olika slags tallmyrar och är skymnings- eller nattaktiva.

Den rödpudrade lövmätaren, som är symbolen för parken, är en utrotningshotad fjäril som bara förekommer på mossarna vid Södra Finlands kustområden.

keltaruskean värinen rämekulmumittari-perhonen
Bildtext Rödpudrad lövmätare är en symbol för nationalparken.
Bild: Olli Pihlajamaa

Myrar i naturtillstånd kan binda och lagra betydande mängder kol och på lång sikt blir de flesta myrar effektiva kolsänkor.

När man restaurerar minskar också avrinningen av övergödande näringsämnen från myrar till vattendrag och de bidrar också till att jämna ut översvämningar.

Hanna Finne och Jouni Elonen ser myrar som viktiga vare sig de befinner i områden med skogsbruk och stora odlingsarealer eller nära urbana tillväxtsorter.

– Nog är de viktiga i hela landet och när man pratar om myrar i naturtillstånd så finns det över lag ganska lite kvar av sådana som inte har en förändrad vattenhushållning, säger Elonen.

Kvinna poserar med en myrmark i bakgrunden.
Bildtext Kalhygget bakom Hanna Finne kommer till stor del att täckas med vatten.
Bild: Leo Gammals / Yle

I vissa kommuner i västra Finland finns det områden där dikningsgraden av myrar är 95 procent.

– De odikade områdena har dikningar så pass nära att fast själva myren inte är dikad så påverkas de ofta av dikningar utanför myren, säger Finne.

– Mångfalden har minskat när myrarna dikats, för de dränerade områdena har en ganska monoton skogstruktur, säger Elonen.

Den som vill se hur olika åtgärder har förändrat skog och mark under en längre tidsperiod kan besöka geodataportalen Paikkatietoikkuna.

Det är en karttjänst med historiska flygbilder från hela Finland, och som visar hur till exempel de östnyländska landskapen förändrats sedan 1930-talet.

Två personer promennerar längs med en skogsväg på en myr.
Bildtext Forstyrelsens planerare bekantar sig med den öppna myren.
Bild: Leo Gammals / Yle

Fakta om myrar och kärr