NHL-kolumnen: Slutspel är sin egen art av odjur – fem nyckelområden avgör vilket lag som är bäst på att tämja playoffbesten
”Playoffs are a different beast” heter det i NHL:s hem. Vad det i praktiken betyder är att matcherna mer och mer avgörs med djungelns lag – glöm allt onödigt, fokusera på det viktigaste. Då blir fem nyckelområden kritiska.
Den här veckan hugger NHL-podden tänderna i andra slutspelsomgången. Varje matchpar får sin beskärda del av Mattias och Anders synpunkter.
Lundell spelar nyckelroll mot Tampa Bay och pressen är enorm på Rantanen – här är snackisarna inför en glödhet andra omgång
En miljon detaljer, minst. När lagen möts om och om igen kan betydelsen av minimala händelser växa sig enorm.
Ändå är playoff en best som ett lag klarar av bäst med att koncentrera sig på att få några nyckelområden att leverera. Fem stycken för att vara exakt.
1. Spelare som är bäst på att vara bäst
Såklart är det möjligt att vinna matcher och till och med matchserier genom att kollektivet är lagets stjärna och oförutsedda spelare tar avgörande roller. Sådär som när Joel Kiviranta med sitt hattrick avgjorde match sju mot Colorado i playoffbubblan 2020.
Ändå är klyschan framom alla andra en sanning för laget som ämnar gå hela vägen till att vinna sexton matcher i Stanley Cup-slutspelet:
”Våra bästa spelare måste vara våra bästa spelare.”
Det må sedan vara den tandprotestuggande seniorcoachen Darryl Sutter i Calgary, eller den mycket stilmedvetna Tampa-tränaren John Cooper som blir tillfrågad om vad som behövs för att vinna Stanley.
Båda två – och alla övriga NHL-coacher – slänger ur sig nästan direkt sanningen om toppspelarnas betydelse.
Den har blivit tydlig också den här våren. Johnny Gaudreau gjorde serievinnande målet mot Stars. Sebastian Aho kvitterade den grymt viktiga hemmapremiären mot Rangers. Brayden Point tog Tampa till match sju mot Toronto i förlängningen.
Och Connor McDavid sänkte Los Angeles med en överdådig insats i omgång ett.
De kan inledningsvis ha svårt att göra sig gällande. Eller vara bleka och passiva i hela matcher. I något skede av slutspelet har den kommande Stanley Cup-vinnaren ändå stjärnspelare som är bättre på att avgöra än motståndarens motsvarande.
Varenda jäkla gång.
2. Specialsituationerna
Inför match två i andra omgången mellan Florida och Tampa hade Panthers i slutspelets åtta matcher fått spela powerplay 21 gånger utan att lyckas i målskyttet. Det är redan nu helt klart att ifall inte Florida lyckas få PP-produktionen igång så åker grundserievinnaren ut mot Tampa.
Regerande mästarna sköt tre mål i powerplay mot Panthers och har sammanlagt redan nätat tio gånger med mera gubbar på isen. St. Louis gick vidare mot Minnesota mycket tack vare åtta PP-mål mot fyra för Wild. Boston hängde länge med mot Carolina tack vare powerplay.
Det finns inget som i längden kan kompensera för att bli ordentligt tvåa PP-kampen.
Boxplay kan till en viss del lappa till för ett haltande PP-målskytte. Eller brist på målskytte i alla lägen. Calgary hade väldigt svårt att få puckar i mål mot Dallas trots rätt så enormt spelövertag. Boxplayprocenten 92,9 var till stor hjälp när Flames slog ut Stars.
Och för Tampa var boxplayprocenten 87,1 kritisk mot Leafs powerplay med Matthews, Tavares och Marner. Toronto förlorade boxplaykampen med 8,3 procent, eller tre insläppta mål. Det var en avgörande faktor.
Av första omgångens fem sämsta lag i boxplay är endast Florida med i leken längre. Förutom att vara sämst i powerplay var Panthers näst sämst på att döda utvisningar. Bådar inte gott.
Såväl ett mördande powerplay som en betongmur till boxplay kryper in i huvudet – ger självförtroende, eller äter det. Senast i finalserien avgör tydliga skillnader i specialsituationer mer eller mindre bombsäkert vart Lord Stanleys buckla hamnar.
3. Den egna hockeyn
Slutspelshockeyn är kantad av klyschor. En av de populäraste är att spelet blir annorlunda i playoff. Ännu en klyscha som stämmer och blir tydligare desto djupare i slutspelet man går.
I finalserien handlar oftast väldigt mycket om att minimera misstag och samtidigt brukar domarna ha avsevärt mycket högre tröskel för att ge utvisningar än under vardagskvällar i november.
Ändå brukar båda finallagen vara sådana som i playoff egentligen bara skalar av allt onödigt från sitt grundseriespel. Ju större justeringar som slutspelshockeyn kräver, till exempel i hur man skapar skottchanser, desto mer vilse är till och med lag med idel toppindivider.
Oftast är det också så att just lagen som i alla lägen kan spela sin egen hockey får fram de där otippade hjältarna och det bästa stödet från tredje- och fjärdekedjorna.
När till exempel Carolinas coach Rod Brind’Amour förklarar den hyllade tredje kedjans playoffprestationer med att den har spelat på samma sätt sedan oktober, är det inte tomt prat. Nino Niederreiter, Jordan Staal och Jesper Fast är helt enkelt bekväma med sin hockey.
De lägre kedjorna i lag med stark spelidentitet håller sig hela säsongen till en hockey där man på ett ganska avskalat sätt upprepar sådant som fungerar varje kväll.
Ingen behöver uppfinna spelet som femma på nytt när det blir dags för slutspel.
4. Coachning i stunden
Efter den första matchen mellan Florida och Washington berättade Panthers coach Andrew Brunette att han inte klarade av att justera spelet under matchen. Oerfarna Brunette hade också senare i serien stora problem att hjälpa sitt lag.
Det blev uppenbart för alla som följde med serien att Washingtons Peter Laviolette som tagit Carolina, Philadelphia och Nashville till Stanley Cup-final, var ett stort steg före Brunette i att fatta beslut som gav Capitals chanser att gå vidare.
Spelarna räddade Brunette, men hur det ska gå mot Tampa är en annan historia. För vänner av Panthers är det minst sagt skräckinjagande att se dubbla mästarcoachen Jon Cooper stå och rådslå med sina assisterande tränare under matchen.
Det är inte bara en eller två gånger under de senaste säsongerna som Tampa under en match lyckats skifta balansen och vända hotande förluster till nästan retsamt rutinmässiga segrar.
Visst ska de fantastiska toppspelarna hyllas, men man ska inte heller glömma den före detta försvarsadvokaten Coopers fingertoppkänsla och speltaktiska verktygslåda.
För ett år sedan vann han först med tennissetsiffrorna 6–0 matchen i matchen mot gamla skolans ”Let’s go boys”-coachen Joel Quenneville. I andra rundan fick Rod Brind’Amour uppleva hur Coopers lag gräver fallgropar i rinken mitt under matchen.
Först i konferensfinalen mot Islanders mötte Tampa-tränaren i Barry Trotz en tränare som till och med var ett steg före i att leda här och nu. Då vann Tampa precis som Florida över Washington i år på grund av bättre spelare.
Många tränare reagerar främst genom att mixtra med kedjorna. Det kan fungera, som när Brind’Amour återförenade Aho och Teräväinen inför period tre natten mot torsdagen.
Men när laget plötsligt under en match börjar trolla fram nya uppspel och andra lösningar som får motståndarcoachen att se ut som en yrvaken höna vet man att det är klasskillnad på tränarna.
Den som såg USA-coachen David Quinn mot Jukka Jalonens Lejon i måndags vet vad jag menar.
5. Målvakten
Alla nämnda områden hänger ihop och stöder varandra. När allt är sagt och gjort kan det ändå vara den enda individuella idrottaren i laget som avgör.
Ingen tränare förstår sig på målvakter och hoppas bara på att han stoppar puckar. Alla spelare vet att det bästa man kan göra är att lämna ifred galningen som frivilligt ställer sig som måltavla för skott på upp till 160 km/h och de mest svinaktiga tjuvnyp från rinkarnas råttor.
Det måste vara otroligt frustrerande att veta att inte ens den bäst genomförda matchen ger en seger om den egna målvakten har en dålig dag. I NHL -slutspelet lyckas alla lag skapa tillräckligt farliga chanser i varje match för att utnyttja en darrig keeper.
Det måste kännas fantastiskt att ha en Vasilevskij mellan stolparna i ett ödesläge. När alla – inklusive motståndarna – vet att killen med blixten på tröjbröstet aldrig förlorar en avgörande utslagningsmatch, så leder hans lag med minst 1–0 redan före första nedsläpp.
Dominik Hasek visade att en målvakt nästan på egen hand kan vinna OS-guld och föra Buffalo till Stanley Cup-final. Juuse Saros skada precis innan playoff gjorde Nashville till ett lag utan tro. Ett likhetstecken kan sättas in mellan Carey Price och Montreals succé 2021.
Målvakten kan vara riddaren som dräper draken. Eller bara en tom rustning.
Tack för att du läste.