Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Författaren Lolan Björkman har avlidit

En svartvit bild av Lolan Björkman.
Bildtext Författaren Lolan Björkman har avlidit i en ålder av 68 år.
Bild: Maud Stolpe / Yle

När Robert Åsbacka tilldelades Tollanderska priset den 5 februari 2022 höll han ett tacktal där han hyllade författare som Anita Wikman, Wava Stürmer och Lolan Björkman som vägledde honom och hjälpte honom att ta sina första stapplande steg som författare.

I dag har vi nåtts av budet att Lolan Björkman avlidit i en ålder av 68 år.

Sin egen författarbana inledde Lolan Björkman som lyriker med diktsamlingen Sekunder av klarhet som utkom på Författarnas andelslag år 1976.

Under årens lopp gav Lolan Björkman ut sammanlagt 17 böcker, de flesta av dem på det alternativa bokförlaget Författarnas andelslag där hon var aktiv, bland annat som mångårig styrelsemedlem.

Den sista boken utkom i november 2021 med titeln Mörkrets famn är Ljus – en samling dikter som Lolan Björkman skrev under åren 2020 och 2021 som ett slags coronadagbok.

Lolan Björkman led av ett flertal kroniska sjukdomar som tvingade henne att söka sjukhusvård ett dussintal gånger under pandemitiden.

I en intervju i Vasabladet (1.12.2021) berättar Lolan Björkman att skrivandet var ett sätt för henne att skingra tankarna:

– Det är svårt att vara människa, men med de här dikterna försöker jag peka på att det finns ett ljus i allt.

Religiöst och politiskt obunden

Lolan Björkman föddes i Kronoby år 1953 och hon började i gymnasiet vid Karleby svenska samlyceum, men hoppade av efter ett års studier.

Lolan Björkman gick i stället en tvåårig utbildning på den samhällspedagogiska linjen på Svenska Österbottens folkakademi i Yttermark. Efter ett stipendieår i Norge kom Lolan Björkman att bland annat arbeta som kyrklig ungdomsledare såväl i Ekenäs som i Pedersöre och en tid arbetade hon också inom Frälsningsarmén.

I Finlandssvenska kvinnor skriver (1984) konstaterar Lolan Björkman att hon dock snart märkte att hon inte hörde hemma "i färdigt stöpta former, i en tro alltför mycket präglad av fanatism och trångsynthet. [...] Numera är jag lyckligt religiöst och politiskt obunden. Utan etikett men om en sådan skulle behövas någon gång så är jag en trogen anhängare av 'samvetets röst', en kristendom med ett mycket mänskligt ansikte. Tron är för mig ett mysterium, en nåd, en livskraft som bär genom nästan vad som helst."

För varje sten som ställs framför mig samlar jag krafter till ett överskridande. Jag saknar landmärken men styr efter stjärnorna. Så enkelt är det att vara människa

― ur De mörka floderna, 1992

Dikten som drivkraft i sökandet efter fäste

Sin första dikt – en dikt om hästen Bläcken – skrev Lolan Björkman som tio år gammal hemma hos sin mormor och morfar. Dikten skickade hon in till tidskriften Kuriren, och så föddes en dröm om att bli författare.

I Finlandssvenska kvinnor skriver konstaterar Lolan Björkman att hon alltid haft ett stort behov av att få gestalta sina känsloupplevelser och tankar, och att skrivandet varit ett sätt för henne att leva och överleva:

"En ventilationskanal för starka inre upplevelser av glädje, sorg, besvikelser, längtan och förhoppningar. Dikten är drivkraften i sökandet efter fäste, en trygghet, en mening i ett liv av oro och rastlöshet."

I sina texter gav Lolan Björkman ofta röst åt de som befann sig utanför samhällets gränser och normer, de sjuka och ensamma, de som saknar röst.

Under 2010-talet bodde Lolan Björkman i Pargas där hon bland annat skrev en Själömässa för att uppmärksamma alla de nådehjon, spätelske- och mentalpatienter, som under årens lopp förvisades till Själö.

Själömässan blev ett slags fortsättning på och pendang till mässan Mörkrets ljus. Själamässa för den lidande och kämpande människan skrev Lolan Björkman till minne av de intagna på Hospitalet i Cronoby under åren 1631–1848.

Musiken till de båda mässorna skrevs av Eva-Lott Wikman.

Jag har träffat en underlig fågel.
Den sjunger inte med sin spända strupe
den sjunger med sina klara vädjande ögon och dess tysta sång har gett mig liv och stillat min starka hunger.
Jag har träffat en underlig fågel
som visat mig vägen hem
när jag vandrat genom dessa landskap av förtvivlan

― ur Lyxrestaurangen, 1986