Film: Top Gun: Maverick – högtflygande Tom Cruise-show med extra allt
För 36 år sedan fungerade Top Gun som en värvningsvideo för flottan. Den nya filmen är lika testosterondrypande och adrenalinstinn, men saknar tydlig hotbild. Hitpotential saknar den däremot inte.
Ni kommer väl ihåg den klassiska inledningen från 1986? Febril aktivitet på ett hangarfartyg där stridsflygplan startar och landar i en strid ström.
Män i färggranna västar och hörselskydd som i slowmotion gestikulerar fram kryptiska koder i skuggan av rök och dimma medan musiken dånar fram.
En highway to the danger zone – det var dit de alla var på väg.
Trettiosex år senare är inledningen nästan identisk. Bilderna, musiken och till och med fonterna på textplanschen som informerar oss om att den amerikanska flottan 1969 grundade en elitskola som piloterna själva valt att kalla “Top Gun”.
Det enda som ändrat är tempot, ljudnivån och åldern på stridspiloten Pete “Maverick” Mitchell. Frågan är om han fortfarande är “the best of the best”?
En nostalgitripp utan like
Det är ett smart drag att kasta ut nostalgikroken redan i de inledande bilderna eftersom det ger en fingervisning om vilka behov man är ute efter att tillfredsställa.
Och det handlar inte bara om en visuell nostalgitripp längs vilken pilotglasögon, bomberjackor och motorcyklar radas upp – nej, återkopplingen syns även på intrigplanet.
Här finns samma typ av motsättningar och vändpunkter som senast. Snarlika upplägg när det gäller utmaningar och personkonstellationer.
Sistnämnda komplett med far och son-problematik, konkurrens machotuppar emellan och kärlek med komplikationer.
Män och deras leksaker
I likhet med sin föregångare är den nya filmen ohämmat “grabbig” – och förstärker vid sidan av Robert Eggers The Northman bilden av att det verkar finnas ett latent behov av filmer där män tillåts vara traditionellt ultramanliga.
Tillåts bejaka sina kroppar, smeka sina egon och leva ut sina aggressioner. Och när det gäller Top Gun dessutom leka med dyra prylar som är snabba, stora och potentiellt farliga. Lite sådär som bilarna i The Fast & The Furious.
Och var kan man hämningslöst förverkliga denna machodröm bättre än i det militära? En värld uppbyggd kring hierarkier, fysisk styrka och vapen. Även om det måste sägas att avsaknaden av extremt flaggviftande i kombination med en klar fiendebild gör att värvningsvibbarna avtagit betydligt i jämförelse med 1986.
När det gäller aspekter som jämställdhet och diversitet har manusförfattarna – som är sju (!) till antalet – nöjt sig med att klämma in en enda kvinnlig stridspilot – som inte ges särskilt mycket att jobba med.
Detsamma gäller de piloter som representerar olika etniska bakgrunder – de håller sig snällt i bakgrunden när trion Maverick, Rooster (Miles Tellar) och Hangman (Glen Powell) intar förarsätet.
Rooster är för övrigt son till Goose (Anthony Edwards) medan Hangman är en uppenbar arvtagare till Iceman (Val Kilmer) – här går allt i arv både när det gäller gener och arketyper.
Än Tom Cruise då?
År 1986 innebar Top Gun att Tom Cruise slutgiltigt katapultades ut i de högre Hollywoodsfärerna. En “all American guy” med charm, energi och självsäker uppstudsighet.
Och frågan är om det överhuvudtaget varit möjligt att ens fundera i termer av en uppföljare om inte Tom Cruise blivit den stjärna han fortfarande är.
Intrigen med en urananläggning som måste förgöras är nämligen inte så häv att den skulle förmå bära upp helheten utan det lim nostalgikickarna bidrar med.
Som skådespelare behöver Cruise denna gång inte ta ut svängarna utan spelar ofta med en sammanbiten blick som förväntas antyda att Maverick kämpar med inre stormar.
Den koncenterade blicken blir till slut något av ett irriterande manér, även om man på dialogplanet väver in ett skämt om att Maverick bara har en enda “look”.
Och så gäller det förstås att minnas att Maverick är långt mer än en vanlig rollkaraktär – han är personifieringen av Cruises roll som Hollywoods sista riktiga superstjärna.
Den replik som introducerar den åldrade Maverick är lätt att läsa som en kommentar till att Cruise haft svårt att kvala in i de filmmässiga finrummen, att han likt Zlatan vägrar slå ner på tempot och att han envisas med att göra sina egna stunts.
Repliken? Den lyder: “Du verkar inte klara av att bli befordrad, du vägrar gå i pension – och trots ihärdiga försök vägrar du dö”.
Han kunde gott ha svarat att det beror på att han fortfarande känner “the need for speed”. Och drivs av en önskan att “make us proud”.
Lyssna på Kulturpodden om flyg i fiktionen - bl.a. filmen Maverick:
