"Allt mellan oro och depression" – köttproducenterna står inför sina svåraste år

Köttproduktionen i Finland är beroende på vem du frågar kritiserad, älskad eller nödvändig. En sak är åtminstone säker: köttproducenterna genomgår just nu en kris, och resultatet kan bli en sällan skådad minskning av antalet producenter.

Det är eftermiddagsvila i kohagen på Bisa gård i östligaste Vanda en solig majdag. Hereford-damerna och deras kalvar ska inom en snar framtid få springa ut på bete för sommaren.

Det har nu gått några år sedan Eva-Linn och Rasmus Sahl tog över gården efter Eva-Linns föräldrar. Förr var gården en mjölkgård, men är numera en ekologisk gård med fokus på kött. Ekologisk har gården varit sedan Eva-Linn Sahl föddes.

– Det är helt annat sätt att se på jordbruk. Man får också en liten mindre skörd men priset är ofta lite bättre.

– Vi har ganska många olika jordbruksskiften, som är små och ojämna med mycket backar och så, så att driva ett hemskt effektivt jordbruk med stora maskiner skulle inte vara så lönsamt, säger Eva-Linn.

Bytet från mjölk till kött handlar i sin tur om att det blir tungt att på två personer sköta en mjölkgård med den utrustning som fanns på gården.

Förutom de cirka fyrtio dikorna har paret Sahl nu också ett liknande antal får, men också 160 hektar odlingsmark, stallverksamhet, och några höns som prydnad.

Nötköttet säljer Eva-Linn och Rasmus både som direktförsäljning på gården och till industrin. Också fårköttet går åt och ullen likaså, tack vare den stickningshysteri som uppstod under coronapandemin.

Färre djur, effektivare metoder

Eva-Linn och Rasmus bidrar till en modern, finländsk institution: köttätandet. Finländarna äter massvis med kött, och i dag mycket mer än förr. Det kan vi illustrera med en serie jämförelser.

1950 åt finländarna drygt 29 kilogram kött per person per år. Redan 1975 hade den mer än fördubblats till över 60 kilo, och konsumtionen ökade sedan stadigt tills den nådde sin kulmen för några år sedan. 2018 låg den på 81,3 kilo kött per person per år.

Nu har konsumtionen sjunkit lite, till under 80 kilo, men fortfarande är vi bland de största köttkonsumenterna i världen. Medeltalet ligger på kring 40 kilo per person per år globalt, men västvärlden står för i praktiken nästan allt. Till exempel i Indien äter man under fyra kilo kött per person per år, i Nigeria under sex.

Artikeln fortsätter efter graferna.

Samtidigt har vi blivit bättre på att utnyttja djuren. I dag producerar vi mer kött än för sextio år sedan, men med betydligt färre djur.

Speciellt tydligt är det här med nötkött – antalet kor har minskat med hälften, samtidigt som produktionen i dag genererar miljontals fler kilogram nötkött.

Allt sämre lönsamhet

Men trots att vi älskar vårt kött är det inte en guldålder för våra köttproducenter.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har lett till massiva kostnadsökningar inom flera sektorer men framför allt inom matproduktionen. Priserna på gödsel och bränsle har skjutit i höjden på kort tid, och gjort en redan tidigare svår kris svårare.

Dubbla kriser plågar jordbrukarna – lönsamheten har rasat sedan millennieskiftet

Invasionen av Ukraina en stor spik i kistan.

I och med att priserna på spannmål också ökat rejält är det nu de gårdar och företag som i huvudsak sysslar med djurhållning som drabbats hårdast.

Känslostämningarna inom branschen är inte muntra, bekräftar Rasmus Sahl på Bisa gård.

– Dem som jag har pratat med så, ja, det går nu allt mellan orolig och smått deprimerade. Visst finns det ju vissa som är gladare men nog är det mest på den oroliga sidan, säger Rasmus.

Att kostnaderna gått upp märks också på Bisa gård.

– Bränslekostnaderna, plast till gräsbalar, strömmen i viss mån och så då förstås räntorna kanske går upp snart, säger Rasmus på frågan om vilka kostnader som oroar.

– För de konventionella odlarna så är det förstås konstgödseln som har varit på tapeten, där priset har gått upp mycket.

Samtidigt har inte producentpriserna hängt med. Trots att inhemskt kött är billigare än de flesta utländska alternativen i butiken så har priserna som bönderna får betalt inte stigit i samma takt som kostnaderna.

– I princip berättar uppköparna vad vi får betalt, och det är lite problematiskt. Det har ju funnits länge och det har fungerat på sitt sätt men det kanske inte går så bra längre, konstaterar Rasmus Sahl.

– Nog borde ju priserna gå upp lite, och en hel del på vissa saker, utan tvekan. Och nere på kontinenten kan spannmålspriserna vara högre och köttpriserna bättre, varför är det så?

Drastiska förändringar eller helt tomma bankkonton

En enkät som Svenska lantbruksproducenternas centralförbund SLC utfört målar upp en dyster bild av läget.

Upp till 89 procent av svinproducenterna uppger att de ekonomiska förutsättningarna har försämrats jämfört med tidigare år, varav 59 procent uppger att förutsättningarna har försämrats märkbart. Inom nöt- och mjölkproduktion upplever 77 procent av producenterna att de ekonomiska förutsättningarna har försämrats.

Enligt SLC är det rekordstora stödpaketet till jordbruket, 200 miljoner euro, inte ens tillräckligt, då det bara täcker en femtedel av kostnadsökningen.

Producentpriserna har stigit under våren, men inte på en nivå så att den akuta kassakrisen och minimala lönsamheten skulle vara över. Utöver de vanliga jordbruksstöden har också extra stöd godkänts av EU och Finland men de betalas inte ut i den takt jordbrukarna anser att de behöver.

"Allt mellan oro och depression" – köttproducenterna står inför sina svåraste år

6:14

Om inte producentpriserna snabbt stiger är det många som står inför en akut kassakris ganska snabbt

Johan Degerlund

Om inte producentpriserna stiger snart finns risken för att många jordbrukare måste överväga karriärbyte, tror Johan Degerlund, nötköttsproducent på Bondböle gård i Tenala i Raseborg.

– Jag tror faktiskt det är fråga om en väldigt kort tid innan kostnaderna måste gå ner eller så måste man få mer för produkterna, säger Degerlund.

– Annars är det många som står inför en akut kassakris ganska snabbt.

Som de allra flesta jordbrukare får också Johan Degerlund jordbruksstöd. EU- och nationella stöd är nödvändigt för att det inhemska jordbruket ska kunna fungera, och många drygar trots det ut inkomsterna genom bisysslor. Johan Degerlund själv är till exempel lärare inom byggsektorn.

Han har ett enkelt svar på vad som skulle hända om stöden försvinner.

– Utan de lantbruksstöd vi har idag så skulle det knappast finnas någon som helst jordbruksproduktion i Finland, säger Degerlund.

– Om jag kan göra ett plusminus noll resultat, det vill säga jag får alla utgifter betalade och kan amortera på lånen till banken så känns det som att man får vara mycket nöjd. De pengar man behöver för att leva själv får man nog söka någon annanstans. De kommer inte från lantbruket för tillfället.

Klimatpressen

En stor del av kritiken mot köttproduktion har historiskt kretsat kring djurens rättigheter. Metoder som används för att slakta djur har kritiserats, också sådana som fortgår i dag.

Och en del forskning visar att djurens mentala hälsa brakar samman då man skiljer moderdjur från sina kultingar, kalvar och andra ungar. Men det är klimatfrågan som fått mer uppmärksamhet de senaste åren.

Att djur ger upphov till utsläpp, det vet vi, och studier visar att kossor är i en egen klass. Kor rapar (jo, rapar, inte pruttar) ut 120 miljoner ton metangas per år, heter det i en rapport, medan alla människor avsöndrar en halv miljon ton metan på ett år.

Också grisar, får och höns utsöndrar metangas, och andra gaser.

Djurhållningen i Finland anses däremot vara klimatmässigt relativt okej. Jordbruket står för ungefär en fjärdedel av de inhemska utsläppen, och det allra mesta av de utsläppen kommer från markanvändning, inte från djuren.

På ett globalt plan kritiseras köttproduktionen också för sin markanvändning. Massiva arealer jordbruksmark används för att föda upp djur – över tre fjärdedelar av världens jordbruksmark används av betande djur eller för foderproduktion, enligt FN:s mat- och jordbruksorganisation FAO.

Vilket snällt kan sägas vara väldigt ineffektivt. En del studier visar att det krävs dussintals gånger mer foder för att få ut ett energivärde ur en ko som ur växter. Exempel: Det krävs 1,2 kvadratmeter odlingsareal för att skapa 1000 kilokalorier mätt i potatis. 1000 kilokalorier i nötkött kräver en odlingsyta på 120 kvadratmeter, alltså hundra gånger så stort.

Kalorier är förstås inte allt, men kritiker menar att vi skulle kunna föda hela planeten med mycket mindre jordbruksareal än vad vi använder i dag.

Åsikterna går isär för vad köttproducenterna borde göra för att minska på sina utsläpp. Klimataktivister föreslår en gradvis övergång till ett mer eller mindre helt veganskt samhälle, men det är inte förankrat i vad merparten av samhället vill.

Fortfarande äter finländarna mycket kött, även om opinionen speciellt bland unga allt oftare lutar mot en minskning av köttkonsumtionen.

Istället ligger hoppet hos bland annat förnybara energikällor. Nära hälften av jordbrukets energianvändning kommer idag från icke förnybara energikällor, och om man kan minimera den andelen genom att byta ut till exempel olja, naturgas och torv kommer branschen en bra bit på vägen.

Eva-Linn och Rasmus på Bisa gård ska snart installera solpaneler som ska förse fähuset med elektricitet. Det är ett exempel på något man kan göra relativt enkelt.

Hur maskinparkerna ska frångå oljan är en betydligt hårdare nöt att knäcka. Även om man förbiser frågetecken kring hur pålitlig en elektrisk traktor eller lastbil är, kommer vi än en gång fram till den akuta kassakrisen som gör det näst intill omöjligt för tiotusentals bönder att elektrifiera sina maskiner.

– Om man har ont om pengar så byter man nog inte ut sin gamla dieselbil mot en Tesla heller, säger Rasmus Sahl – det får tala för sig självt.

Källor: Naturresursinstitutet, Livsmedelsverket, Landsbygdens folk, Maaseudun tulevaisuus, Vox, FAO, Our World in Data