Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Blir det sol eller regn på semestern? Det här säger de stora prognosinstituten om sommarens väder

Drönarvy över skärgården med solnedgång.
Bild: Marcus Rosenlund / Yle

Att spå vädret för någon specifik plats längre än typ en vecka framåt i tiden har ofta mer av underhållningsvärde än de-facto träffsäkerhet. Men därmed inte sagt att det inte går att komma med vissa kvalificerade gissningar.

Blir det sol eller regn på semestern? Det här säger de stora prognosinstituten om sommarens väder - Spela upp på Arenan

Det finns storskaliga mönster och skeenden i atmosfären som man kan titta på och dra slutsatser om vilken sorts väder som är mest sannolikt under de kommande månaderna. Det är precis vad vi ska göra härnäst.

Först lite bakgrund. Vädret här hemma har hittills varit relativt svalt för årstiden en stor del av våren, trots att prognosmakarna ursprungligen så sent som i februari förutsåg en tidig och varm vår.

Schematisk skiss av polarvirveln.
Bildtext I början av den gångna vintern var polarvirveln rätt stark. Sedan drabbades den av en störning, en plötslig stratosfärisk uppvärmning, som försvagade virveln och fick den nordliga kylan att spilla söderut.
Bild: SVT Nyheter

Men polarvirveln ville annorlunda. Sent i februari inträffade en så kallad plötslig stratosfärisk uppvärmning som fick polarvirveln att vackla.

Polarvirveln är den "karusell" av kalluft som roterar uppe över nordpolskalotten. Vissa vintrar drabbas den av störningar nedifrån, atmosfäriska vågor som fortplantar sig uppåt och bringar polarvirveln ur balans. I värsta fall kan hela polarvirveln gå i kras, vilket får kall arktisk luft att spilla söderut, ofta med bister vinterkyla för till exempel Europa och nordöstra USA.

En störning av polarvirveln uppe i stratosfären fortplantar sig inte alltid nödvändigtvis ända ned till troposfären, här som vädret utspelar sig. Men gör den det så kommer busvädret ofta med ett par veckors fördröjning.

Vårdrömmen som sprack

Den stratosfäriska uppvärmning som inträffade nu sent i februari, den var inte riktigt tillräckligt “plötslig” och kraftfull för att knocka ut polarvirveln totalt, men den räckte hur som helst till för att spräcka drömmen om en tidig vår som många gick och närde, inklusive många meteorologer.

Mars blev en småkylig månad, ganska nederbördsfattig och med korta varmare inslag. Den termiska våren kom igång lite senare än normalt i Österbotten, medan den var lite tidigare än normalt vid sydkusten.

Men våren och försommaren har inte varit supervarm. Störningen i stratosfären i slutet av februari angav liksom takten för det som komma skulle. April blev också lite kylslagen och den myckna snön som föll på vintern låg kvar rätt länge.

Snöskottning efter stormen Valtteri.
Bildtext Vintrar med tjockt snötäcke följs ofta av en kylig vår.
Bild: Matti Myller / Yle

Kajsaniemi uppmätte till exempel inte en enda dag med 20 grader Celsius eller över i april. Och slutet av månaden och månadsskiftet april-maj blev riktigt rejält kyliga. Vinterdäcken satt länge på bilen i år.

Och resten av maj, tja, vad ska man säga. Vi har ju inte haft en enda “hellepäivä”, alltså en dag med maxtemperatur på mer än 25 grader. Faktum är att Kajsaniemi inte har spräckt 20 grader en enda gång tills den här veckan.

Het och torr vår nere på kontinenten

I det större perspektivet har den gångna vårens väderläge bestämts av ett högtryck som har legat och häckat över västra Europa. Det har gett för årstiden ovanligt hett och torrt väder bland annat i Spanien och Frankrike.

Eftersom luften roterar medurs kring ett högtryck här på norra halvklotet, har det här också bidragit till att ge oss svalkande och någorlunda torra fläktar hit till Finland från nordväst. Med soligt men inte supervarmt väder.

Det här utgångsläget med högtrycket över västra Europa är för övrigt ett ganska typiskt scenario under ett La Niña-år. Det är alltså en La Niña på gång i Stilla havet just nu, och det tenderar att ha vissa följder för det förväntade vädret också här hos oss.

Dam som svalkar sig med en fläkt.
Bildtext Våren har varit ovanligt het och torr i delar av Europa, framför allt Spanien och Frankrike.
Bild: Juan Carlos Cardenas / EPA-EFE

Det globala vädret är ett mycket komplext system, med många storskaliga och småskaliga faktorer som påverkar det. Och Stilla havet, med sina omväxlande faser av El Niño och La Niña är kanske den största av dem alla.

Två sidor av ett mynt

El Niño och La Niña är två olika sidor av myntet som kallas ENSO (El Niño Southern Oscillation). En El Niño, som alltså har fått sitt namn från Jesusbarnet i och med att den ofta uppträder kring jul, uppstår då passadvindarna över Stilla havet avtar eller byter riktning och varmt ytvatten söker sig österut.

El Niño har en tendens att orsaka extrema väderfenomen över stora delar av världen. Australien och Indonesien får torka medan den amerikanska västkusten får ösregn och översvämningar.

La Niña är sedan den motsatta situationen. Man kan säga att den är en förstärkning av normalförhållandena. Under en La Niña, som nu, blåser vindarna på Stilla havet mot Australien starkare än normalt. Mer vatten förs mot Australiens kust, vilket leder till en starkare molnbildning. Konsekvensen blir att Australien samt Sydostasien och Oceanien får ösregn medan delar av Sydamerika får torka.

Karta över det nuvarande La Nina-läget.
Bildtext Så här ser La Niña-läget ut just nu. Notera det kalla ytvatten i östra Stilla havet.
Bild: NOAA

En La Niña brukar räcka runt ett halvår, men perioder upp mot två år har uppmätts. Den nuvarande La Niñan började i fjol höstas och mot alla förväntningar och tvärtemot vad prognoserna förutspådde avtog den inte nu till våren utan har förstärkts på nytt. Prognoserna tyder nu på att den kommer att fortsätta in på hösten och till och med över nästa vinter. Och det här kan ha vissa följder också för oss.

En typisk följd av La Niña är ett blockerande högtryckssystem i norra Stilla havet. Det här böjer den polära jetströmmen så att norra och nordvästra USA får kallt och stormigt väder medan de södra delarna får varmt och torrt väder. I Finland kan en La Niña-vinter vara mildare än vanligt, men korrelationen är lite svag och träffar inte rätt varje gång.

Så: vad säger sommarprognoserna?

Om vi tar en titt på sommarens långtidsprognos (juni, juli och augusti) från Europacentret för medellånga väderprognoser (ECMWF) kan vi på deras kartor se ett typiskt La Niña-högtryckssystem över norra Stilla havet. Det sträcker sig in över västra och norra USA. Ett sekundärt, typiskt La Niña-högtrycksområde ligger över nordöstra USA.

Och här kommer vi till den intressanta biten för vår egen del: ECMWF placerar in ett annat högtryckssystem över Europa, också det karakteristiskt för La Niña, med ett lågtrycksområde över Grönland och Nordatlanten.

Karta från ECMWF:s sommarprognos för 2022.
Bildtext ECMWF:s prognoskarta med atmosfäriskt tryck för juni-augusti 2022. Högtrycken positionerar sig i norra Stilla havet, vid USA:s östkust och över västra Europa.
Bild: ECMWF

För Europa skulle det här innebära klart varmare väder än normalt över stora delar av kontinenten. Men – och här är kruxet – undantaget utgörs av norra Europa, som mer skulle domineras av ett lågtryckssystem och ett västligt, svalare luftflöde.

Ser vi på de utlovade nederbördsmängderna så förväntas en stor del av kontinenten få mindre regnmängder än normalt, vilket öppnar för troliga scenarier med torka, vilket i sin tur kan vara dåliga nyheter med tanke på skördeutsikterna. I norra Europa, inklusive Fennoskandien, ser det sedan blötare ut. Men med en lite mindre betoning på Finland än Norge och Sverige, om man får tro ECMWF. Det finns alltså lite mer solchanser här.

Hur tolkar Met Office läget?

Men det här var alltså bara ett prognosinstitut, även om man ju får räkna ECMWF till den riktigt stora aktören i den här branschen. Låt oss hur som helst ta en titt på vad konkurrenterna utlovar för sommaren 2022.

Brittiska Met Office är rätt långt inne på samma linje som ECMWF. Det typiska La Niña-högtryckssystemet är på deras kartor placerat över västra Europa, med ett lågtrycksområde över norra Europa. Också här kan vi se att Finland ligger en aning närmare de potentiella varma luftströmmarna som drar upp över östra Europa.

Väderkarta för sommaren från Met Office.
Bildtext Met Office utlovar värme för Europa, men mindre av den varan i norr än i söder.
Bild: Met Office

Däremot ser Met Offices nederbördskarta för sommarmånaderna lite blötare ut för Finlands del än hos ECMWF. Det låter som potential för åska om man frågar mig.

Den amerikanska synvinkeln

Vi ska ännu ta och kasta en blick på vad amerikanerna förutspår. Vad säger alltså USA:s väderinstitut NOAA och deras prognosmodell CFSv2 om de kommande tre månaderna? Tja, samma visa här, egentligen: varmt och torrt över västra och södra delen av kontinenten, medan Norden får mer lågtrycksbetonat väder med lite svalare och blötare förhållanden.

Speciellt för junis del är det svalare här som vi är. Juli uppvisar ganska normala temperaturer för årstiden, medan NOAA redan vågar utlova lite varmare än normalt för augusti.

NOAA:s karta över sommarens temperaturer i Europa.
Bildtext Amerikanska NOAAutlovar på det hela taget varmare än normalt för Europa, men temperaturanomalin är som störst i södra och västra delarna av kontinenten, och minst i norr.
Bild: NOAA

Vi kan ju ännu nämna en specifik prognos för er som planerar att ge er ut och segla över Atlanten eller motsvarande. ECMWF förutspår nämligen att orkansäsongen 2022, som sträcker sig från juni till november, blir den sjunde säsongen på raken med aktivitet över genomsnittet, med en högre sannolikhet för stora, namngivna orkaner. Sådana som når upp över land längs det kontinentala USA:s kustlinje.

Inte hugget i sten

Det här är alltså vad prognoserna säger om sommarens väderutsikter just nu, i den sista hela veckan i maj. Och som sagt, långtidsprognoserna ska alltid tas med en nypa salt. De ska inte ses som absoluta sanningar, de handlar mer om aningen högre sannolikheter för att en viss sorts väder ska vara förhärskande under en viss period.

Så det gäller fortfarande för oss seglare och semesterfirare att hålla ett öga på korttidsprognoserna från vårt eget meteorologiska institut eller Foreca, eller varför inte norska yr.no, som hör till mina personliga favoriter.

Pojke i motorbåt med solnedgång i bakgrunden.
Bild: Marcus Rosenlund

Och så kan man ju gå till bibban och låna böcker som lär en identifiera olika molntyper och vindar och vilken sorts väder de förebådar. Bra stuff på temat finns också till exempel på Youtube. Man kan också lära sig tyda väderinstitutens “rådata”, de otuggade isobarkartorna från ECMWF till exempel. Det kräver en liten startsträcka, men är inte alls så svårt som det låter. Och alltid ger den här sortens vetenskapsbaserade amatörprognoser lite bättre träffsäkerhet än att skåda i gäddtarmar eller motsvarande.

Mer om ämnet på Yle Arenan