Kolumn: Konstanta sondmatningen av fotbollens baksidor gör en cynisk – men den här Champions League-våren har känts mer än på många år

Fotbollssporten våren 2022? Fruktansvärd och problematisk. Fängslande och underhållande? Det också.

Snart sagt all fotboll i den absoluta europeiska eliten spelas med en asterisk i marginalen.

Uefa badade badkar med ryska oljebolag tills det till och med blev alldeles för obekvämt för Ceferin. Manchester City och PSG är sportswashingens fanbärare, Barcelona jobbar med kreativ lönepolitik för att ens kunna nämnas i samma mening som Haaland, Real Madrid och Juventus fingrar fortfarande på superligan.

Tur att vi har hunnit vänja oss vid det här.

Förra helgens svulstiga Kylian Mbappé-avtäckning på Parc des Princes var bara en rörelse i samma riktning. Mbappé är den hetaste spelaren i den största sporten, han fortsätter i lama Ligue 1 och han får fruktansvärt bra betalt för att göra det.

Qatar hade inte råd att bli av med sin juvel i PSG-projektet med ett halvår till VM-veckorna. Det spekuleras i hur mycket makt de har gett en 23-åring för att rikta om den sportsliga kompasskursen för ett hittills helt misslyckat erövringsförsök av Europa.

Mbappé försökte avvisa de kontraktsdetaljerna tidigare i veckan. Och vet ni, just i dag och just nu kanske vi borde lyfta blicken från en del av allt elände.

Skakat liv i småcynisk skribent

Vilka syften tjänar fotbollen numera? Vem drar fördelar av ett mästerskap, vilka sponsorer frontar turneringar?

Det har varit relevanta frågor i många år och jag kan lova att den trenden fortsätter – men att ständigt landa i diskussioner om blodiga pengar, geopolitiska konflikter och skenande spelarlöner gör en också bitter och avtänd.

Fotbollsfolket kan sin sport och begriper väldigt ofta vad som pågår i kulisserna. Det är mörkt och obehagligt, men den konstanta sondmatningen av fotbollens baksidor gör att det ibland känns som sporten förlorar charm.

Den här vårsäsongen har jag personligen försökt förtränga, titta och förtrollas. Och fotbollen har faktiskt lyckats skaka liv i en småcynisk skribent.

Sandlådenivå?

Utskrattade Conference League blev snabbt en god vän på torsdagar, Europa League-finalen med två lag som drömde om millenniets största stund var allt som en cupfinal borde vara.

Atlético Madrids elva man bakom bollen-försvar mot Manchester City var en konstform i sig, Villarreals förstaforcering mot Liverpool fick mig att studsa i soffan, Real Madrids tre raka Bernabeu-kvällar gjorde att jag skrek rakt ut.

Champions League-underhållningen har verkligen känts mer än på många år.

Då Real Madrid – osannolikt nog – går ut på Stade de France i Saint-Denis utanför Paris för att spela Champions League-final har en hel fotbollsvärld pratat sig hesa om den inställda Kylian Mbappé-värvningen.

Det blev inget mer än en skogstokig La Liga-boss, en pajkastning mellan spanska och franska ligaledare och en Mbappé som ringde Real Madrids president Florentino Perez.

Sa någon sandlådenivå?

Real Madrid har hur som helst redan förlorat en stor final i Paris i vår – prestigekampen om reklampelaren för framtiden och en trolig Ballon d'Or-vinnare.

På lördag kommer Real Madrids andra final – mot Liverpool i klubbfotbollens största match, på en reservarena efter att Rysslands krig strök Uefas finalplaner i S:t Petersburg.

Det säger massor, mycket är galet i den här sporten och en final kommer inte att förändra den stora bilden. Det går inte att följa fotboll med skygglappar och låtsas som att allt är frid och fröjd, men det går att se fram emot Champions League-finalen med bultande förväntningar.

Real Madrid–Liverpool i säsongens sista show. Det vore ett stort misstag att inte titta.