Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah på Finlandsbesök: "Jag vet inte om jag blivit författare om jag stannat kvar på Zanzibar"
I mitt författarskap är jag intresserad av frågan vad det innebär att vara främling. Vad innebär det att leva i ett land och drömma sig tillbaka till ett annat land, en annan tid, säger Abdulrazak Gurnah på snabbvisit i Finland.
Författaren Abdulrazak Gurnah är på kort besök i Helsingfors i samband med att hans senaste bok Afterlives (Efterliv på svenska) nyss utkommit på finska.
Förläggaren berättar att när hon och Gurnah tog en kvällspromenad i Pestparken kom en ung man med en liten gosse i hälarna fram och gratulerade Gurnah till Nobelpriset i litteratur och berättade att han som bäst höll på att läsa författarens senaste roman.
Abdulrazak Gurnah blev mäkta imponerad och rörd över detta korta och spontana möte med en läsare.
Nya läsare har Gurnah minsann fått världen över sedan Svenska Akademien den 7 oktober 2021 kungjorde att Abdulrazak Gurnah från Zanzibar tilldelas Nobelpriset i litteratur för att ”kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter.”
Det har gått närmare åtta månader sedan du fick Samtalet från Svenska Akademien om att du kommer att tilldelas Nobelpriset i litteratur år 2021. Priset har gett dig mängder av nya läsare världen över och du har antagligen träffat en hel del läsare – vad har du lärt dig om dina böcker och om ditt författarskap under den här tiden?
– Det känns fint att så många nya läsare hittar fram till mina böcker i och med Nobelpriset, men de facto så träffar jag väldigt sällan mina läsare. Oftast sitter jag uppe på ett podium i en stor sal och någon enstaka gång räcker någon ur publiken upp en hand och ställer en fråga. Men det är nog framför allt journalister som jag pratat med.
– Visst har jag fått glada tillrop, e-postmeddelanden och vykort, men jag hoppas att det kommer att finnas mer tid för samtal med mina läsare i framtiden.
– Jag gläder mig åt att det kommer ut översättningar till många olika språk och att man ger ut mina böcker i nya upplagor, också de tidiga böckerna som varit utsålda under en lång tid. Det är något som en författare verkligen kan glädja sig över.
När Doris Lessing fick höra att hon tilldelats Nobelpriset i litteratur år 2007 svarade hon spontant ”Oh, Christ!”, väl medveten om att priset skulle medföra en hel del extra arbete och ovälkommen uppmärksamhet – tid som hon annars kunnat ägna åt sitt skrivande. Hur har dina åtta senaste månader sett ut?
– Nej, jag har inte kunnat skriva någonting överhuvudtaget. Men det är det pris man får betala när man tilldelas Nobelpriset i litteratur, det är något man får räkna med. Det är ett globalt pris, alla känner till det och jag känner mig ärad och hedrad över att ha tilldelats priset.
– Som jag ser det ingår det också en form av krav eller en förväntan på att man ska vara tillgänglig för folk som är nyfikna på ens författarskap. Jag ser det som en del av kontraktet att man ska finnas till hands för förläggare, för journalister och andra som är intresserade av ens författarskap – för en tid.
Migration, flykt och exil är ett centralt tema i dina böcker - vad flyr människorna ifrån och vad hoppas de finna, och finner de det de letar efter och hoppas på?
– Folk lämnar sina hem av olika anledningar, ibland på grund av våld och krig – då ser man stora flyktingrörelser, som dem vi sett från Syrien, Afghanistan och Irak, eller från dagens Ukraina.
– Hos dem som flyr finns en önskan om ett säkrare liv. Ibland har man inget val, om man inte flyr kommer man att dö eller bli dödad. Det är vårt ansvar att ta emot dessa människor och ge dem skydd.
– Människor lämnar sina hemländer för att få jobb, för att få det bättre ekonomiskt ställt. Och människor söker sig till andra delar av världen för att de har ambitioner, de vill förverkliga sig själva, de vill ha ett bättre liv.
– Även om de vet att de inte är välkomna ger de sig av, eftersom de känner att de inte har något alternativ.
– Ibland kan man också bära på en beundran för ett land eller en stad och man längtar efter att flytta dit för att arbeta och bo. Men det finns också alltid en mörk baksida med detta – precis som det finns en mörk sida till allting i livet.
– Att lämna betyder också att man lämnar någonting bakom sig.
– För alla dem som flyr från de södra delarna av världen med förhoppningen att komma till Europa eller USA är flykten en lång resa. Det handlar inte enbart om att ta sig till ett grannland, utan om att förhålla sig till olika främmande språk, andra religioner – och i vissa fall, en del främlingsfientlighet.
– Om man är tvungen att fly på grund av krig och konflikter och inte har något val är det en sak. Men om man flyr av andra orsaker ser jag det som en form av livsinvestering. När du fattat ditt beslut och gett dig av är du tvungen att få livet i det nya landet att fungera.
– En främlings liv är fullt av ängslan och spänningar. Man får inget gratis, man måste jobba för att få livet att gå ihop, och det tar tid. När du kommer till en punkt då du känner att det hela går runt har ditt liv redan förändrats, och det blir svårt för dig att tänka dig att du skulle återvända till dina gamla hemtrakter.
– När du sitter där med en känsla av att du lyckas hålla dig ovanför ytan, att du inte kommer att sjunka – det ser jag som ett slags framgång. Det kan ta ett decennium eller två, men då är du redan mer benägen att stanna där du är än att återvända.
I din Nobelföreläsning pratade du om hur, varför och var du blev författare. Du nämnde att flykten och flytten till England på 1960-talet lockade fram en hemlängtan och att ”den vånda som främlingens liv innebär” fick dig att börja fundera på sådant som du inte tänkt på innan, och att det fanns ett uppdrag för dig att utföra. Vilket var det uppdraget och är uppdraget fortfarande detsamma i dag?
– Uppdraget var mångfacetterat, och det kändes nödvändigt att reflektera och skriva om det som jag lämnat bakom mig. Det finns en anledning till att vissa frågor kommer till ytan när man byter miljö och träffar nya människor, man börjar rannsaka sig själv och fråga sig varför man lever som man lever.
– Jag började skriva för att reflektera och försöka förstå livet i mitt forna hemland Zanzibar, och ur detta föddes min första roman Memory of Departure (1987).
– Men samtidigt levde och lever jag i England, ett land som på 1960-talet kunde vara grymt mot främlingar som mig. Jag ville förstå främlingsfientligheten som ett samhällsfenomen, dess historiska rötter och orsaker. Jag ville försöka förstå, formulera och sätta ord på det jag kände och upplevde som en som kom utifrån.
– Om mitt uppdrag förändrats under årtiondenas lopp? Ja, till en viss del i alla fall. I början funderade jag på de erfarenheter jag haft när jag lämnade Zanzibar och kom till England. Efterhand började jag också lyssna på vad andra hade att berätta om sina erfarenheter, jag läste om dem, jag föreställde mig dem.
– I mina senare böcker utgår jag inte i lika hög grad från mina egna erfarenheter.
– Från mitten av 1990-talet och romanen Paradise (Paradiset, finns i översättning till svenska) kunde jag tänka bredare och djupare om olika historiska skeenden, olika dilemman som folk hade och olika belägenheter som folk hamnade i: vad innebär det att vara flykting eller vad innebär det att leva med ett skamfullt förflutet, som i romanen By the Sea (2001).
– Men jag är fortfarande och i högsta grad intresserad av frågan vad det innebär att vara främling. Vad innebär det att leva i ett land och drömma sig tillbaka till ett annat land, en annan tid?
– Det finns miljontals människor världen över som befinner sig i det läget idag. Ibland är det tänkta och drömda andra stället ett traumatiskt minne som kan göra livet svårt att hantera.
Tro du att du hade blivit författare om du stannat kvar i Zanzibar?
– Jag vet inte. Jag var nyligen i Zanzibar och folk där frågade mig om jag hade blivit författare om jag stannat kvar. Men jag kan inte svara, för jag vet inte. När jag gav mig av var jag ung, bara 18 år gammal, och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv.
– Jag kände ingen författare, även om jag själv skrev lite för skojs skull. Men att ha skrivandet som yrke var ingenting som jag kunde tänka mig.
– Kanske min inre längtan att skriva skulle ha kommit fram i något skede. Men vad skulle jag ha gjort med min längtan? Det finns ingen förlagsverksamhet att tala om på Zanzibar. I dag finns det folk som skriver och hoppas på att bli publicerade, men man får söka sig till Kenya eller Tanzania om man vill ge ut sina böcker.
Många av dina böcker utspelar sig i ditt forna hemland Zanzibar, eller handlar om människor från Zanzibar som flyttat bort. Vilket mottagande har dina böcker fått i Zanzibar?
– De som har läst mina böcker är vänliga och säger att de tycker om dem. Men böcker är väldigt dyra på Zanzibar, liksom på andra håll i Afrika, och det finns knappt några bokhandlar. De bokhandlar som finns frekventeras mestadels av turister.
– Människor köper böcker om de måste – för skolan till exempel.
– När jag nyligen besökte Zanzibar, första gången sedan jag tilldelades Nobelpriset i litteratur, fick jag ett enormt och överväldigande mottagande. Och jag blev överraskad över hur många som refererade till mina böcker som om de kände till dem, så kanske folk läser mer än jag tror.
– Det finns ingen läskultur i Zanzibar på det sätt som vi ser på läsandet, framför allt på grund av de höga priserna på böcker, men kanske det kommer att ändras.
Läser folk dina böcker på engelska eller finns de översatta till swahili?
– De finns inte översatta till swahili än, men inom kort kommer faktiskt en av mina böcker att komma ut på swahili på ett förlag i Dar es-Salaam.
Du är professor emeritus i engelska och postkolonial litteratur, och dina böcker är en del av denna litterära genre. Jag undrar hur du ser på ditt dubbla perspektiv som forskare/lärare och författare – hur förhåller sig forskaren Gurnah till författaren Gurnah och vice versa?
– Egentligen påverkar de olika rollerna inte varandra. Jag ser på dem som två olika saker – olika sätt att skriva, olika språkliga uttryck.
– Jag har alltid hållit de två rollerna isär – jag har aldrig skrivit skönlitteratur på jobbet och det akademiska skrivandet gjorde jag på kontoret.
– Läsandet däremot har jag haft nytta av på olika sätt. Som lärare i litteratur har jag läst en hel del, och det har antagligen gett mig en mycket bred läskompetens. All denna läsning har antagligen bidragit till hur jag ser på mitt eget skrivande. När jag närläser en bok funderar jag ofta på hur författaren kommer att lösa olika knutar och skriva vidare.
– När du skriver fiktion är du en fri själ – du kan öppna ditt sinne och bara skriva.
Du sa att du träffat en hel del journalister under de senaste månaderna – finns det någon fråga som du inte fått, men som du hade önskat att du fått?
– Jag kommer inte att berätta det! Det är ingen hemlighet, men det finns en del personliga frågor som man inte vill svara på, och en del komplicerade frågor som inte kan få några enkla svar och dem vill jag behålla för mig själv hellre än att försöka ge otydliga och bristfälliga svar.
Lyssna på en förkortad version av intervjun:
