Hoppa till huvudinnehåll

Sport

NHL-kolumnen: Vart försvann Sebastian Aho och Aleksander Barkov? Finlands två bästa ishockeyspelare blev ineffektiva när det gällde som mest

Sebastian Aho reagerar med sina lagkamrater på isen. På bilden även inklippt Anders Nordenswans profilbild.

Av de finländska ”superspelarna” är endast Mikko Rantanen kvar i Stanley Cup-slutspelet. Franchise-spelarna Aleksander Barkov och Sebastian Aho har däremot fått inleda ett ovälkommet sommarlov. Efter bleka playoffinsatser.

Den här veckan hoppar Mattias och Anders för en stund med på VM-guldtåget. Sedan blir det snack om Carolinas flopp och en avslutning där blickarna riktas mot konferensfinalerna. Lyssnarnas smarta frågor ger som vanligt näring till den tröga men pratglada duon.

Jukka Jalonen får fortsätta drömma, men Jussi Olkinuora borde få sin chans – här är guldlejonen som är NHL-aktuella

28:11

Den här våren har de finländska hockeyvännerna haft mycket att glädja sig över. Lejonen har levererat på ett historiskt sätt. Det blåvita spelsättet ”Meidän peli” har visat sin styrka. Samarbetet, kollektivet. Vi – inte jag.

Med god orsak är Hockeyfinland fullt upptaget med att gratulera sig själv.

Samtidigt spelas det om Stanley Cup. NHL-mästerskapet är den titeln som utan tvivel väger tyngst inom ishockeyn, så länge inte alla de bästa NHL-spelarna är med i en seriös landslagsturnering.

Och i NHL-slutspelet är det inte de finska hockeyspelarna som river ner rubriker. Eller spelar avgörande roller. Tvärtom riktas kritikens vassa pekfinger mot de två centerstjärnorna som i förväntningarna skulle leda sina NHL-lag till framgång. De två så kallade franchise-spelarna.

Aleksander Barkov och Sebastian Aho. Världens två bästa finländska ishockeyspelare. Båda är förstacentrar i lag som spelade fantastiska grundserier och förväntades på allvar kämpa om Stanley Cup.

Båda två hade beställning på att spela avgörande roller under den delen av säsongen som de verkliga vinnarna sållas fram. Då de största stjärnorna höjer sig från kollektivet och avgör med individuella superprestationer. Gör skillnaden när det gäller som mest.

I de här stunderna blev Aho och Barkov skuffade åt sidan av motståndarnas största stjärnor. När det gällde att hitta vinnande finesser som resulterar i att pucken hittar nätet mellan stolparna, hittade Aho och Barkov istället stolparna. Utsidan av dem.

Det här låter som grym och orättvis kritik riktad mot två fantastiska hockeyspelare, som båda snittade över en poäng per match i grundserien och ledde sina lag.

Stjärnorna får betalt för att avgöra

NHL-slutspelet är ändå grymt och ofta även orättvist. Det finns inga förtjänade segrar, eller ärorika förluster. Det enda som gäller är att göra resultat. Inga ursäkter duger för lagets ledande spelare. Om de är på isen ska de leverera.

Därför förtjänar de fantasifulla summor. Till och med över tio gånger mer än killen i fjärde kedjan. Det är inte på honom och hans spelarkategori som blickarna riktas när säsongen är inne i sina avgörande stunder.

Det är lyxlirarna som glufsar i sig bamsebitarna av lagets tillåtna lönebudget som ska ta laget vidare i slutspelet. Det vill säga: ifall laget som helhet är tillräckligt bra för att kunna vara en seriös vinnarkandidat.

Florida och Carolina slutade etta respektive trea av 32 gäng i grundserien. Panthers och Hurricanes är tillräckligt bra lag. Deras finländska förstacentrar var däremot inte tillräckligt bra våren 2022.

Tvärtom är det många som mer eller mindre öppet beskyller dem för att ha vikt ner sig.

I praktiken betyder det att ägare, GM och coach i både Florida och Carolina funderar på om de satsat på rätt spelare i lagets viktigaste roll: som center i första kedjan.

Carolinas coach Road Brind’Amour öppnade den diskussionen i presskonferensen minuterna efter att New York Rangers slagit ut Hurricanes. Brind’Amour sa att Carolina har fantastiska spelare, men att han inte är säker på att laget har spelare som kan sätta pucken i mål.

Mål, resultat, segrar, avancemang i slutspelet. För lag som har det så kallade Stanley Cup-fönstret uppe gäller inget annat. Miljonärproffs i potentiella mästarlag är inte där för att njuta av stunden, eller lära sig. De är där för att göra ett mål mer än motståndaren.

Aho tog inte följande steg

Sebastian Aho har varje säsong gått framåt som spelare ända sedan han slog igenom ordentligt i och med sin avgörande roll när Kärpät vann FM-guld 2015. Såklart blir det svårare och svårare när den egna nivån har nått hockeyvärldens topp.

Den allmänna åsikten bland dem som följer Ahos karriär har ändå varit att det fortfarande finns nya höjder att nå som spelare. Säsongen 2021–2022 blev den första sedan genombrottet som Aho trampade på stället. Eller kanske till och med tog ett halvt steg bakåt.

Utgångspunkten är såklart den att Sebastian Aho är en förstacenter i ett av de bästa lagen i världens bästa liga. Så alla kritiska ord ska sättas i perspektiv.

Men då det gäller följande steg, har det åtminstone i undertecknads ögon för första gången sett ut som om Aho fått det lite svårare att göra livet surt för motståndarna än tidigare. Har även skrivit och talat om detta – med tillägget att han kanske sparar sitt bästa för playoff.

Nu är playoff över för Carolinas och Ahos del och det där lyftet, som till exempel Mika Zibanejad i motståndarlägret levererade, kom aldrig. Tvärtom såg det faktiskt ut som att både Rangers och Bruins visste exakt hur man stoppar Aho.

Underkänt på bortais

Hur så? Han gjorde ju ändå 11 poäng (4+7) i 14 matcher? Jo, men poängen kom nästan uteslutande i hemmamatcherna där Rod Brind’Amour kunde kontrollera Ahos matchup. När Bruce Cassidy och Gerard Gallant fick matcha sina spelare mot Aho såg det inte bra ut.

För Sebastian Aho och Carolina Hurricanes vill det säga. "Aho was a non factor" var en replik som återkom i analyser efter Carolinas bortamatcher. Vilka varendaste en – som bekant – slutade i förlust.

Två assist, -4 och 47,6 i tekningsprocent i slutspelets sex bortamatcher. Det är oacceptabelt för ett topplags ledande forward i säsongens viktigaste skede. Diskussionen som ofta fördes fram till vårvintern 2020 huruvida Aho är en legitim förstacenter lär göra comeback.

Finns det förklaringar? Aho blev överkörd av Charlie McAvoy i början av Boston-serien – spelade han skadad efter det? I slutspelet gäller ändå det att ifall spelaren är i rinken så utvärderas han enligt den faktiska prestationen, inte enligt den hypotetiska.

Visserligen hade Sebastian Aho i bortamatcherna mot Rangers målchanser så det räckte och blev över. Han rymde ensam igenom, han prickade målramen två gånger i samma byte, han sköt knappt över målet med ett skott som mål-Sjestjorkin inte hade en chans på.

Om Aho hade satt ens en av de chanserna, kunde Carolina nu spela om en plats Stanley Cup-finalserien.

Men han gjorde det inte.

Vart försvann Floridas kapten?

Sebastian Aho ledde i alla fall Carolina i slutspelspoäng – tillsammans med Teuvo Teräväinen. Floridas förstacenter och därtill kapten var däremot långt ifrån att vara Panthers poängetta. Djupspelaren Carter Verhaeghe stod för 6+6 i 10 matcher, Aleksander Barkov för 2+5.

I första rundan mot Washington går det ännu att argumentera för hur Barkovs insats över hela rinken spelade en viktig roll. Och dessutom levererade han poäng när matchserien skulle avgöras.

I andra omgången mot lokalkonkurrenten och regerande mästarlaget Tampa noterades Barkov för sammanlagt en assist (0+1) i den fyra matcher långa serien. En assist!

Kaptenen som igen är nominerad för priset som NHL:s bästa defensiva forward var också sämst av alla i plus/minus-statistiken. Selke-kandidaten noterades för -5 i spel med fem mot fem.

Statistiska fakta som chockerar. Från och med i höst förtjänar Aleksander Barkov 10 miljoner dollar per säsong i åtta säsonger framöver. Klubben satsar 80 miljoner på att Barkov är ledaren och första centern som kan visa vägen för det talangfulla laget.

Hur mycket jag än uppskattar Barkov som spelare, så skulle jag just nu som Floridas ägare känna mig smått osäker. Satsades alla dessa miljoner på på rätt häst?

Sättet som Barkov försvann ur bilden mot Tampa var nämligen inte vackert. Han är inne i sina bästa år som spelare, var helt tydligt i fysisk toppform i slutspelet, hade förra årets bittra förlust mot Tampa i gott minne. Och hade öppet talat om att det ska bli framgång nu.

Finns det ingen större växel?

Sedan hände ingenting. Tampas tuffa spelstil och kaxiga vinnarskallar dödade Barkovs spelsätt och spelglädje. Han hittade heller inga verktyg för att ta sig igenom svårigheterna.

Mest uppenbart var det i powerplay som skulle ha kunnat avgöra serien till Floridas favör. Barkov fick spela, dirigera och skjuta så mycket han bara orkade. Nada. Kaptenen sköt mest av alla Florida-spelare i serien – 16 gånger – inte ett enda mål gjorde han.

Barkovs ineffektivitet var kanske den största enskilda orsaken till att Panthers bara mäktade med tre mål i hela Tampa-serien. Jämförelsevis: Rangers gjorde sex strutar mot Tampa i första matchen. Florida var inte längre med för att lära sig, inte heller Barkov.

I Sebastian Ahos fall kan man argumentera för att taket för de fysiska egenskaperna helt enkelt börjar komma emot. Barkov däremot har alla verktyg för att för fullt utmana McDavid, MacKinnon, Draisaitl och Matthews om vem som är världens bästa spelare.

I NHL finns det ändå inget substitut för resultat. Det skall bli segrar, eller poäng när det gäller som mest. Till exempel stod Auston Matthews för 4+5 på sju matcher i förlustserien mot Tampa. Leafs föll inte på sin franchise-spelare, som förresten är yngre än Barkov.

Finns det alls en turboladdad playoffväxel i Barkov? Eller visar hans lugna och något tillbakadragna yttre allt som finns att få.

Efter exiten ur slutspelet 2022 tål kaptenens trovärdighet inte ett misslyckande till.

Mikko Rantanen kvar i racet

Barkov, Aho och Mikko Rantanen är de blåvita NHL-spelarnas spjutspets. Av trion finns Rantanen fortfarande kvar i Stanley Cup-racet och hör till Colorados viktigaste spelare.

Rantanen har ändå inte samma roll i Colorado som Barkov och Aho i sina lag. Nathan MacKinnon och Cale Makar är Avalanche-duon alla talar om och som förväntas leda laget till Stanley Cup. Kapten Gabriel Landeskog är Avs tredje ”identitetsspelare”.

Och hur bra än Rantanen är, så finns här lite av samma syndrom som hos Barkov. En viss sävlighet präglar den fysiska supertalangens agerande – åtminstone ännu i skrivande stund.

Om en kille med exakt samma fysiska färdigheter skulle komma från Moose Jaw i Saskatchewan eller Halifax i Nova Scotia och hade gått igenom det kanadensiska juniorsystemet, påstår jag att han skulle vara lika omöjlig att stoppa som McDavid.

Då hade han alltid varit killen som alla tittar på när matcher ska avgöras. Han skulle ha vuxit upp med tanken om att det inte finns någonstans att gömma sig: det är jag som måste avgöra. Och han skulle älska den känslan, hungra efter att stiga fram och sätta sista spiken.

Laget före jaget, jo. Men också jaget som vet att laget behöver sina bästa spelare att leverera när det gäller som mest. I tävlingsidrott är det är inte fel att vilja vara hjälten.

Tummarna upp för att Mikko Rantanen sliter åt sig den rollen under de kommande veckorna.

Tack för att du läste.

Källor: nhl.com, hockey-reference.com