Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Manisk dans dag och natt tills fötterna blödde: 1518 års danspest fortsätter fascinera och förbluffa

Folk som dansar på en medeltida målning.
Bild: Peter Brueghel d.y.

1518 var året för en av de mer bisarra tragiska händelserna som har drabbat någon stad. Danspesten i Strasbourg. Det hela började med en enda kvinna, vissa säger att hon hette Frau Troffea.

Manisk dans dag och natt tills fötterna blödde: 1518 års danspest fortsätter fascinera och förbluffa - Spela upp på Arenan

Frau Troffea dansade som besatt flera dagar i sträck. Hon fick snart sällskap av andra, huvudsakligen unga kvinnor, och slutligen var de hundratals som satte skräck i stadens invånare med sitt dansande transtillstånd.

Vad var det egentligen som hände? För flera historiska och pålitliga källor vittnar om att det här på riktigt pågick. Fenomenet har sedermera fått namnet koreomani eller dansmani. Det råder dock lite olika åsikter om hur många som dansade ihjäl sig – det sägs alltså att danspesten i många fall ledde till döden. Här går källorna isär.

Det här låter som en rötmånadshistoria trots att vi bara skriver början av juni. Men som vi ska få lära oss i veckans Kvanthopp så överträffar verkligheten ofta dikten.

Hunger, pest och plågor

Som det brukar vara med den här sortens berättelser om pest och ofredstider, börjar också den här med omen. Stora stjärnfall, strimmor av eld sågs i skyn. Och hungersnöden var kring den här tiden en ständig gäst. Bistert kalla vintrar, brännande heta och torra somrar varvade med våldsamma hagelstormar och plötslig frost såg till att det inte blev mycket till skördar.

Det här var mitt i den så kallade lilla istiden, en period med kalla vintrar och somrar som antingen regnade eller torkade bort. Inte så konstigt, kanske, att vissa blir lite vrickade, om vi säger så.

En kvalmig sommardag i juli 1518 vandrar en kvinna som enligt vissa källor heter Frau Troffea in på ett torg i Strasbourg (i det dåvarande Tysk-romerska riket) och börjar dansa, trots att ingen musik hörs. Till en början tittar de förbipasserande bara nyfiket på det udda skådespelet. I hela tre eller fyra dagar dansar Frau Troffea. Hon faller då och då till marken av utmattning men stiger snart upp och fortsätter dansa trots att hon knappt ens är vid medvetande och hennes fötter blöder.

Ett samtida porträtt av Frau Troffea och hennes man.
Bildtext Ett porträtt som har sagts föreställa frau Troffea och hennes man (?)

Innan veckan är över har mer än trettio andra dansare anslutit sig till henne och inom en månad har den dansande, viftande och hoppande skaran svällt till uppemot fyra hundra personer. Trots att ingen musik ännu heller hörs.

Och det är bokstavligen en dödsdans de dansar. Mot slutet av sommaren 1518 har dussintals av de som dansade på torget i Strasbourg dött av hjärtinfarkt, stroke och ren utmattning. Eller åtminstone säger en del källor så. Det här med dödssiffran är kanske den mest kontroversiella biten av det hela. Det finns de facto inga säkra belägg för att någon dog av dansmanin. Men helt otänkbart är det ju inte.

Ett obestridligt faktum

I århundraden har forskare försökt hitta en förklaring till den här bisarra händelsen, känd som danspesten eller 1518 års dansepidemi. Den amerikanska historikern John Waller, författare till boken "A Time to Dance, A Time to Die: The Extraordinary Story of the Dancing Plague of 1518", hör till dem som har ägnat en stor del av sin karriär åt att studera den mystiska dansfebern.

- Att händelsen ägde rum är obestridligt, säger Waller i sin bok.

Det finns enligt honom gott om historiska dokument som dokumenterar det hela: läkarnas anteckningar, prästers predikningar, lokala och regionala krönikor, till och med anteckningar från Strasbourgs kommunfullmäktige under höjdpunkten av dansmanin. Alla källor är otvetydiga på den här punkten, menar Waller: det är ett faktum att offren dansade.

- De här människorna led inte bara av kramper, skakningar eller konvulsioner. Också om de var i extas rörde sig deras armar och ben som om de medvetet dansade, sade John Waller i en intervju för Discovery Channel 2008.

Två medeltida personer som lider av dansmani.
Bildtext En satirisk etsning från 1794 föreställande ett par som lider av sankt Vitus dans (Sydenhams korea).
Bild: The Trustees of the British Museum

Precis som Frau Troffea kan dansarna inte förklara sitt beteende. De dansar som besatta, med blodet rinnande från fötterna. En dikt hämtad från en samtida krönika beskriver

Kvinnor och män som dansar och hoppar… / På torget, i gränder och på gator / Dag och natt tills sjukan stoppar (min översättning)

Vissa av den tidens krönikor beskriver åtgärderna som myndigheterna i Strasbourg tog till för att få slut på det hela. En skribent beskriver hur dansare föstes upp på tre stora kärror och kördes iväg till Sankt Vitus helgedom utanför staden. Där fick de “små kors och röda skor smorda med helig olja" och präster mässade över dem och stänkte vigvatten på dem. Sankt Vitus helgedom valdes alltså som “kurort” på grund av en gammal kristen kyrklegend som sade att om någon gjorde Sankt Vitus vred skulle han sända ned plågor i form av tvångsdans.

Dansarnas och sjusovarnas skyddshelgon

Vitus var alltså en siciliansk martyr som dog år 303 efter vår tideräkning. I Tyskland brukade man fira Sankt Vitus fest med dans framför hans staty. Den här dansen ledde senare till att den neurologiska sjukdomen Sydenhams korea fick namnet Sankt Vitus dans. Det ledde också till att Vitus anammades som skyddshelgon för dansare och för underhållare i allmänhet. Vitus sägs också skydda sina efterföljare mot blixtnedslag, djurattacker och sjusoveri.

Sydenhams korea är hur som helst en autoimmun, neuropsykiatrisk rörelsesjukdom som kännetecknas av hastiga och okoordinerade ryckande rörelser i ansiktet, händerna och fötterna. Huruvida Frau Troffea eller någon av de övriga maniska dansarna led av i Strasbourg sommaren 1518 är såklart mer än någon kan säga.

Det skulle hur som helst ha varit överkurs för myndigheterna vars åtgärder mest gick ut på att uppmuntra dansarna för att få dem att stupa av utmattning. Lite släcka eld med bensin där, liksom. Man kopplade bland annat in "personer speciellt utsedda att dansa med dem mot betalning, till musik av trummor och pipor".

Men som krönikören som beskriver det här konstaterar lakoniskt, "Allt detta var till ingen nytta, och många dansade ihjäl sig."

Också historikern John Waller stöder det här i sin bok, han menar att det hade varit effektivare att isolera de dansande. Att egga upp dem ännu mer, offentligt till på köpet, gjorde bara saken värre och ledde till att fler drogs med i hysterin.

Medeltida dödsdans, målning.
Bildtext Att dansa med döden (danse macabre) var ett populärt konstnärligt motiv under medeltiden.
Bild: Socians

Också om danspesten i Strasbourg numera är det mest kända exemplet, var det här inte den enda motsvarande händelsen i Europa under medeltiden och den tidiga moderna eran. Ett flertal fall av okontrollerad eller aggressiv massdans är kända från Tyskland, Frankrike och andra delar av det heliga romerska riket. På det stora hela tycks de första fallen av dansmani ha uppträtt åren efter digerdöden, alltså den stora pestepidemin i mitten av 1300-talet.

Det här var alltså ett Europa som var färdigt försvagat av pesten, vilket sedan öppnade dörren för andra farsoter: smittkoppor, syfilis och spetälska. Det dök till och med upp en ny febersjukdom kallad "den engelska svetten" (sudor anglicus) som svepte över kontinenten. Och ovanpå det här en ständig ångest och dödsskräck. Som sagt, kanske inte att undra på att folk fick fel i huvudet och började bugga ihjäl sig. Så att säga.

Gudomligt syndastraff

Genom århundradena har händelser i stil med den här dansmanin ofta tolkats som något slags gudomligt straff för diverse synder, eller demonisk besittning. På något vis måste ju Satan ligga bakom det hela, resonerades det, faktiskt inte bara bakom tvångsmässigt dansande utan alla sorters dansande. Åtminstone om man får tro de mer strikta religiösa tänkarna.

Av den här orsaken var de huvudsakliga “botemedlen” till den tvångsmässiga dansen, som den i Strasbourg, huvudsakligen av den religiösa sorten: processioner, mässor eller direkta ingripanden från präster. (Utöver det där med att man bokstavligen drev dansarna till att dansa sig till utmattning.)

Men alla var inte övertygade om att det var djävulstyg som låg bakom. Den schweiziske läkaren, alkemisten och naturfilosofen Paracelsus (också känd som Filippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim) räknas som en föregångare inom medicinen, och som en av kemins pionjärer.

Flera år efter händelsen i Strasbourg inledde Paracelsus arbetet på en serie avhandlingar om koreomanin. Paracelsus hävdade att fenomenet förmodligen snarare var av världslig art snarare än gudomlig eller demonisk. Han föreslog att en persons såkallade "skrattådror" kunde mana fram en sorts "kittlande känsla" som började från benen och armarna och steg till huvudet. Där grumlades omdömet och extrema rörelser provocerades fram, och de fortsatte ända tills det kokande blodet stillade sig.

Porträtt av den medeltida naturfilosofen Paracelsus.
Bildtext Paracelsus, eller som han egentligen hette, Philippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim.
Bild: Musée du Louvre

I och för sig, synden ingick ju nog också som ett element här, menade Paracelsus. De som oftast drabbades av dansfebern, skrev Paracelsus, inkluderade "horor och skurkar som njuter av gitarr- och lutspel... som tillfredsställer all sin vällust, sin kroppsliga njutning, sin fantasi och sin fåfänga."

Paracelsus analys av danspestens möjliga orsaker ledde honom hur som helst till slutsatsen att "fantasin" var den rimligaste boven, snarare än Gud eller djävulen.

Fantasin”, sa Paracelsus, "flyger inte bara från ett hus till ett annat... utan löper också kvickast av allt från en stad och ett land till ett annat, så att pesten genom enbart en persons fantasi kan smitta en hel stad eller ett land."

Den moderna tolkningen

Denna tolkning överensstämmer mer med nuvarande teorier om masspsykogen sjukdom, vilket är det samma som masshysteri eller masspsykos. Masshysteri är det här då en grupp människor låter sig ryckas med av någon sorts propaganda eller annan massuggestion som får dem att agera på ett visst sätt. (Inklusive en seger i ishockey-VM, kanske…)

Orden psykos och hysteri till trots, är människorna som drabbas psykiskt friska överlag. Till den här sortens hysteri kan räknas den som piskades upp av nazisterna i Tyskland under Hitler och i Kambodja under Pol Pot.

På vetenskapsjargong kan masshysteri beskrivas som en sorts kollektiva somatoforma störningar, där en grupp människor plötsligt får märkliga fysiska symtom som inte beror på neurologiska orsaker. Historikern John Waller är inne på just det här spåret. I sin bok om danspesten i Strasbourg kallar han koreomanin för en "psykisk epidemi" besläktad med andra motsvarande fenomen runt om i världen, sådana som involverar andra ofrivilliga kroppsliga reaktioner i stil med skratt eller svimning.

Men tillbaka till den så kallade danspesten i Strasbourg 1518: det har också spekulerats kring att det kanske var mjöldrygeförgiftning som låg bakom. Mjöldryga är ett mögel som finns i rågstjälkarna som kan orsaka LSD-liknande hallucinationer och kramper om man råkar äta bröd bakat på mjöl med mjöldryga i. De här misstankarna har hur som helst till stor del avfärdats numera.

Filmposter för filmen The Red Shoes (1948)
Bildtext En av otaliga tolkningar och iscensättningar av H.C. Andersens klassikersaga De röda skorna, den här filmen är från 1948.
Bild: Ailina dance archives

Vad det nu än sist och slutligen var som låg bakom danspesten i Strasbourg 1518 och de övriga motsvarande medeltida dansmanierna så är det här ett fenomen som fortsätter fascinera oss än i denna dag.

Det finns någonting med okontrollerbar dans som kittlar vår fantasi. En som lät sig kittlas lite extra av den här tanken var den danska sagofarbrorn H.C. Andersen som skrev sagan De röda skorna på just det temat. Sagan handlar om den fåfänga bondflickan Karen som är väldigt förtjust i sina snitsiga röda tofflor som hon har fått av sin adoptivmamma. Karen envisas med att gå till kyrkan iklädd sina röda skor, vilket leder till att de förses med en förbannelse som tvingar Karen att dansa oavbrutet. Till den grad att hon till slut ber en bödel att hugga av hennes fötter. Då dör hon av lättnad och hennes själ flyger till himlen där ingen dansar.

Sensmoralen här är ju att så går det om ni är fåfänga, hör ni det, ungar! Sagan om de röda skorna har hur som helst inspirerat minst en film, ett Kate Bush-album och flera baletter, plus diverse andra konstverk.

Fortsätter fascinera artister

Danspesten i Strasbourg 1518 är också fortfarande aktuell. Nu i dagarna publicerades det femte albumet från det brittiska popbandet Florence and The Machine, med titeln Dance Fever. Dansfeber, med andra ord. Frontkvinnan Florence Welch har alltså låtit sig inspireras av legenden om danspesten i Strasbourg. Plattan innehåller bland annat en låt kallad Choreomania, alltså dansmani.

Den här sommaren publicerades också en roman på samma tema, The Dance Tree, skriven av den likaså brittiska författaren Kiran Millwood Hargave. Den handlar uttryckligen om danspesten i Strasbourg 1518 som den återger genom de kvinnors liv som sveptes upp av dansmanin.

Så det finns helt tydligt ett sug efter berättelser som den här just nu. Om det sedan har någonting att göra med att vi i skrivande stund håller på att komma ut ur ännu en pandemi, en som förvisso inte är lika brutal och dramatisk som digerdöden på medeltiden. Men också nu i vår tid har vi haft en period av inte så mycket dansande och en hel del rädsla, med en massa stillasittande där hemma för oss själva.

Någon kanske nu noterar att mycket av det här är väldigt kvinnocentrerat. Och jo, får vi tro de historiska källorna så rörde dansmanin i Strasbourg 1518 rätt mycket just unga kvinnor. Men, om vi nu utgår från att det handlar om någon sorts masspsykos – män är minsann inte immuna mot den här sortens masshysteri.

Bild från gammal tidning. 1967 rasade en koro-epidemi i Singapore. Koro är en irrationell manlig rädsla för att förlora sin penis.
Bildtext 1967 rasade en koro-epidemi i Singapore. Korosyndromet är en irrationell manlig rädsla för att förlora sin penis.
Bild: Sunday Times

Sedan åtminstone 300 före vår tideräkning, har vågor av koro-hysteri – en irrationell manlig rädsla för att ens könsorgan ska stjälas eller försvinna in i kroppen – svept över olika delar av världen. Särskilt i Afrika och Asien. Senast vi hade ett utbrott var 1967, det hela finns dokumenterat i Singapore Medical Journal. Den här masshysterin fick tusentals män att använda diverse pinnar och klämmor i hopp om att skydda sig från skräcken över att förlora sin penis.

Både dansmanin i Strasbourg och koro-syndromet kan härledas till kollektiv stress, existerande vidskepelser, rädslor och kulturella föreställningar som enligt historikern John Waller tar sig i uttryck i form av en irrationell, kollektiv handling. Offren går ofta in i ett ofrivilligt transtillstånd, underblåst av psykologisk stress och förväntan att ge efter för ett förändrat tillstånd, skriver Waller i sin bok.

- I grupper som är utsatta för allvarliga sociala och ekonomiska svårigheter, kan den här sortens transtillstånd vara mycket smittsamma.

Skrattepidemin i Tanganyika

Men som sagt, danspesten i Strasbourg var inte det enda exemplet på den här sortens hysteri. Minst sju andra utbrott av dansmani är kända från det medeltida Europa. Närmare vår egen tid inträffade ett stort utbrott på Madagaskar på 1840-talet. De medicinska rapporterna beskriver "människor som dansar vilt, i ett tillstånd av trans, övertygade om att de var besatta av andar."

Det kanske mest ovanliga dokumenterade fallet av masspsykogen sjukdom är kanske ändå skrattepidemin i Tanganyika 1962. En artikel publicerad året därpå i Central African Journal of Medicine beskriver vad som hände. Det hela ska ha börjat som ett skämt bland elever på en internatskola i Tanzania, där en skara med unga flickor började skratta okontrollerat. Skrattet pågick först i timmar som sedan drog ut till dagar.

Offren, praktiskt taget alla kvinnor, led av smärta, svimning, andningsproblem, utslag och gråtattacker, allt relaterat till den hysteriska skratten. Som för att bevisa det gamla ordspråket om att skratt är smittsamt spred sig epidemin till elevernas föräldrar såväl som till andra skolor och omgivande byar.

Tidningsartikel om den så kallade skrattepidemin i Tanganyika 1962.
Bildtext Skrattepidemin i Tanganyika var ett utbrott av masshysteri eller masspsykos i form av skratt och gråt som skall ha inträffat i och omkring byn Kashasha på Victoriasjöns västkust i dagens Tanzania 1962, och pågått i närmare 2 år.
Bild: History Collection

Det gick hela arton månader innan skrattepidemin slutligen ebbade ut.

Det här med folk som dansar eller skrattar ihjäl sig – eller åtminstone sanslösa – kan te sig som ganska fånigt för rätt många. En sådan här grej som man avslutar nyheterna med för att lätta upp stämningen. Men experterna försäkrar att det är dödligt allvar, långt ifrån så extraordinärt som de flesta tänker sig.

Discovery News lät frågan gå till Timothy Jones, medicinsk epidemiolog och biträdande klinisk professor i förebyggande medicin vid Vanderbilt University School of Medicine i USA. Han menar att utbrott av psykogen sjukdom (masspsykos) sannolikt är vanligare än uppskattat, och många fall identifieras aldrig. Han uppmanar också läkare och annan vårdpersonal att ta problemet på allvar och sätta in sig i metoder för att behandla symtomen, vilka inkluderar allt från hyperventilation till ångest.

"Sinnets extraordinära potential"

Bortsett från att de psykogena epidemierna är av ett enormt medicinskt intresse, tror historikern John Waller att den här sortens episoder från det förflutna, i stil med dansmanin i Strasbourg 1518, är "av enormt historiskt värde."

Han skriver i sin bok att danspesten, förutom att den avslöjar mycket om hur senmedeltida människor tänkte och reagerade på psykologiska störningar, men den avslöjar också de ytterligheter som rädsla och irrationalitet kan leda oss till.

Och man kan väl hålla med Waller då han säger att dansmanin i Strasbourg är “ännu ett prima exempel på det mänskliga sinnets extraordinära potential”. På gott och ont.

Mer om ämnet på Yle Arenan