Hoppa till huvudinnehåll

Västnyland

Andrea vågade först i femtioårsåldern berätta att hon är född i fel kropp: "Nu tar jag igen den tid jag förlorat"

Andrea Hällfors
Bildtext För några år sedan berättade Andrea Hällfors för omvärlden att hon är en kvinna.
Bild: Berislav Jurisic / Yle

Andrea Hällfors har levt nästan hela sitt liv som Anders. Efter fler av år av psykiskt illamående vågade hon berätta att hon är en kvinna. Före det dolde hon sin hemlighet av rädsla för att bli förlöjligad.

Hela Andreas liv har den funnits där: känslan av att det är något som inte stämmer.

Redan som liten upplevde hon att något var fel och hon tittade avundsjukt på flickornas kroppar och kläder. I början trodde Andrea att hon var kär, men egentligen handlade fascinationen om hur hon hade velat vara och se ut.

Jag ville inte att någon skulle veta eftersom jag var rädd att bli förlöjligad

― Andrea Hällfors

Samtidigt hade Andrea inte ord för att uttrycka eller förstå känslan.

– Jag kände mig som om någon hade hämtat hit mig från rymden med ett ufo. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

Andrea vågar nu leva som kvinna: "Jag tar igen den tid jag förlorat" - Spela upp på Arenan

Ännu i dag har Andrea svårt att sätta ord på hur det var att växa upp i fel kropp. Tankarna är tänkta och bortglömda flera gånger om.

För att klara av att leva i rollen som man var hon tvungen att förtränga tankarna och låsa in dem någonstans längst bak i hjärnan.

– Men sedan har de ändå kommit tillbaka när det har varit någon kris eller om man har haft tid att reflektera. Och kanske lite där emellan också.

Kvinnliga kläder var en tillflykt

Redan då Andrea var barn klädde hon sig i hemlighet i kvinnokläder. I barndomshemmet fanns det en kappsäck med avlagda kläder uppe på vinden.

De kläderna utforskade Andrea när ingen såg henne.

– Det kändes bra. Men jag ville inte att någon skulle veta om det eftersom jag var rädd att bli förlöjligad.

Andrea Hällfors tittar på kläder.
Bildtext Andrea Hällfors fyndar kläder främst på loppisar. Det är både mer ekonomiskt och ekologiskt.
Bild: Berislav Jurisic / Yle

När hon flyttade bort från småstaden Ekenäs för att börja studera blev svängrummet lite större. Andrea började botanisera på loppmarknader och köpte kläder som hon trodde kunde passa. Ibland klädde hon på sig kvinnokläderna under den manliga utstyrseln.

Samtidigt var hon hela tiden väldigt noga med att ingen skulle upptäcka hennes hemlighet. Hon spelade den manliga rollen som alla förväntade att hon skulle ha.

Så här i efterhand funderar hon vad som hade hänt om hon berättat att hon känner sig som en kvinna. Hade det funnits sådana som varit okej med det?

– Antagligen, men jag vågade inte ens tänka i de banorna eftersom det var så skamfullt.

Svårt att hitta information

Under Andrea Hällfors barn- och ungdom fanns det väldigt lite information tillgängligt om transpersoner. När Andrea letade hittade hon främst info om transvestism. Så precis som många andra transkvinnor i hennes ålder drog hon därför slutsatsen att hon var transvestit.

Vad skulle frun och barnen säga?

― Andrea Hällfors

Under studietiden träffade Andrea sin blivande fru. De gifte sig, fick två barn och flyttade till Ekenäs. Till en början var allt frid och fröjd, men så småningom började fasaden krackelera.

Känslan av att något var fel fanns fortfarande kvar och livet som Anders började kännas allt svårare.

I ett skede läste Andrea en artikel där en transkvinna berättade sin livshistoria. Då föll pusselbitarna till sist på plats.

– Jag tänkte att det där är ju precis jag. På ett sätt kändes det befriande, men samtidigt fasade jag för att ta steget ut och berätta det för andra. Vad skulle frun säga och barnen, grannarna, släkt och vänner?

Andrea Hällfors sätter på läppstift.
Bildtext För Andrea har det en stor betydelse att hon kan klä sig i sådana kläder hon alltid velat.
Bild: Berislav Jurisic / Yle

Så hon beslöt att fortsätta leva som förut eftersom det var tryggast så.

– Men jag mådde inte bra och det tog på psyket. Mot slutet, före vi skilde oss, var jag nog en sur och hemsk gubbe. Jag var inte alls nöjd med mig själv och jag kämpade med mina känslor.

Sanningen slank ur hos psykologen

På grund av sin djupa depression träffade Andrea en psykolog. Och det var där som fasaden slutligen rämnade, helt oväntat.

– Jag hade inte planerat att säga något, utan det bara slank ur mig. Jag sade att jag är trans och det var något som psykologen genast tog fasta på.

Efter det skickades Andrea till en psykiatriker, som gav en remiss vidare till polikliniken för könsidentitetsutredningar, som också kallas för Transpoli. Där fick hon diagnosen F64.0, det vill säga könsdysfori.

Det var så befriande att få gå klädd som jag velat hela livet

― Andrea Hällfors

För Andrea var det en obeskrivlig lättnad att lämna en livslång lögn bakom sig. Men för den närmaste familjen blev det en chock.

– Jag tror det är svårast för dem. De vill ju att man ska vara en normal familj och de tänker kanske också på vad släkt och vänner säger.

Hennes ena dotter ställde också frågan varför hon inte hade berättat det här tidigare.

– Jag hade inte något bra svar. Jag vågade helt enkelt göra det tidigare.

Omgivningens blickar är inte relevanta

Det som i alla fall var klart var att Andrea inte tänkte slösa mera tid på att dölja vem hon är. När sanningen äntligen var ute ville hon genast börja klä sig så att det yttre överensstämde med det inre.

– Om man ändå vill ha de där kläderna som man har längtat efter hela sitt liv, så varför inte göra det direkt. Så jag bestämde mig att göra det fullt ut på en gång.

Det var första gången Andrea vågade prova ett kvinnoplagg i provhytten. Hon skaffade en kjol och tog någon av sina överdelar från skåpet och gick ut klädd så som hon alltid velat se ut.

– Oj vad det kändes skönt! Det var så befriande att få gå klädd som jag velat hela livet. Det var en underbar känsla.

I början var hon mera medveten om omgivningens blickar, men så småningom började hon strunta i dem.

– Jag har slutat att tänka på vad andra tänker om mig, jag kör mitt eget race. Om någon har problem med vad jag har på mig, så bryr jag mig inte. Jag bryr mig inte heller om vad andra har på sig.

Ett jag växer fram

Den fysiska processen att bli en kvinna startade i våras. Än så länge är hormondosen rätt liten, men Andrea har redan lagt märke till en viss förändring: bysten har vuxit lite och både skäggväxten och kroppsbehåringen har minskat. Hon upplever också att hon har blivit mera känslosam tack vare hormonerna.

Andrea Hällfors har inte någon tydlig bild av hur förändringsprocessen kommer att sluta. Egentligen är det inte så viktigt.

– Det får bli som det blir, det blir jag sedan!

Andrea Hällfors tittar ut genom ett fönster.
Bildtext Andrea Hällfors har rätt nyligen påbörjat hormonbehandling för att bli kvinna.
Bild: Berislav Jurisic / Yle

Andrea är nu medelålders och har levt nästan hela sitt liv som en man, trots att det alltid har känts fel. På sätt och vis ångrar hon att hon inte kom ur skåpet tidigare.

– Gjort är gjort och man kan inte göra något ogjort. Men om det är någon annan som är i samma situation så är mitt råd att våga, fundera inte, för i slutändan är det ändå hit man kommer.

Samtidigt är hon tacksam över att hon har fått leva ett familjeliv och har två barn. Om hon hade kommit ur skåpet i en yngre ålder kanske det inte hade blivit av.

Från heteroman till lesbisk kvinna

På grund av skilsmässan är livet också annorlunda, på gott och ont. Å ena sidan känns det befriande när det inte finns någon annan som man måste ta i beaktande, men å andra sidan känns det mer ensamt.

Förhoppningen är i alla fall att hitta en partner att dela sitt liv med. Nu är situationen annorlunda än tidigare eftersom Andrea inte längre behöver spela en roll.

– Jag har inte det där prestationsbehovet längre, jag kan bara njuta av vad ett förhållande medför.

Hurdan tror du att Andrea hade varit som yngre?

– Jag tror att hon hade varit väldigt sprallig och frimodig och inte alls så blyg som Anders var. Men det är bara spekulationer, man får ju aldrig reda på det.

Egentligen är Andrea Hällfors rätt trött på diskussionen om könsidentitet. Varför ska man kategorisera människor som man eller kvinna eftersom det finns så mycket mellanting?

I hennes idealsamhälle skulle alla helt enkelt få vara det som man känner att man är.

– Lite tråkigt är det ju att jag inte har kunnat leva livet som den jag velat vara. Men å andra sidan tar jag igen det nu, det som går att ta igen!

Har du en historia värd att berätta? Eller känner du någon som har det? Hör av dig på livet@yle.fi