Ukrainska läraren Katerina fortsätter undervisningen på distans från Tenala: "Vi saknar varandra och behöver det här"
Då kriget bröt ut i Ukraina den 24 februari var det många svåra beslut som invånarna stod inför. Ett av dem var skolgången – hur ska man kunna upprätthålla undervisningen samtidigt som eleverna flyr för sina liv?
Ukrainska Katerina Dniprovska valde tillsammans med sina kolleger att fortsätta undervisningen på distans. Vanan sitter i från coronaåren, men omständigheterna är helt annorlunda.
Nu undervisar hon sina elever från sitt sovrum på den gamla prästgården i Tenala dit hon flytt med sin familj.
Vi bodde hemma en månad men sedan måste vi fundera över hur vi kan hålla vår familj trygg. Mamma var väldigt orolig över familjen och barnen
Katerina Dniprovska
En hög med skor i olika storlekar möter oss i vindfånget när vi stiger in i det gula trähuset vid den gamla prästgården i Tenala.
– Min mamma och jag undrade vad i all världen man behöver så många olika slags skor till när vi kom hit. Nu är vi väldigt tacksamma över gummistövlarna, säger Katerina Dniprovska och skrattar medan hon ser menande ut på den blöta gräsmattan utanför fönstret.
Hon och mamman Lyudmila Dniprovska kom till gården i Tenala tillsammans med Katerinas moster, svägerska, brorsdöttrar, kusin och kusinens treåriga son. De lämnade hemstaden Kryvyj Rih efter att kriget bröt ut.
– Vi bodde hemma en månad men sedan måste vi fundera över hur vi kan hålla vår familj trygg. Mamma var väldigt orolig över familjen och barnen, berättar Katerina Dniprovska.
Det var en väldigt tung resa, speciellt med en treåring och en katt
Katerina Dniprovska
De bestämde sig för att fly då sirenerna ljöd och de dagligen var tvungna att ta skydd i husets källare.
Katerinas bror sade att Polen redan tagit emot så många flyktingar att det lönade sig att söka sig någon annanstans. En kompis tipsade om Finland och i en grupp på nätet som koordinerar boende för ukrainska flyktingar kom de i kontakt med Anders von Bonsdorff som sade att de var välkomna till prästgården i Tenala.
– Jag planerade resan under en dag och så reste vi i tre dagar. Det var en väldigt tung resa, speciellt med en treåring och en katt. Anders höll hela tiden kontakt med oss för att försäkra sig om att vi var trygga, berättar Katerina Dniprovska.
Även om de fem kvinnorna går varandra på nerverna ibland så säger Katerina Dniprovska att de har tur.
– Huset är stort och vi har alla egna rum så vi kan stänga dörren när vi inte orkar tala med någon. Men visst blir det tungt, vi är alla vana vid egna hushåll och har olika vanor i köket, säger hon och ler snett.
Skillnaden från det pulserande storstadslivet i Ukraina till den lugna landsbygdsidyllen bland de blomstrande äppelträden på gården i Tenala är milsvidd.
Kommer från samma stad som landets president
Det är med stolthet i rösten som hon berättar om hemstaden.
– Det är staden som vår president Volodymyr Zelenskyj föddes i. Det är en stor industristad med 600 000 invånare. Vi har inte skog som här, men många parker, beskriver hon.
Hemlängtan är stark.
– Det är klart vi vill åka hem. Än så länge är våra hus kvar, tack och lov, men vi ser hur det har gått i Charkiv och Mariupol. Jag har en vän som flydde Mariupol med sin katt och en handväska. Nu är det allt hon har kvar, hon har inget hem längre, berättar Katerina tills tårarna tar över.
Hon samlar sig och efter en stunds tystnad konstaterar hon att det är tufft. Hennes pappa, bror och många andra familjemedlemmar är kvar i Ukraina.
– Min svägerskas bror är i armén. Han kan inte ringa varje dag och berätta om han är okej, om han är vid liv.
Vi har en stund då vi kan prata om vad som helst, inte bara skolarbete. Vi kan skämta tillsammans. Vi saknar varandra
Katerina Dniprovska
Dniprovska är lärare i fysik och datateknik för elever i grundskolan, gymnasiet och högskola. Då kriget började pågick ett skollov. De återvände aldrig till skolan efter lovet utan valde att fortsätta undervisningen på distans. Dniprovska undervisar nu sina elever från prästgården i Tenala.
– Vi följer samma schema och jobbar som förut. En del barn som flytt till andra länder har ändå svårigheter med nätuppkopplingen eller kameran och mikrofonen. Andra har svårt att komma åt studiematerialet, så det är inte lätt, berättar hon.
Eleverna går i två skolor samtidigt
Flera barn går nu parallellt skola på distans och i det nya hemlandet.
Det är ändå viktigt för eleverna att fortsätta med kurserna från den egna skolan.
– Alla vill träffas och prata. Vi har en stund då vi kan prata om vad som helst, inte bara skolarbete. Vi kan skämta tillsammans. Vi saknar varandra, de behöver det här.
Utöver ämnesundervisningen har Dniprovska även en klass som hon ansvarar för hemma i Ukraina och därmed också saknar extra mycket.
– Jag vet allt om eleverna och deras familjer, jag känner deras föräldrar. De är “mina” barn, förklarar hon med tillgivenhet.
Klassen är en grupp pojkar och unga män. Hon berättar att flera av dem jobbar som frivilliga för tillfället genom att skjutsa kvinnor och barn från farliga områden och fixa militärfordon.
– En av mina elever är 17 år och bor och jobbar alla vardagar på en mottagningscentral. Han kommer bara hem till veckosluten.
Förlorade kontakt med elev i ockuperat område
Efter att kriget bröt ut och skolorna stängde återvände studerandena hem till sina familjer. En av dem åkte hem till Cherson som sedan ockuperades av den ryska armen.
– Han kunde inte tala i telefon eller hålla kontakt via nätet så jag har inte hörde inte från honom på en månad, det kändes så konstigt. Vi visste inte vad som hänt med honom och hans familj, om de var vid liv eller inte.
Nu har Katerina Dniprovska återfått kontakten med eleven som flytt till Polen med sin familj.
– Han jobbar nu med att hjälpa ukrainska flyktingar i Polen, berättar hon stolt.
Medan vi pratar vandrar katten Zefir in och kryper ihop intill matte.
– Han är min familj. Det är jag och han hemma i Ukraina. Han är en innekatt och jag var så rädd för hur han skulle klara av resan, berättar Dniprovska.
Efter att ha kommit över den första chocken har Zefir ändå funnit sig tillrätta i det nya hemmet.
– Han håller mössen borta så han har ett jobb här, säger Dniprovska roat.
De har hållit ihop sedan Zefir var en liten kattunge.
– Jag hittade honom när han var så här liten, berättar hon och förevisar med händerna knappt tjugo centimeter från varandra.
– Han såg på mig och pep “mjau” och då var jag såld, säger hon och ler.
Hoppas jobba som lärare i Finland
Framtiden är just nu oviss för Katerina Dniprovska.
Då hon och hennes familj flydde hoppades de kunna återvända i juni. Efter rapporterna från hemlandet har den förhoppningen ändå sinat.
– Vår stad är inte lätt att invadera över gränsen, men vi kan inte skydda oss mot luftangrepp. Många människor sover i källaren eller korridoren, berättar hon.
Eftersom många flyr inom landet har Kryvyj Rih mottagit många flyktingar.
Jag förstår att Finland inte var förberett på så många flyktingar, men just nu har vi bara en e-postadress som vi kan vända oss till
Katerina Dniprovska
Lärarjobben på orten kommer därför att gå till dem som kommit dit medan de som flytt utomlands måste räkna med att förlora sina jobb, förklarar Dniprovska. Hon vill börja jobba i Finland men uttrycker stor frustration kring byråkratin här.
– Jag besökte mottagningscentralen i Esbo i går och frågade om det och fick bara till svar: "Förlåt, jag kan inte hjälpa. Det är bara jag här så du måste skicka e-post." Men jag har gjort det och väntat i två månader och inget händer, säger Dniprovska uppgivet.
Hon önskar att pappersarbetet kunde underlättas för flyktingar.
– Jag förstår att Finland inte var förberett på så många flyktingar, men just nu har vi bara en e-postadress som vi kan vända oss till. Jag frågade om jag kunde få en tid på migrationsverket men det fanns inga lediga tider förrän i augusti.
– Det är besvärligt då mottagningscentralen finns i Esbo. Jag känner många ukrainska kvinnor här som har svårt att ta sig dit då de inte har bil eller kan språket och inte har mycket pengar, förklarar hon.
Anders von Bonsdorff har nu ordnat med en bil till Dniprovskas familj för att underlätta besöken till mottagningscentralen.
– Familjerna hjälper till. Just nu får vi mera hjälp av de finländska familjerna än av staten, men kanske jag inte ska säga så.
Dniprovskas förhoppning är att på hösten kunna jobba med ukrainska skolbarn i Raseborg.
– Jag har gett mitt CV till några skolor. Jag vet att ukrainska elever börjar skolan här men de har inte en egen klass, så kanske jag kunde jobba som lärare på hösten, funderar hon.
För tillfället diskar hon på restaurang Anette’s Kitchen i Tenala. Dniprovska är noga med att understryka hur tacksam hon är över all hjälp och vänlighet de blivit bemötta med i byn.
– Vi är säkra och vi har fått vänner. Massor av människor har hjälpt oss, jag är mållös, säger hon och blir märkbart rörd.
Efter att ha flyttat från en storstad tog det en stund att förstå varför alla höjde handen och hälsade när de gick förbi.
–Jag insåg sedan att det är en så liten by att alla vet vem vi är, berättar Dniprovska roat.
– Nu säger jag också hej till alla jag möter här.
Ute på gården har mamma Lyudmila Dniprovska planterat en del grödor inför sommaren.
– Anders fru Minna sa att mamma måste visa sina knep, hennes odlingar växer så bra, berättar Katerina Dniprovska.
– Men ni har tydligen en massa djur här så vi måste skydda odlingarna, det var nytt för oss, fortsätter hon roat.
Saknar lekkamrater
Brorsdättrarna, 11 och 15 år gamla, ska börja skola i Raseborg i höst.
– De behöver lära sig språket och tala med andra barn. Vi vet inte hur länge vi ska stanna här, konstaterar Dniprovska.
Kusinsonen är bara tre år gammal och för ung för att börja skolan, men drömmer om att träffa jämnåriga lekkamrater.
– Han behöver vänner. På lördag ska vi ha en liten fest här på gården dit det kommer andra barn.
I brist på roligare besök nöjer sig pojken ändå med redaktören som lekkamrat och förevisar stolt sina leksaksbilar och små frukter och grönsaker han gjort av modellera.
Några dagar senare dyker ett foto upp på Facebook med en skara glada barn på gården och allt tyder på att det varit en lyckad fest.
