Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Journalisten Jan Mosander: Jag var ombord på Costa Concordia när den sjönk, utan att förstå att vi svävade i livsfara

Jan Mosander ser rakt in i kameran. I bakgrunden syns grönskande buskar.
Bildtext Jan Mosander har varit verksam som journalist sedan mitten av 1960-talet. Han är uppvuxen i Helsingfors, men har främst jobbat i Sverige, där han bland annat vunnit Stora Journalistpriset för avslöjandet av Boforsaffären.
Bild: Parad Media, Emma Sundh, grafik: Yle/Clas Christiansen

Han har rapporterat från krig och katastrofer som Estonia-olyckan. Men när Costa Concordia sjönk var Jan Mosander och hans hustru ombord som vanliga resenärer. I sitt sommarprat berättar Mosander om känslorna under och efter olyckan.

Det är den 13 januari 2012, en vanlig kväll ombord på det jättelika kryssningsfartyget Costa Concordia. Jan Mosander och hans hustru Ingalill är på semester. Njuter. Plötsligt ställs allt bokstavligen på ända.

– När vi sitter längst nere i den stora teatersalongen, som går genom flera däck, hör vi ett brak från fartygets botten. Costa Concordia får slagsida, går inte att manövrera och börjar driva.

Jan och Ingalill räddas i en livbåt, och kommer i mörkret iland i hamnen i en liten stad på ön Giglio utanför den italienska kusten.

I hamnen möter de flera tusen andra räddade.

– En man springer ut ur ett kafé som öppnats för nödställda och ropar: "Doctor, doctor!" Någon har svimmat eller kanske fått en hjärtinfarkt. En kvinna från Röda Korset undrar om vi sett en liten flicka som försvunnit. Någon gråter.

Jan Mosander berättar i sitt sommarprat om Costa Concordias förlisning och om känslorna av rädsla och förträngning.

Det som inte fick hända, hände. Det 300 meter långa fartyget Costa Concordia körde på klipporna utanför Giglio och ett långt hål revs upp i skrovet. Båten tog in vatten och sjönk.

Mosander och hans fru Ingalill vet när de kliver i land inte omfattningen av katastrofen. I tumultet har alla tillhörigheter blivit kvar i hytten, men Jan har i alla fall lyckats få med sig sin mobil. Han skickar ett sms till sin dotter och berättar att de är räddade.

Sedan ringer han, närmast reflexmässigt, nattredaktionen på Sveriges radio, som varit hans senaste arbetsgivare.

Han gör som han brukar. Rapporterar. Gör sitt jobb.

Costa Concordia kantrade den 14 januari 2012
Bildtext Costa Concordia förliste i januari 2012. Av de drygt 4 200 personerna ombord omkom 32 personer.
Bild: EPA / Enzo Russo

Maktlös i en livbåt

Många gånger har Jan fått frågan om han inte var rädd där i kaoset ombord. Och ja, det var han, vid ett tillfälle var han riktigt rädd.

Jan och Ingalill hade kommit med i en av de sista livbåtarna, som var tydligt överlastad.

– Normalt hade livbåten haft fri väg ner i havet, men Costa Concordia hade slagsida och vår livbåt skrapade och gnisslade ner längs den lutande fartygssidan. Plötsligt tog det stopp.

Livbåten hade fastnat. Besättningen kämpade med att få loss livbåten, och just i den stunden kände Jan fasan komma krypande.

– Om något gick fel nu så fanns det risk för att vi skulle tippa runt och okontrollerat rasa ner i havet. Det var inget jag själv kunde påverka eller förhindra. Maktlöshet är en extremt obehaglig känsla.

I sitt sommarprat säger Jan att han har full förståelse för dem som tappade fattningen och greps av panik. Hur vi reagerar i en krissituation vet vi nog inte på förhand, utan först när vi står mitt i den.

– Jag gissar att i mitt fall hölls rädslan, ända tills incidenten i livbåten, undan av att jag hade fullt upp med att lösa de problem som vi hela tiden ställdes inför.

Det var många praktiska problem.

– Vad gör vi nu? Vart går vi? Hör du vad de säger i högtalarna? Vi måste hämta pass och kreditkort! Nya beslut hela tiden och nya problem.

– Hur mycket orkar ens sinnen med? Det fanns kanske inte plats för rädsla mitt i allt kaos.

Känslorna hann ikapp först senare

Ett dygn efter haveriet är Jan och Ingalill tillbaka i Stockholm. Omfattningen av olyckan blir så småningom tydlig. Av drygt 4 200 människor ombord dog 32.

– Vi förstod att vi själva varit i en reell livsfara. Om fartyget hade kantrat medan det låg kvar ute i farleden hade det sjunkit på 90 meters djup. Det hade inneburit en ny Titanic- eller Estoniakatastrof med flera tusen offer.

Man sitter i fåtölj i en tv-studio.
Bildtext Jan Mosander är gäst hos Daniel Olin.
Bild: Yle / Barbro Ahlstedt

Den känslomässiga reaktionen kom några dagar senare.

När Jan sitter i bilen utanför ett köpcentrum och får syn på en artikel om en femårig flicka som i olyckan drunknat med sin pappa, brister det.

Han läser om flickan som hämtats i förskolan av sin far. Hon hade varit glad och full av förväntan inför det kommande äventyret på det stora kryssningsfartyget.

– Jag kom ihåg Röda korskvinnan i hamnen på Giglio som letat efter en försvunnen flicka. Jag satt där i bilen och kunde föreställa mig den lilla flickans sista skräckfyllda sekunder innan havet tog henne. Jag började gråta.

Under själva olycksdygnet hade Jan varit styrd av adrenalin, försökt fungera rationellt och med det i någon mån skyddat sig från känslomässiga reaktioner.

– Fem dygn senare kom budet om femåringens öde att fullständigt rasera spärrarna. Det kan låta märkligt, men det var en lättnad att bara låta tårarna rinna där i bilen.

I sitt sommarprat berättar Jan Mosander om hur han reagerade under och efter Costa Concordias förlisning. Dessutom berättar han om ett möte med en av Adolf Hitlers närmaste män, en man som egentligen borde ha varit avrättad när Jan träffade honom.

Vegas sommarpratare sänds 27.612.8 vardagar efter kl. 10 och 18. Du kan lyssna när som helst på Arenan, programmet finns tillgängligt i ett år.

Den musikfria podcasten finns tillgänglig tills vidare, den kan du ladda ner och lyssna på också utomlands.

Musik

Nino Rota: La Strada

Tommy Körberg: Anthem

Nikki Yanofsky: Over The Rainbow

Louis Armstrong: Cabaret

Frank Sinatra: As Time Goes By

Patriotic Fathers: Taps

Cantus: Finlandia

Barbara Streisand: Send In The Clowns

Mer om ämnet på Yle Arenan