Finlands största politiska fängelse – Sture Lindholm har skrivit ny bok om fånglägret i Dragsvik
Att Dragsvik var ett ökänt fångläger efter inbördeskriget är sedan länge ett välkänt faktum. Sture Lindholm skriver nu om vad som hände i Dragsvik efter den dödliga sommaren 1918.
År 2017 publicerade Ekenäsbon och historieläraren Sture Lindholm Fånglägerhelvetet i Dragsvik: massdöden i Ekenäs 1918. Boken handlar huvudsakligen om Dragsviks tid som ett fångläger för de röda från slutet av maj till mitten av september 1918.
Sture Lindholm har nu skrivit en ny bok om Dragsvik som handlar om Ekenäs tvångsarbetsinrättning, som kasernområdet formellt hette i cirka 20 år efter september 1918.
Det som jag närmast nu har försökt reda ut är att vad hände i Dragsvik på 1920-talet
Sture Lindholm
Bokens titel kommer vara "Ekenäs universitet" Där inbördeskriget inte slutade 1918, och kommer att finnas ute på marknaden under sensommaren eller början av hösten, tror Sture Lindholm.
Majoriteten av fångarna som dömts 1918 frigavs relativt snabbt och de nya politiska fångarna var sådana som arresterades för illegal politisk verksamhet efter 1918. Dragsvik kom att vara Finlands största politiska fängelse under 1920- och 1930-talen.
– Det som jag närmast nu har försökt reda ut är att vad hände i Dragsvik på 1920-talet, säger Sture Lindholm.
I Dragsvik fortsatte de rödas klasskamp mot de borgerliga segrarna, men där utkämpades också bittra interna strider i de kommunistiska kretsarna om vilken väg rörelsen skulle ta.
Boken kommer alltså inte att behandla 1930-talet, utan stannar vid Lapporörelsens grundande och förbudet mot kommunistisk verksamhet kring år 1930.
Inte ett ensamt jobb
Under arbetet med boken har Sture Lindholm inte jobbat helt ensam. Cecilia Toivanen, som nyligen avslutade sitt femte studieår i historia vid Helsingfors universitet, har under arbetet fungerat som assistent.
Det är mycket att förstå arkivvärlden i Finland – att man vet var det finns material, hurdant material och hur man söker och hittar i arkiven
Cecilia Toivanen
Som assistent har Cecilia Toivanen tillbringat en hel del tid på olika arkiv där hon gått igenom och summerat olika källor samt gjort urval över vilket material som är relevant.
I projektets slutskede har hon korrekturläst manuset och skrivit några av bokens stycken. Under arbetet som assistent har Cecilia Toivanen fått betydande erfarenhet av hur arkivväsendet i Finland fungerar.
– Det är mycket att förstå arkivvärlden i Finland – att man vet var det finns material, hurdant material och hur man söker och hittar i arkiven, säger hon.
Cecilia Toivanen och Sture Lindholm kom i kontakt med varandra 2017 på Helsingfors bokmässa, och en tid efter det erbjöds hon jobbet som forskningsassistent. Cecilia Toivanen är för närvarande anställd på riksarkivet.
Från riksdagen till Dragsvik
Fångarna i Dragsvik var en brokig skara som bestod av allt från höjdare inom den kommunistiska rörelsen till helt vanliga medlemmar i kommunistiska organisationer. Under 1923 började också "vanliga" fångar placeras i Dragsvik.
Den socialistiska rörelsen i Finland var inte på något sätt enhetlig, utan bestod av såväl underjordiska som officiella rörelser och partier.
Finlands socialistiska arbetarparti utgjorde en betydande del av den formella kommunistiska rörelsen i början av 1920-talet. Partiet var en front för det förbjudna Finlands kommunistiska parti som bildats i Sovjetunionen av röda i landsflykt.
Finlands socialistiska arbetarparti förbjöds redan 1923 efter att de kommit in i riksdagen året innan. Partiets ledarskap och riksdagsledamöter arresterades och skickades till Dragsvik.
Straffen som utdelades till de politiska fångarna kunde variera mellan ett och upp till tolv år.
Det är skillnad på fångar och fångar
I Dragsvik hölls de politiska fångarna åtskilda från de övriga fångarna. De politiska fångarna hade vissa privilegier och hade bland annat rätt att ta emot försändelser, prenumerera på tidningar och läsa böcker.
Ibland kunde man till och med ha marxistiska skrifter, fast bibliotekarierna och lärarna i fängelset försökte hålla koll på vad man läste
Sture Lindholm
Trots att fångarna skulle hållas åtskilda förekom kontakter mellan dem. Smuggling av brev och meddelande i utbyte mot tobak var exempelvis en vanligt förekommande transaktion bland de olika typerna av fångar.
Ekenäs tvångsarbetsinrättning har också informellt kallats Ekenäs universitet. Benämningen kommer från att de politiska fångarna hade möjlighet att studera samhällsvetenskap.
– Ibland kunde man till och med ha marxistiska skrifter, fast bibliotekarierna och lärarna i fängelset försökte hålla koll på vad man läste, säger Sture Lindholm.
En del förbjudna skrifter smugglades också in.
Begreppet "Ekenäs universitet" frodades främst inom vänsterkretsar i Finland. Med tiden började också den borgerliga pressen och Detektiva centralpolisen notera den allt mer organiserade utbildningen som bedrevs i Dragsvik.
"Ekenäs universitet" – Sture Lindholm om ny bok som behandlar Finlands största politiska fängelse
Mot 1920-talets slut började det också dyka upp fångar som studerat i Leningrad som försökte organisera studiecirklar i enlighet med de läroplaner man haft i Sovjetunionen. En del av "de studerande" slutade sina dagar med nackskott i Stalins Gulag, andra blev ambassadörer eller ministrar i Finland. En av dem var med och tog emot Hitler när han kom för att gratulera Mannerheim.
I vänsterkretsar har ändå "Ekenäs universitet" blivit någonting av en myt och verksamheten var kanske inte så organiserad som den ofta framställs, tror Sture Lindholm.
Dragsvik som politiskt slagträ
Fånglägret i Dragsvik har använts i den politiska debatten ända sedan 1918 och används fortfarande i modern tid. Under tiden då fångar fortfarande inhystes där strävade den politiska vänstern till att konstant hålla strålkastarljuset på Dragsvik och hur politiska fångar behandlades i Finland.
Det blev de finska kommunisternas lidandes historia
Sture Lindholm
Med tiden kom berättelserna om massdöden under sommaren 1918 att smälta samman med de politiska fångarnas upplevelser. Under mellankrigstiden uppstod ett sammanhängande narrativ.
– Det blev de finska kommunisternas lidandes historia, berättar Sture Lindholm.
Inom vissa historikerkretsar i Finland under 2000-talet har man valt att använda sig minnesberättelser nedtecknade på 1960-talet och propagandaskrifter från 1920-talet i syfte att föra fram en annan version av historien.
Problemet i de här fallen är att man helt okritiskt accepterat källmaterialet som objektiv sanning. Källkritiken som är historikerns viktigaste verktyg har lagts på hyllan, säger Sture Lindholm.