Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Gnagarnas paradis som blev till ett överbefolkat helvete: Vad säger mus-utopins undergång om vår chans att överleva?

Bruna möss i en bur.
Bild: Mostphotos

Ibland räcker inte ens de perfekta materiella utgångspunkterna till för att garantera överlevnaden.

Gnagarnas paradis som blev till ett överbefolkat helvete: Vad säger mus-utopins undergång om vår chans att överleva? - Spela upp på Arenan

Finland är, som vi vet, världens lyckligaste land. Eller åtminstone påstår de så, de som gör de här internationella jämförelserna som vi får höra om med jämna mellanrum. Men åtminstone på pappret ligger det säkert någonting i det här. Vi har haft det väldigt bra väldigt länge här i vårt lilla hörn av världen.

Sedan andra världskrigets slut har mer eller mindre varje ny generation haft det bättre, materiellt sett, än generationen innan. Klart det, undantag och orättvisor finns alltid, men Finland har länge varit ett land där var och en har kunnat räkna med att få alla sina behov tillgodosedda från vaggan till graven.

Ändå gnäller vi väldigt mycket. Det får en ibland att fundera: vad är tillräckligt? Har vi det för bra? Och någon kan tillägga: vilken är då poängen med att hjälpa folk i länder där saker inte är bra, för inte har ju vårt välstånd gjort oss nöjda heller.

Person i matbutik med shoppingkärra.
Bildtext Hur mycket är tillräckligt, och räcker ens det sist och slutligen?
Bild: Aalto Puutio / Yle

I veckans Kvanthopp tar vi en titt på ett experiment, ett djurförsök som gjordes i början av 1970-talet. Dess syfte var att ta reda på vad som händer när saker och ting är så bra de kan vara, rent materiellt.

Experimentet gjordes på möss. Mössen fick allt de behövde: mat, värme, trygghet. De fick föröka sig bäst de ville. Maten räckte alltid till för alla. Den här gången kan man åtminstone inte anklaga forskarna för avsiktlig grymhet mot försöksdjur.

Vad hände, tror du? Katastrof och domedag, det är vad som hände. Muspopulationen utplånade sig själv totalt. Varför nu det då? Går det här på något sätt att tillämpa på oss människor? Är vi förutbestämda att förinta vår civilisation och oss själva genom någon tickande biologisk bomb som vi alla bär inom oss?

Läs vidare så blir du kanske lite klokare.

Potatispesten och Irlands stora nöd

Innan vi tar en närmare titt på mössens utopi och dess tragiska konsekvenser, gör vi en liten omväg via vår egen historia.

Sommaren 1845 på Irland var kylig och fuktig. Ideala förhållanden rådde för en viss sorts mögelsvampsporer att börja sprida sig: Phytophthora infestans, eller potatisbladmögel. Sporerna började gro på potatisplantans blad, varifrån regnet sköljde ned dem i myllan där de infekterade själva potatisknölarna.

Minnesmärke i Dublin över den stora svälten i Irland 1845.
Bildtext Minnesmärke i Dublin över den stora svälten i Irland 1845.
Bild: William Murphy

Så när de irländska bönderna skulle skörda potatis det året fick de bara en svartaktig smörja i händerna då de drar upp plantorna. Hungersnöden satte snart in på allvar. Innan sju mycket magra år är till ända skulle minst en miljon irländare svälta ihjäl: irländarna kallar det Gorta mór, den stora hungern. Därtill emigrerade en och en halv miljon irländare, huvudsakligen till USA, där de togs emot med allt annat än öppna armar.

Vad väckte det här för tankar – och reaktioner – i England, som Irland vid den här tiden tillhörde? Tja, sympatiyttringarna var inte översvallande, om vi säger så. Britterna misslyckades inte bara med att hjälpa Irland. De undergrävde aktivt den irländska livsmedelsförsörjningen genom lagstiftning som främjade den landägande adeln, och genom att låta exportera mat från Irland till England medan irländska bönder bokstavligen svalt ihjäl.

Frågade man mannen på gatan i London så var det som hände på Irland bara rätt åt dem. Det fanns för många irländare – underförstått, så går det när man är katolik – och de förtjänade antagligen vad som än hände dem.

"Hjälp leder bara till fler behov"

Den här sortens tänkande härstammade åtminstone delvis från den brittiske prästen, nationalekonomen och demografen Thomas Malthus och hans skrift An Essay on the Principle of Population (1798). I den boken slog Malthus fast att om inga politiska åtgärder vidtas, blir befolkningen större än tillgången på livsmedel, och tillgången på mat per person kommer att därmed att minska.

Malthus antog alltså att befolkningen i ett område tenderar att öka exponentiellt medan matproduktionen bara ökar aritmetiskt. Det vill säga, befolkningen ökar mycket fortare än matproduktionen. Att begränsa befolkningsökningen är därför enligt Malthus av avgörande betydelse för den ekonomiska tillväxten och välståndet.

Etsning av Thomas Malthus.
Bildtext Thomas Malthus (1766 – 1834): "Någon måtta med välgörenhet"
Bild: Wellcome Trust

Det passar sig inte heller, enligt Malthus, att ge folkmassorna en utkomst som överstiger det som behövs för livets nödtorft. Om en arbetarfamilj får en höjd levnadsstandard leder det här nämligen till att man skaffar sig ännu fler barn, vars munnar också ska mättas. Och så vidare i all evinnerlighet.

Under de senaste tvåhundra åren har antalet människor på jorden ökat från uppskattningsvis en miljard år 1804 till sju miljarder år 2017. Under hela den här tiden har nymalthusianska farhågor med jämna mellanrum väckts om att den obegränsade befolkningstillväxten så småningom kommer att leda till en stor katastrof.

70-talets oro för befolkningsbomben

Nymalthusianerna var särdeles inflytelserika under 1900-talet, inte minst i Kina där den här sortens resonemang ledde till ettbarnspolitiken som styrde befolkningstillväxten från slutet av 1970-talet till 2015. Och det gick ju inte riktigt som på Strömsö med hela den grejen.

En av de mest anmärkningsvärda moderna nymalthusianerna var Paul Ehrlich, författare till The Population Bomb på 1960-talet. I den boken förutspådde Erlich en stor befolkningsexplosion på 1970-talet. En av de mest kända av dem som lutar åt det nymalthusianska hållet idag är Lester Brown, grundare av Worldwatch Institute.

En av de mest kända kritikerna till det malthusianska tänkandet var i sin tur professor Hans Rosling, frid över hans minne.

Trängsel på storstadsgata.
Bild: Michal Huniewicz

I det malthusianska tänkandets kärna ligger alltså antagandet att när resurserna tar slut kommer befolkningen att "kontrollera" sig själv genom en nödvändig massdöd tills en hållbar populationsnivå nås. Och den här utvecklingen gör vi alltså klokast i att inte rådda med alltför mycket. Låt saker och ting ha sin gång, liksom.

Faktum är att det inte bara är på den politiska högerflanken och bland nyliberalerna som den här sortens funderingar har frodats. Också i den moderna, gröna miljörörelsen finns det de som har flörtat med den malthusianska filosofin.

Katastrofen som sköts upp

Samtidigt har befolkningsexplosionens Armageddon gång på gång skjutits på framtiden. Norman Borlaugs gröna revolution på 50- och 60-talet, plus diverse framsteg inom den genetiska forskningen och växtförädlingen har gett oss tillräckligt med mat för att i dagens läge föda 10 miljarder människor.

Nu pekar nån kanske på den svältkatastrof som kriget i Ukraina håller på att bädda för, men här är grejen – det är hur maten distribueras som orsakar svält. Inte bristen på mat. Vi saknar inte födan, vi saknar viljan eller förmågan att distribuera den till dem som behöver den. Just nu hindrar t.ex Ryssland Ukraina från att distribuera de miljontals ton spannmål de har i lager, vilket kommer att leda till svält på många håll.

Den centrala malthusianska poängen som tål att upprepas här är hur som helst att det inte är bra för någon i det långa loppet om folk blir för bekväma och alla får tillgång till mat för dagen och sjukvård och whatnot. Då skaffar de bara en massa barn som alla överlever – vilken hemsk tanke! Och så är den onda cirkeln igång.

Bild på Hans Rosling
Bildtext Hans Rosling: Ju högre andel barn som överlever, desto långsammare växer befolkningen.

Idag vet vi, inte minst tack vare Hans Rosling och FN:s demografer, att den raka motsatsen är närmare sanningen. Ju högre andel barn som överlever, desto långsammare växer befolkningen. FN förutspår att världens befolkning kommer att vara stabil år 2100.

Anledningen till den här uppenbara motsägelsen är kvinnors beteende när preventivmedel (som inte fanns på Malthus tid) är fritt tillgängliga och när de flesta av deras barn överlever. Kvinnor som kan lita på att deras barn kommer att överleva kommer inte att skaffa lika många barn.

Allt utom en egen vrå

Men det finns en slagsida i den här diskussionen som någon kanske redan har observerat här. Oavsett om man tenderar att tänka i malthusianska banor eller om man snarare är på Hans Roslings sida, så handlar argumenten sist och slutligen oftast om en sak: materiella resurser. Har vi vad vi behöver i form av föda, energi och mediciner, till exempel?

På 1960 och 70-talet, då snacket om befolkningsexplosionen gick som allra mest på högvarv, var det en amerikansk beteendeforskare vid namn John B. Calhoun som ville svara på en annan fråga: vad händer om vi får alla våra materiella behov tillgodosedda, utom ett: avskildhet. Vad händer om vi finner oss själva boende i en materiell utopi där ingenting saknas, utom lugn och ro. En värld där vi får allting, men blir tvungna att trängas med andra dagarna i ända.

Calhoun beslöt sig för att testa det här genom en serie experiment med laboratoriemöss. Det mest berömda (eller ökända) av experimenten hette Universe 25. Universum 25.

I den här studien tog han fyra möss, två honor och två hannar i fertil ålder och placerade dem i en "utopi". Miljön utformades för att eliminera problem som skulle leda till dödlighet i naturliga förhållanden. Inhägnaden där utopin byggdes var i form av en kub med cirka 2,5 meters sidor.

Inuti musburen som innehöll John Calhouns experiment.
Bildtext Inuti mössens "utopi".
Bild: John B. Calhoun

Mössen fick tillgång till obegränsade mängder mat via sexton matbehållare som satt i änden av tunnlar med rum för tjugofem möss åt gången. Temperaturen i muskolonin hölls vid bekväma 20°C, vilket för er som inte är möss är den perfekta mustemperaturen.

Mössen i experimentet var handplockade från National Institutes of Health speciella avelskoloni för laboratoriemöss. Bara de friskaste individerna med de mest robusta stamtavlorna godkändes. Extrema försiktighetsåtgärder vidtogs för att se till att alla sorters smittsamma mussjukdomar, för att inte tala om rovdjur, skulle hållas ute från mössens utopiska universum.

Mössen fick också tillgång till det bästa bomaterialet, och deras utrymmen städades med jämna mellanrum. För en gångs skull kunde djurskyddsaktivisterna inte anklaga forskarna för grymhet mot försöksdjuren. De här var ena riktiga lyxmöss i sitt eget mus-Manhattan.

Babyboom i Universum 25

Under de här superbekväma och lyxiga förhållandena började mössen som förväntat föröka sig i rasande takt. Muskolonins population ökade exponentiellt och fördubblades var femtiofemte dag. För kolonins medlemmar måste muscivilisationen i Universum 25 sannerligen ha verkat som ett paradis. Men undergången lurade redan bakom hörnet – inte bara i form av stagnation, utan total och oundviklig förintelse.

Orsaken till det här var en som den tidens nymalthusianer inte hade tagit med i beräkningarna. De hade mest bara koncentrerat sig på resursernas tillräcklighet. De hade inte befattat sig med de psykologiska effekterna av trängseln som uppstod då populationen växte. För utrymmet är ju i praktiken det enda som garanterat inte ökar här på jorden an efter som befolkningen växer.

John B. Calhoun 1986.
Bildtext John B. Calhoun 1986.

Så vad exakt var det som hände i John Calhouns Universum 25? Nå, vid dag 315 började populationens tillväxtökning avta. Mer än sexhundra möss levde nu i Universum 25. De trängdes konstant med varandra på väg upp och ner för trapphusen mellan de olika nivåerna i buren och i tunnlarna som ledde till utrymmena för ätande, drickande och sömn.

Mössen fann sig levande i en värld med mycket fler möss än meningsfulla sociala roller att fylla. Med fler och fler jämnåriga att hävda sig mot fann hannarna det svårt och stressigt att försvara sitt territorium, så de gav till slut upp helt och hållet och blev apatiska.

De normala sociala mönstren inom musgemenskapen led ett sammanbrott, och med det försvann mössens förmåga och intresse för att bilda relationer till andra möss.

Narcissistisk introspektion

Förlorarna och avhopparna samlades i stora grupper mitt i det gemensamma utrymmet. Deras håglösa introverta slummer avbröts tidvis av vågor av slumpmässigt och meningslöst våld.

Ammande honor som inte fick vara i fred blev frustrerade och började angripa och döda eller överge sina ungar. Fortplantningen kollapsade och dödligheten sköt i höjden. Ensamma honor drog sig tillbaka till isolerade holkar på burens takvåningsnivå och levde där i apatisk celibat.

Vissa hannar, en grupp som Calhoun kallade “the beautiful ones”, de vackra, tappade också intresset för sex. De här individerna slogs aldrig och betedde sig inte direkt illa på något sätt – de bara åt, sov och putsade sig själva i en sorts narcissistisk introspektion.

En ensam mus.
Bildtext "Lämna mig i fred!"
Bild: Mostphotos

På andra håll i kolonin blev kannibalism, sexuella orgier och våld endemiskt. Mussamhället hade kollapsat.

På dag 560, lite mer än arton månader in i experimentet, nådde populationen sin topp på inalles 2 200 möss. Efter det här barkade det utför – fort. Efter dag sexhundra förekom det få dräktigheter och inga överlevande ungar i kolonin. Eftersom populationen hade upphört att regenerera sig själv var dess väg till utrotning utstakad. Det blev inte någon återhämtning, inte ens efter att antalet möss hade minskat tillbaka till nivån som rådde under Universum 25:s lyckliga, tidiga dagar.

Mössen hade förlorat förmågan att återuppbygga sin population. Många av mössen som fortfarande kunde fortplanta sig, som de "vackra" hannarna och de motsvarande eremitiska honorna, hade förlorat den sociala förmågan att få ihop det.

Som John Calhoun uttryckte saken, mössen hade upphört att vara möss långt före deras död – en "första död" som förstörde deras livsvilja och deras samhälle lika säkert som den senare "andra döden" då den fysiska kroppen gav upp.

Går det att tillämpa på oss?

Det här experimentet handlade alltså om möss. Men frågan som säkert många ställer sig också nu är: kan samma sak hända mänskligheten? För John Calhoun var saken sällsynt klar. Oavsett hur sofistikerade vi uppfattar oss själva, när antalet individer som kan fylla sociala roller avsevärt överstiger antalet tillgängliga roller,

“kan endast våld och störningar av de sociala strukturerna följa. ... Individer som föds under dessa omständigheter kommer att vara så ur kontakt med verkligheten att de ens är oförmögna till alienation. Deras mest komplexa beteendemönster kommer att bli fragmenterade. Kreativitet och uppkomsten av idéer nödvändiga för livet i ett postindustriellt kulturellt-konceptuellt-teknologiskt samhälle kommer att blockeras.”

Så alltså enligt John Calhoun.

Om den mänskliga populationens tillväxt fortsätter okontrollerat, kommer samhället att ge efter för nihilism och kollapsa, vilket betyder artens död, resonerade Calhoun.

Person som tittar på solnedgången vid havet.
Bildtext Jag trivs bäst i öppna landskap...
Bild: Henrietta Hassinen / Yle

Kanske, kunde någon uttolkare av Calhouns teser tycka, är Finland det lyckligaste landet i världen, inte för att vi har det så väl ställt rent materiellt här, utan för att vi har svängrum. Vi har, tills vidare åtminstone, skogar, skär och ödemarker att söka enskildhet och förverkliga oss själva i, ensamma eller tillsammans med någon utvald person.

Beteendesänkan

Calhoun utvecklade en term för att beskriva den här punkten utan återvändo, där som det överbefolkade samhället börjar sitt oundvikliga fall mot undergången: behavioral sink, eller beteendesänka.

Och det här föll ju i god jord på 70-talet, speciellt i amerikanska storstäder i stil med New York, som på den tiden led av svåra sociala problem med gängvåld, arbetslöshet, droger och kriminalitet. Calhoun blev till en auktoritet och en guru som citerades vitt och brett när man förutspådde storstädernas stundande undergång i händerna på det myllrande slöddret. Inte minst konservativa kristna tog Calhouns teser till sitt hjärta. Calhoun träffade till och med påven 1974.

Utsikt från International House, Columbia University över höghus i New York
Bildtext New York på 1970-talet tycktes bevisa nymalthusianernas teser.
Bild: Bengt Östling/Yle

Men frågan återstår alltså, går det verkligen att dra den här sortens slutsatser ur John Calhouns experiment med laboratoriemöss? Alla är såklart inte övertygade om den saken. Calhoun har förblivit en kontroversiell figur ända in i våra dagar.

Slutet på musutopin kan ha berott "inte på trängsel, utan på överdriven social interaktion", skrev medicinhistorikern Edmund Ramsden 2008. "Inte alla Calhouns råttor löpte amok”, fortsatte han, “de som lyckades kontrollera sin näromgivning levde relativt normala liv.”

Misären i gnagaruniversumet var med andra ord inte enhetlig – den hade konturer, och vissa klarade sig bättre än andra. Det här har Calhoun själv konstaterat i sina forskningsrapporter, men sådant här lämnas ofta ute när folk letar efter spektakulära saker att citera.

Calhoun själv fortsatte sina experiment med möss också efter Universum 25 och fann konsekvent att de djur som bättre kunde hantera ett stort antal sociala interaktioner klarade sig jämförelsevis bra. Enligt Calhoun är den här sortens individer utrustade med vad han kallar "high social velocity", hög social hastighet. Och de här mössen var alltså vinnarna i helvetet.

När det gäller förlorarna fann Calhoun också att de ibland blev mer kreativa och uppvisade en “icke musliknande drivkraft att förnya sig”. De tvingades till det för att överleva. Nöden är uppfinningarnas moder, med andra ord.

Handlar inte om resurser utan om vilja

Hur som helst så har John Calhouns experimentdesign med Universum 25 kritiserats för att inte skapa ett överbefolkningsproblem, utan snarare ett scenario där de mer aggressiva mössen kunde kontrollera territoriet och isolera alla andra. Ungefär som med livsmedelsproduktionen i den verkliga världen, är det möjligt att problemet inte var resursernas tillräcklighet, utan hur dessa resurser kontrolleras.

Och då kommer vi tillbaka till det som den stora svälten på Irland handlade om 1945, precis som lidandet i Ukraina och den globala livsmedelskris som följer i krigets spår. Orättvisa. Vi kan klara av stora kriser. Vi kan mätta hungriga munnar. Vi kan se till att inga barn behöver vara hungriga, frusna och rädda. Faktum är att vi ska göra det. Vi har en moralisk skyldighet till det. För det handlar inte om resurser. Det handlar om rättvisa.

Veteskörd i Egypten.
Bildtext Problemet är åtminstone inte tills vidare resursernas tillräcklighet, utan distributionen av resurserna.
Bild: Lehtikuva

Ytterst få saker, inklusive vår överlevnad som art, handlar sist och slutligen om trytande resurser. Eller ens trångboddhet. Vi är inte möss. Vi är människor. Vi har en kapacitet att analysera och påverka våra egna villkor – och andras. Vi har också ett ansvar att göra det.

Det handlar alltså sist och slutligen inte om huruvida vi kan hjälpa dem som behöver vår hjälp. Det handlar om huruvida vi vi vill. Och problemet är att det finns så många som inte vill, och som gömmer sig bakom all världens teorier och dammiga filosofier för att rättfärdiga sitt handlande och döva sitt samvete.

Och så länge som vi i vår oginhet fortsätter rösta på de ogina eller opportunistiska politiker som driver den här sortens politik så har vi, dessvärre, goda skäl till att se pessimistiskt på vår framtid. Våra barns framtid.

Kom bara ihåg att det inte behöver vara så.

Mer om ämnet på Yle Arenan