"Daniel, gör en thriller om mitt liv" – Aleksej Navalnyjs levnadsöde fascinerar i ny dokumentärfilm
År 2020 utsattes den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj för ett mordförsök. Två år senare skildras händelseförloppet i Daniel Rohers gastkrammande dokumentärfilm "Navalny".
Ett år efter mordförsöket den 20 augusti 2020 fick den kanadensiske filmregissören Daniel Roher i uppdrag av Aleksej Navalnyi att göra en film om hur ett gäng lejda mördare försökte förgifta honom med nervgiftet Novichok.
Biografsalongen i Tel Aviv är proppfull och de allra flesta sitter kvar trots att sluttexterna redan slutat rulla. Tre stolar framför filmduken vittnar om att filmförevisningen snart ska övergå i diskussion.
Arrangörerna hälsar regissör Daniel Roher välkommen och in på scenen kliver en ung mörklockig man i glasögon och blå kragskjorta. I handen håller han ett litet vitt plastetui, något som snart ska visa sig innehålla akvarellfärger och en pensel.
Roher har anlänt till filmfestivalen Docaviv för att berätta om sin dokumentärfilm Navalny (CNN Films & HBO Max, 2022) som redan väckt uppmärksamhet världen över.
– Aleksej Navalnyi var spänstig, karismatisk och bar på ett leende som lyste upp hela rummet. Du är beredd att rösta på honom och rentav se honom som president, säger Daniel Roher apropå det första mötet med den ryske oppositionsledaren.
Mötet skedde i största hemlighet på okänd ort i Tyskland och föregicks av att den bulgariske undersökande journalisten Cristo Grozev hade funnit att mordförsöket på Navalnyj förmodligen var beställt av Kreml.
Enligt Grozev antydde så väl giftet som attentatsmännens identitet, att den ryska statsledningen var inblandad.
Ett oväntat anbud
"Någon borde göra en dokumentärfilm om detta säregna fall", tyckte Grozev och vände sig till Daniel Roher, som omedelbart insåg vilken unik chans som erbjudits honom. Tänk att få göra en film om världens kändaste regimkritiker, en man som nyligen överlevt ett mordförsök och redan planerade att återuppta sin politiska motståndskamp.
– Nu gällde det bara för mig att övertyga Navalnyj om att jag var den rätta personen för uppdraget, säger Roher.
Navalnyj hade en uttalad önskan om att filmen skulle vara en thriller – absolut inget hyllningsporträtt som man på sin höjd gör på avlidna män. Det önskemålet hade Roher inga som helt problem att tillmötesgå, i synnerhet som Navalnyjs senaste månader rymde ett händelseförlopp som inte ens den mest rutinerade Hollywoodförfattaren kunnat hitta på.
Mördarnas jakt på Navalnyj, hans mirakulösa återhämtning och scenen där han under falsk identitet ringer upp sina mördare för att pumpa dem på detaljer, är som hämtade ur en amerikansk thriller – ja, förutom att detta är sant och något som i dokumentärfilmen verkligen utspelar sig inför åskådarens ögon i realtid.
Spänning och skratt
Två dagar efter premiärvisningen får jag syn på Daniel Roher i Cinematekets pressrum. Jag går fram till honom och undrar om han har tid för en intervju.
– Javisst, säger han och erkänner att han har två finska förebilder: Statsminister Sanna Marin och ishockeylegendaren Teemu Selänne.
Vi hittar ett konferensrum i våningen ovanför som visserligen är upptaget, men de två israeliska kvinnorna släpper ändå in oss och verkar inte ha något emot att en intervju snart ska ske i andra ändan av bordet.
Inledningsvis berömmer jag filmen och säger att den inte bara är andlöst spännande, utan också väldig rolig. Roher skiner upp och svarar att humor också var ett element som förenade honom och Navalnyj.
– Humorn är helt enkelt en del av hans naturliga charisma.
Oberoende hur mörkt eller ondskefullt ett ämne är, så måste det alltid finnas utrymme för humor och skratt. Humorn är också ett väldigt effektivt vapen och just Navalnyj verkar vara väldigt bra på att använda det som ett politiskt verktyg när han får sin publik att skratta åt maktfullkomliga ledare, som Vladimir Putin.
– Trots att Navalnyj har världens farligaste jobb har han ändå lyckats bevara en sund självdistans. Också när han talar inför 20 000 åskådare om bristen på demokrati i Ryssland, så finns det ett förlösande skratt till buds.
Skrattet kan tyckas ofarligt och harmlöst, men i dagens Ryssland där pressfriheten och demokratin lagts på undantag, har skrattet blivit en förlösande kraft som inte går att kontrollera. Envåldshärskare har sällan humor, de tar sig själva på alltför stort allvar och är dödligt rädda för att bli föremål för åtlöje.
Chaplins arvtagare
När vi diskuterat humorns och skrattet makt en stund, slår det mig att filmen Navalny också får mig att tänka på Charlie Chaplins filmklassiker Diktatorn från år 1940.
Roher erkänner att det finns många likheter mellan hans film och Diktatorn och nämner just maktkritiken och viljan att rikta strålkastarna mot händelser och beslut som politiker försöker mörklägga.
Men förutom humorn finns det också ett annat drag som förenar Diktatorn och Navalny – och det är modet och kampviljan. Någon måste våga säga sanningen, för det inger hopp hos dem som själva inte vågar ställa sig på barrikaderna.
När intervjun går mot sitt slut ber Daniel Roher om att få låna min anteckningsbok.
Han halar upp akvarellsetet ur fickan och målar med snabba penseldrag ett självporträtt över ett uppslag i min anteckningsbok.
– Tack, säger jag en smula förlägen och glad över att Roher gav sig tid för en pratstund och dessutom förevigade den i form av en akvarell.
Lyssna på radiodokumentären Skrattet som skrämde Putin.
